Har precis anmält mig till Billingeracet. Sitter i soffan och känner mig som en urvriden disktrasa. Rödmosig i ansiktet, en lätt svettlukt och dödstrött. Har precis överlevt mitt livs första besök hos en naprapat. Sammanfattningsvis kan man säga att det var välbehövligt och på tiden, men herregud, och då har jag ändå fött barn.
Ett par dagar efter Allianstempot för två veckor sedan skrattade jag och Henrik gott åt att jag gått och blivit så stel. Hade svårt att nå ner med händerna till knäna. Att nå golvet var en utopi. Stelheten släppte inte och ett par dagar senare kom ryggsmärtan som ett brev på posten. Jag har aldrig haft problem med ryggen innan, men nu strålade smärtan ut i benen och jag kände mig muskelsvag. Hade svårt att sova och all träning lades på hyllan en vecka. H12 i Danmark kördes med försiktighet och ryggont. Bokade tid hos en naprapat efter tips från Caroline.
Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag med nervösa steg gick dit idag. Vi pratade lite om sista tidens träning och enades i att bytet från vinter-MTB till landsvägscykel kanske var boven i dramat. Bytet gick ganska snabbt när vi åkte till Mallorca och någon extra stretch hade jag kanske inte lagt så mycket tid på. Jag fick snällt lägga mig på bänken och låta mig undersökas. Än så länge kändes det som om läget var under kontroll. Visste ju att jag antagligen skulle behöva utsättas för de där trycken som innebär att det knäcker till i kroppen. Huuva! Jag som har svårt för när folk envisas med att knäcka med fingrarna i det offentliga. Mycket riktigt hade jag rätt. Två knäckningar i bröstryggen, en i varje höft och två i vaderna/hälarna och sen tårna väntade. Fick order om att andas in och slappna av och sedan andas ut långsamt. Alltså, att slappna av när man tror att man skall dö, det är inte lätt. Först knäcktes bröstryggen och precis när det knäckte till så hann jag tänka att nu dör jag. Det kändes som om ljudet fortplantades längst ryggraden upp i huvudet. Ljudet var öronbedövande. Kände ändå förvånat efter och det gjorde inte ont någonstans. Det gjorde mig lite lugnare inför kommande knäckningar. När de var över tänkte jag andas ut. Var svettig om både händer och fötter och kände mig ganska mör. Då skulle vi fortsätta med att trycka på ett antal punkter vid muskelfästen och knutor. Kan väl säga att om jag trodde knäckandet skulle vara värst så hade jag fel. Helvete. Övergick ganska snabbt till profylaxandning och kände hur svetten rann. Vi tog oss igenom ett par punkter i höften, fortsatte med lårens framsida och sedan tre punkter i vaderna. Sen skulle jag ta av strumporna. Jag tänkte i mitt stilla sinne att NEJ, inte strumporna. Vid det här laget var fotsvetten ett faktum och jag har två tånaglar kort på fötterna. Fräscht! Två punkter i varje fot skulle vi ta oss igenom. Hade han tryckt så hårt som han tänkt hade jag suttit i taket på behandlingsrummet. Hur kan en punkt i en fot göra så ont. Jag tog mig igenom det 40 minuter långa besökt levande, är betydligt mer rörlig än när jag vaknade i morse och framförallt med positivt besked inför helgens Billingerace. Det är den största vinsten och anledningen att jag höll ihop genom hela besöket idag. Kroppen är inte 100, men jag får komma till start och vara med och leka med de andra cyklisterna. Nu blir det cykelfest. Av bara farten bokade jag också en ny tid hos naprapaten om bara några dagar. Jag kan inte vara riktigt klok.
Lovade att vila totalt idag, vilket känns skönt efter gårdagens Allianstävling. Det var en kall och blåsig historia med en bana som aldrig var platt och som inkluderade alla sorters Skånsk vind. Lyckades faktiskt knipa min första seger i min klass, så det var riktigt roligt. De där tävlingarna är alltid lika trevliga. Varenda gång blir jag så ruggigt sugen på att skaffa en tempocykel. Hade gärna velat testa för att se hur mycket skillnad cykel och hjälm faktiskt gör.
Allianstempo!
Jag åker upp till Skövde redan fredag morgon och sedan ansluter Henrik på kvällen. På eftermiddagen skall jag få en specialvisning av de finaste stigarna i området och vi skall bo uppe på Billingen. Även på söndagen räknar vi med att kunna cykla fin stig. Det är mycket på gång på Billingen i cykelväg just nu. Det är cykeltävling, men med smak av semesterkänsla. Jag har längtat. Längtat efter att få stå på startlinjen, längtat efter att få träffa er, längtat efter att få snacka cykel, nicka till andra cyklister vid hotellfrukosten. Nu är säsongen här, på allvar, och för mig känns det som julafton.
Jag tror faktiskt aldrig resultatet har känts så oviktigt som precis just nu. Skit i om jag blir sist. Förra året klev jag av efter en loop efter en massa frustration över ett par nya skor. I år skall jag köra andra loopen som jag bara älskar, oavsett tid. Jag tjatar mig ibland blå över det här - men det är faktiskt ingen som bryr sig om vilken plats man kommer på mer än man själv. Det är faktiskt så att jag just nu bara känner lättnad över att ens kunna stå på startlinjen. Jag känner allt för många tävlingscyklister som ofta uttrycker oro över formen. Att de hellre bryter än presterar dåligt på en tävling. Att de hellre avstår helt än ställer sig på startlinjen om formen inte är helt på topp. Personer som ändå är otroligt vältränade om man jämför med den stora massan. Visst är det fantastiskt att känna sig i form. Det är nästan oslagbart. Man har flyt, känner sig stark, flyger fram på stigarna. Men jag älskar att cykla och i helgen skall jag ha kul!
Billingeracet 2018!