Slakmota i själva livet
Det är som en lång och seg slakmota just nu. Eller rättare, en rejäl uppförsbacke! Vi har fått en ny fyrhjuling i familjen – och den är inte alls terränganpassad. Nu är det lite tungt att hålla modet uppe.
I dag gäller det verkligen att se glädjen i det lilla; ett telefonsamtal, en promenad, att solen plötsligt tittar fram igen. Drömmen om säsongens första långlopp får vara odrömd ett tag.
Vintern har egentligen varit ovanligt fin. Skidpremiär i november och träningsapparna bekräftar att distansen totalt sett ligger långt över vad som förväntas för att prestera skapligt på Vasaloppet.
Uppför före Vasaloppet
Det var i uppladdningen inför det klassiska skidloppet som uppförsbacken startade. En akut inflammation i ett knä sänkte både humör och träningsdos. Sedan kom förkylningen från helvetet. Efter hand har jag förstått att den drabbat många den här vintern, men det är ärligt talat ingen tröst.
Så var det då familjens nya fyrhjuling; en rollator.
Den ingick inte i planeringen!
Just nu skulle vi varit i Grövelsjön eller Ramundberget. När dagarna blir längre och solen orkar högre upp på himlen finns det inget mer gudomligt än att skida uppför fjället på hård morgonskare. Efter några timmar är det dags för lunchmackor i lä, med ansiktena vända mot solen. Lång rast och sedan glider vi hemåt på allt mjukare snö.
Vi har gjort de här resorna så många gånger att upplevelsen känns ända in i ryggmärgen redan när vi pratar om hur det skulle varit.
Om det inte varit för olyckan…
Det var en perfekt dag...
För en vecka åkte min hustru till en av Dalarnas många alpina anläggningar. Allt talade för att det skulle bli en fin dag i backen. Nästan tio minusgrader under natten, men soligt och plusgrader redan vid lunch. Perfekta förutsättningar för den som gillar att åka slalom.
Det gick så fort – och så fel. Hon föll förmodligen på ett löjligt felskär när hon slappnade av för att svänga in till liften för en sista tur före lunch. Redan när hon slog i backen anade hon att det inte gått bra. Och när hon inte kunde ta sig upp igen var det helt klart. Något var riktigt, riktigt fel!
Ambulans till Falu lasarett där röntgenkameran avslöjade ett bäckenbensbrott.
Nu är hon hemma, efter ett par dagars vård på ortopedkliniken. I stället är det vård i hemmet som gäller.
Been there, done that!
Jag slog själv sönder mitt bäcken för några år sedan. Då tog min hustru över allt. Den första tiden låg jag blickstill i sängen. Minsta rörelse gjorde ofattbart ont. Jag klarade ingenting själv! Det är likadant för henne så det är verkligen payback time nu.
Alla planer ändrade
Den närmaste tiden är alla planer ändrade. Inga resor, inga utflykter, inga gemensamma aktiviteter över huvud taget. Först om flera månader kan vi drömma om cykelturer i skogen ihop.
Mountainbike är vår passion sedan mer än 30 år. Vi cyklar tillsammans, men är också aktiva som ledare för Friluftsfrämjandets mountainbiketurer, håller kurser och utbildar nya ledare.
Om någon dag ska vi träffas för att planera allt som ska genomföras den här säsongen. Nu är allt ovisst.
Det är en hel del tid kvar till Långloppscupens premiär i Skövde. Jag kommer att vara där, men långt ifrån i fjolårets form, men det spelar i ärlighetens namn inte så stor roll just nu. Viktigast är att min fru kommer på benen igen. När hon gör det ska jag se till att hennes cykel är nyservad och klar för äventyr.
Och om ödet grusar de drömmarna får jag väl bygga en terränggående rullator. ;)