toppbilder_2023.jpg

Racerapport Hero Dubai

Processed with VSCO with c1 preset

Det känns nästan overkligt att för mindre än ett dygn sedan befunnit sig i Dubai. Än mindre att jag körde riktigt UCI-ökenrace i värmen och fick mäta mig med världseliten. Som utlovat kommer här alltså en racerapport från elitstartledet i Hero Dubai. Deltävling ett i Hero World Series.

Vi inledde morgonen för tävlingen tidigt. Hotellet var fullt av cyklister och frukosten öppnade 06:00 så alla skulle hinna få i sig en snabb frukost. Jag kände mig ok i kroppen men något jetlaggad när vi gjorde oss iordning. När vi rullade ner till tävlingsområdet ett par kilometer bort stod termometern på knappa 15 grader och huden knottrade sig på armarna. Jag visste att det snabbt skulle bli varmare. Redan klockan 08:00 var det teampresentation och 08:45 skulle fållan öppna. Jag som tänkte att det skulle vara lugnt att både hinna kissa och värma upp fick det brått. På teampresentationen skulle alla elitherrar och damer presenteras och intervjuas på scenen. Sen var det fotograferingar. Jag smet ner till toaletten för att hinna kissa och fick smått panik när jag såg toakön. Lyckades pressa ur mig två nervositetdroppar och rullade snabbt upp till starten igen. Uppvärmningen gick helt bort. 

 

IMG_2106.JPG

Intervjuad inför tävlingen. Fick gå upp efter Leonardo Paez, bara en sån sak. 

IMG_2103.JPG

Ms. Tufvesson, one photo please.

IMG_2108.JPG

En nervös tjej.

 

Vi leddes in i en ”för”-fålla och UCI-kommissarien från Tyskland läste sedan upp vår ranking sinsemellan och då fick man gå fram till startbandet. Jag lästes upp som nummer 7 av 8 och valde en plats längst till höger i första led. Där stod vi. Jag, Anna Urban från Polen, Ariana Dormitorio Filipinsk mästare, Michalina Ziolkowska från Polen, Paratoazar Fazanak från Iran, Katazina Sosna, Litauisk mästare och Blaza Pintaric från Slovenien. Jag tror aldrig jag varit så nervös innan start i hela mitt liv. Kombinationen av skräck för att ramla och dra med mig hela fältet i fallet, att kanske bara för att inte få i foten i pedalen. 

Starten skulle gå utför på ganska lös grus. Ner genom en portal, en skarp högerkurva, en vänstersväng och sen direkt in på smal stig. I starten flög alla iväg som raketer och jag hängde ändå med kanske 500m. Redan då hade en tätgrupp på två tjejer bildats och efter dem rsten och sen jag som sakta droppade av. Det var ganska skönt. Det var redan varmt och min puls hade så klart stuckit rakt upp som en raket. Jag försökte hitta en bra flyt på de kringelikrokiga stigarna, medveten om att det snabbt skulle komma snabba herrcyklister bakom mig. Elitherrarna hade gått iväg precis före oss, medan alla herrar i amatörklass startade strax efter. Efter bara 20 minuter hör jag ett ”move” bakifrån. Det enda alternativet var att bromsa, svänga ut bland stenarna och sätta ner en fot. Efter ytterligare ett par minuter ser jag en gul och röd Powerbar-flaska på stigen. Vet att det är Henriks och inser att han därmed tappat en av två flaskor. Det skulle komma att bli en jobbig dag för honom tänkte jag då. Ett par cyklister till passerar och i en kurva ser jag sedan tre funktionärer och Henrik. Saktar in och kollar läget. Kedja och bakväxel är ett enda kaos, men Henrik intygar att han är hel och oskadd. Jag cyklar vidare. Plötsligt kommer det massor av cyklister bakifrån. Jag inser att de som bara kör kort bana i perioder delar stigar med oss och många herrar vill nu passera. Det blev mycket av och på cykeln och jag känner att tiden rinner iväg. Slutet av single-tracken är betydligt mer teknisk än de inledande ganska flowiga kilometrarna. Ett tag i början fanns massor av skyltar som indikerade ”Danger ahead”, men nu lyser de alla med sin frånvaro. Jag tackar gudarna för min nya cykel, som sväljer det ena droppet efter det andra. Ibland känns det som om jag bara åker med utför. Försöker parera några tvära kurvor i lösgruset och kommer tillslut ner helskinnad. Klockan står på över 1,5h, jag är genomvått av svett och äntligen finns det chans att återhämta sig lite. Henrik rullade förbi mig i ett av utförspartierna, glad som en speleman med en cykel konverterad till single-speed. Han ska i mål till varje pris. Jag pressar i mig Maurten och vet att nu kommer snart backen. Har en mental inställning att därefter är loppet nästan klart. När jag passerar depån ser jag Henrik stå och mecka med cykeln igen och jag vinkar glatt. 

Det börjar gå uppför och temperaturen på klockan visar nu 32 grader. Jag känner mig som en tomat i skallen. Vi viker runt en kurva och då ser jag den. Backen. Längs grusvägen löper staketet som utgör gränsen mot Oman och framför mig reser sig en vägg av berg. Jag förbannar mitt val av framklinga samtidigt som jag vet att det inte skulle spelat någon roll. Jag hade aldrig cyklat här. Längre upp i backen ser jag människor släpandes på sina cyklar, som små myror i fjärran. Alla tätt trycka mot staketet och den minimala skugga som det masknätiga staketet erbjuder. 

Jag cyklar tills det inte går längre och kliver av. Tittar genom staketet mot Oman och får ett plötsligt infall att gå dit, sticka fingret genom nätet och på något vis kunnat säga att jag varit i Oman. 

I början går det ganska bra att gå. I någon kurva lyckas jag cykla en bit. Ett tag går jag fem stacketstolpar i taget, sen stannar jag ett par sekunder och hämtar andan. Jag övergår till 50 steg, sen 10 andetags återhämtning. Henrik går ifatt mig. Jag mumlar något om överhettning och vi tar ett foto där i backen. Sen försvinner han. De jag har sällskap med försöker ibland växla ett par ord med varandra, men det blir mest miner och små stönande. Jag kämpar febrilt med att hålla pulsen i schack. Ligger konstant runt 190 slag per minut och inser att jag nog har värmeslag. Sista kurvorna tar jag 25 steg innan vila. Backen är lös och det känns som om jag hela tiden glider ett halvt steg tillbaka. Väl uppe känner jag för att både kräkas, dö och bryta. Är så slut så jag grät ett par tårar där på berget. Klockan visar nu 35 grader och jag hade kunnat betala för skugga. Jag har nu hållit på nästan tre timmar. Totalt avverkade jag backen på 50 minuter. Strava-segmentet tog 41 minuter och då snittade jag 2,8km/h. Det säger ganska mycket. Så här när jag nu skriver blogginlägg funderar jag på om den var så jobbig egentligen. Å ja, det var den. Med en snittpuls på 180 i 41 minuter och en hastighet på 2,8 km/h i snitt – då är det tufft. Tyvärr finns inte backen med i filmen nedan då den inte är farbar med motorcykel. 
IMG_2126.JPG

Mitt i backen. Tittar ni mellan mig och Henrik så kan ni ana lutningen. Där i bakgrunden ligger också Oman. 


Vaderna har krampkänning av att ha gått uppför och höger arm är helt slut av att ha puttat cykel. Jag vet att det väntar en helt galen utförskörning. Jag blir passerad av en tjej som kör amatörklass och vi enades om att den här backen, den var nåt alldeles speciellt. 

Jag börjar rulla utför och vågar inte släppa på fullt. Lutningen är säkert 30% och gruset är löst och fyllt med stora stenar. Jag njuter ändå av att äntligen få lite fartvind. Rullar in i depå 2 och vet jag måste fylla på med lite riktig energi och kyla ner mig. Äter en och en halv banan och dricker nästan en liter vatten. Illamåendet lägger sig och jag häller en flaska vatten i nacken och en i skorna. Nu börjar ju äntligen min del av tävlingen, nu ska jag köra fort. De första kilometrarna känns det som om jag trampar vatten. Mätaren visar 31 kilometer och jag har alltså halva loppet kvar. Flera gånger är jag osäker på vart jag ska då det ibland är flera kilometer mellan skyltarna. Vi passerar bostadsområden och cyklar igenom någon form av park. Här någonstans återvänder min energi och jag kan höja tempot rejält. Passerar Henrik igen och jag ser att han lider. Det är nästan två mil kvar och han tar sig fram gåendes eller springandes. 

Jag ångar på och passerar en massa spännande saker att titta på. Ett tag cyklar jag ihop med två småpojkar som glatt försöker göra mig sällskap. Jag har helt släppt tävlingsfokuset och en känsla av att jag ens kommer komma i mål har infunnit sig. Efter ett tag passerar jag en damm vi cyklat förbi dagen innan och inser att det bara är 4-5 kilometer kvar till mål. Det kan inte stämma. Kollar klockan och har bara knappa 5 mil. Fortsätter ändå och rullar i mål strax över 4h. Tydligen har banan inte stämt med den karta vi fått och ingen har kört en del på cirka 5km. Jag är mest glad över att vara i mål. 


Plockar upp en välförtjänt medalj. Får reda på att jag är sjua i min klass, etta i Masterklassen och att jag därmed just nu också ligger sjua i serien. Är glad att jag där i backen, när kroppen var överhettad och pannbenet var svagt, inte gav upp. Vet att jag kommer ha ett kuvert med prispengar att hämta. 

Parkerar en dammig cykel i cykelstället. Den har gjort ett mycket bra jobb. Kedjan är sandig, det gnisslar på diverse ställen och jag vet att det finns en hel del sand och damm att ta bort. Bromsbeläggen är nästan slut. 

Letar mig bort mot maten. Med min allergi (alla sorters nötter och mandlar) är det svårt att hitta något jag tål i sådana här länder och jag nöjer mig med lite bröd och vatten. Snackar med några cyklister jag träffat på längs väggen. Alla pratar om backen. Jag sneglar på klockan och hoppas att Henrik skall komma snart. Jag är trött, svettig och vet att vi inte kommer hinna fram och tillbaka till hotellet för att duscha innan prisutdelningen. Speciellt inte eftersom Henrik inte kommer ha någon cykel. Tvättar av mig hjälpligt på en toalett. Tröjan är vit av svett och allt är dammigt. 

Går upp och tar emot Henrik som rullar in på 4:45. Herregud. Vem tar sig liksom fram 4 mil på ett långlopp utan kedja på cykeln. Stackaren har skavt upp båda hälarna. Vi hittar skugga och jag får tag i en kaffe. Vi pratar med Lukas Kaufmann från Österrike som vi stött på innan. Det är uppsluppen stämning i målområdet. Typisk långloppsstämning och jag trivs. Det är det här som är det bästa med cyklingen. Innan vi beger oss mot hotellet får jag kvittera ut ett kuvert med 350 dollar. Känner mig stolt, nöjd och glad. Att vinna så mycket på en cykeltävling är jättestort - men arbetsinsatsen är ju otroligt hög jämfört med ett vanligt jobb. Det är ju inte bara tävlingstiden som räknas.

Jag har funderat mycket på det här med proffslivet här nere. Dels blir det så påtagligt när vi hela tiden umgås med cyklister som har cyklingen som jobb. Den insats det kräver. Det är inte bara att ta i mest när starten går. Det är egentligen det lilla. Det är tiden mellan loppen som spelar roll. Att efter målgång direkt börja tänka återhämtning. Bra återhämtningsdryck, streching och förberedelse för nästa tävling. Själv la jag mig på sängen med en påse chips när vi kom till hotellet. Det är nog också på många sätt ett ensamt liv. Jag och Henrik delar ju på vår upplevelse, medan många är här nere helt själv. Kristian Hynek som slutade trea berättade att han inte varit hemma nu på tre veckor. Kom direkt från träningsläger på Gran Canaria. Nu skulle han få flyga hem och träffa sina barn ett par dagar. Sen väntade mer tävlingar och sen Cape Epic. Lukas Kaufmann var också här själv och det var trevligt att få prata cykling i Österrike med honom under middagen. Visst är cykelfamiljen fantastisk, men tiden på hotellrummen måste också vara ensam. Även om det är en del prispengar så räcker ju inte de till något lyxliv direkt. Plocka bort lite skatt och pensionsavsättningar så blir det inte mycket kvar, även om många så klart också har sponsorkontrakt. 

Jag stötte på en fantastisk cyklist här nere. Trea i loppet blev Paratoazar Fazanak, tävlandes från Iran. En otroligt imponerande och ödmjuk kvinna. Om vi i Sverige kämpar för en mer jämställd sport och för att få fler kvinnor på startlinjen. Tänk då på de uppförsbackar som finns för en kvinna i Iran för att börja köra MTB. Med sin heltäckande klädsel och slöja under hjälmen körde hon skiten ur de flesta männen i tävlingen. Här pratar vi förebild. 
IMG_2129.jpg

Dampallen. 


Har fått en del frågor varför jag valt att köra Woman Elite och inte Amature som också finns. Anledningen är att jag ju har en tävlingslicens i Masterklass (vilket jag tror många hade i amatörklass med iofs) och på långlopp så klumpar UCI ihop både elit och master tillsammans till en tävlingsklass. Därmed kör jag Woman Elite och är samtidigt enda dam i Master som är anmäld för att köra hela Hero World Series. Min tid hade räckt till en 3:e plats i den andra klassen och gett mig en större summa prispengar. Ett par av elitdamerna hade på morgonen innan loppet också ”bytt ner sig” av just denna anledning. Men, pengar är inte allt och jag lockas av att få stå där framme och testa på det där. 

Tidsmässigt i mål är jag ju ljusår ifrån vinnarna. Jag hade precis över fyra timmar på klockan. Då hade jag en rulltid på 3:46. Så i närmare 20 minuter åt jag alltså banan i depån, tog kort, pratade med Henrik eller undrade över vägvalet. Damerna vann på imponerande 2:41. Tidsmässigt tappar jag inte så otroligt mycket i början, men i backen när jag är kokt rinner tiden som sand mellan fingrarna och bara på Strava-segmentet på 1,8km tappar jag 21 minuter. Sen har jag en dålig mil mellan 30-40km, för att sedan, efter banan och vatten, kunna öka igen och inte tappa så mycket mer. 

Nu väntar svensk vinterträning innan Långloppscirkusen drar igång i maj. I juni åker vi till Dolomiterna för andra deltävlingen, Hero Dolomites. Det marknadsförs som världens tuffaste MTB-lopp och enligt de vi pratat med här nere är det grymt. Känns lovande. Skall ta med en isblåsa att sätta på skallen.


För att se filmen så är det följande länk som gäller:

https://youtu.be/vhITjRp8RpE


IMG_2082.JPG 

Happy finisher!