Det var efter ränneslättsturen 2018 som jag började med slanglösa däck, så någonting bra kom det ur de tre punkteringar jag drabbades av första milen (eller två) på det loppet förra året. I år SKA jag plocka hem den saknade medaljen ur min samling. För jag kom aldrig i mål då. Jag gav upp.
Det har redan gått tre veckor sedan sista loppet i cupen (får kväljningar när jag skriver det, för jag vill inte att sommaren ska försvinna så jäkla fort). För att hålla ångan uppe har jag ändå åkt lite lopp… skulle man kunna säga, rullat igenom kanske är en bättre beskrivning. Första helgen åkte jag och några kompisar från Perbellum SS Mörksuggan. Helgen efter det provade vi Cykelvasan och nu senast ett riktigt lopp, Gesunda MTB challenge. Loppet där vår bloggare Erik tog hem segern (stort GRATTIS!)
Gesunda MTB challenge kördes för andra året så deltagarantalet bidrog inte direkt till någon trängsel i startfållan. Från början var det bara jag, Jennie Stenerhag och Sara Grönoset (för närvarande 2:a i cupen D30) som var med i tävlingsklassen. Jag kände mig onekligen lite felplacerad men tänkte “what a fuck - har man en chans i livet att stå på samma prispall som Jennie Stenerhag, så tar man den”. Hoppet sjönk dessvärre när Sandra Reblin (även hon en stark tjej ur cupens D30) sa att hon skulle dit.... Så skulle visst Jessica Häggqvist från min klubb vara med också. Ytterligare en tjej alltså som jag inte har en chans att ta rygg på, well well… (de efteranmälde sig samma morgon som loppet gick). Det var i alla fall kul att under ett dygn få leka med tanken på det där med prispallen. Så här i efterhand förstår jag ju att ingen hade haft tid att vänta på att trean (jag) skulle komma in…. en så där typ timme efter ettan, ändå. Men men.. Jag börjar vänja mig att komma sist (i min klass), det är inte så farligt som man kan tro. Nu kom jag visserligen inte sist på Gesunda MTB challenge, Jessica (som låg tvåa eller trea) fick punka och hade inga grejer med sig, gick typ en mil till fots, fixade däcket och tog sig i mål ändå, en halvtimme efter mig.
Gesunda MTB challenge, tre gånger åkte man uppför denna åker (?) Foto: Isac Lagerblad
Gesunda MTB challenge, det var inte precis någon spurtkamp in i mål ;) Foto: Isac Lagerblad
Jo men jag erkänner, jag blir allt lite avundsjuk på dessa starka tjejer. Jag skulle också vilja vara så där snabb. Få känna hur det känns att kunna bomba på upp för en backe och sen bara fortsätta i ett högt tempo efter den. Åtminstone en gång i livet, men åren går ju och de fysiska förutsättningarna sjunker med dem. Jag får väl istället vara glad att jag hittat en sport jag gillar och i alla fall håller mig i bättre form än ungefär 75% av alla andra kvinnor i min ålder i Sverige i dag. Vem vet, kanske dessa 75% är avundsjuka på mig? Aldrig får man visst vara nöjd. Sorgligt är det i alla fall att nästan 50% av Sveriges vuxna befolkning har så dålig kondis att det är farligt för dem (enligt artikel ur Dagens Medicin). Sånt där är så svårt att föreställa sig tycker jag, när man mest (som jag och troligtvis du som läser detta) omger sig av folk som är som en själv. Det vill säga, ägnar en hel del timmar åt träning varje vecka. Lika barn leka bäst liksom, men tänk om vi alla cyklister (eller andra sportutövare) kunde få med oss någon som inte rör på sig mer än nödvändigt, i alla fall en gång i veckan. Säkert har vi en cykel att låna ut också. Vilken tjänst vi skulle kunna göra för samhället, kanske skulle vi få in flera vänner i vår bekantskapskrets också. Win Win!
Barnen körde Orsabajk´n på midsommarafton. Det är den självklara starten på dagen för alla träningsnördar på just denna dag.
Pappa och min lilla syster Sofia Jones körde också Orsabajk´n (lika barn leka bäst?)
Nu börjar i alla fall en period där jag har någon form av lopp VARJE helg i 10 VECKOR framåt. Ja, jag älskar att fara iväg på utmaningar och lopp vare sig jag kommer sist eller inte. För mig blir det som massa små minisemestrar och roadtrips. Visst, det kostar massa pengar, säkert jämförbart med att åka några veckor till Thailand med barnen, all inclusive. Meeeeen, dit har jag ju ändå ingen längtan att åka så, och nånting måste man ju spendera pengar på (harkel, host, host). Det som jag tycker är lite problematiskt med tävlingar varenda helg är att jag inte riktigt vet hur jag ska lägga upp min träning de 6 dagarna som är mellan varje lopp. Alltså jag har ju (som motionär) extremt lång återhämtningstid. Helst vill min klocka att jag ligger still i sängen fram till nästa lopp veckan efter. Men tyvärr älskar jag ju att vara ute och cykla för mycket för att nåt sånt ska kunna ske. Jag tänker ju inte slösa bort hela sommaren (6 dagar av 7) med att vila. Träna lågintensivt går såklart men då får man ju räkna med att cykla en hel del själv. Det är ju inte heller så roligt. Alternativa sporter går ju också,.. som till exempel i förrgår när jag fick för mig att åka till gymmet för första gången på snart ett år (?). Ni kan ju bara föreställa er hur det ser ut när jag försöker ta mig ner för trappan i dagsläget, eller hur jag liksom måste -ta emot mig- med händerna mot stolen då jag försöker sätta mig ner. Träningsvärk av bästa sort! Med så här jävla ont i kroppen så måste jag ju ha blivit JÄTTEstark av det där passet (brukar ni också tänka så när ni har träningsvärk?). Räknar kallt med att värken ska ha försvunnit innan söndag och att jag då kommer vara starkare än vad jag var i måndags.
Jag och barnen tar husvagnen och åker till Eksjö Camping tidigt på fredag. Sjukt fin camping inte ens en kilometer från start. Där finns också en badplats där de förra året hade hopptorn, till barnens stora förtjusning! Superväder har utlovats så bad blir det garanterat även för mamma Malin (i alla fall på lördagen efter vi provcyklat barnen bana)
Hoppas vi ses!
Badmöjligheter finns även utmed cykelvasaspåret
Campingen vid Evertsbergsjöarna är också en riktig pärla, fin badplats med hopptorn, här dyker lillasyster i en solig dag i mitten på juni. Underbart med sommar!