Efter en ohyggligt tidig morgon rullade jag och Axel in på parkeringen på ett kyligt Billingen vid niotiden. Fyra grader och kalla vindar men hejandet på alla cyklister värmde. Vi var redo för årets långloppscupspremiär. Premiär för säsongen, men det finns något annat i min kalender som får det att pirra lite extra i magen just nu också.
Om precis en vecka åker jag till veteran-VM i MTBO i Slovenien. Det ska bli ett riktigt äventyr. Det är ett stort och hårt startfält och jag har som ambition att göra mitt bästa och se hur långt det räcker. Som alltid när jag cyklar så är målet att ha roligt och det är lite spännande att en av etapperna avgörs i Tadej Pagacara hemby Komenda. Ska vara många höjdmeter däromkring har jag hört. Jag har tränat på bra och känner mig redo. Mycket handlar om att köra hårt, men inte så pass så att man tappar fokus. Kör man fel är man körd.
Jag har lidit lite av de höga pollenhalterna sista dagarna. Målet på Billingeracet var att inte fresta på lungorna utan köra mer kontrollerat. Inte heller riskera några vurpor eller ta ut mig så jag blir sjuk. Snarare känna på kroppen och på cykeln. Det har varit ont om snöfria stigar och gångerna jag suttit på min nya cykel kan lätt räknas på en hand.
Sekunderna innans start.
När starten går lägger jag mig i svansen på den stora gruppen och försöker hitta min egen fart. Uppvärmningen bestod av lite dans inne på toaletten så benen var kanske inte helt med på noterna där i början. Ganska snart hamnar vi fyra tjejer ihop. På stigarna dras det ut och på de större grusvägarna går det ihop igen. Jag märker tidigt att jag har för mycket luft i både dämpare och däck. Hjulen kom levererade med nystansade däck från Dalarna och jag hade med cykeln från Skåne. Har bytt från 2,35 till 2,2 Tublessready däck för bästa rull och satte ihop allt på parkeringen innan start. Det är stötigt på de rotiga stigarna, men det rullar desto lättare där det är lättrullat. När vi kommer ut på banvallen testar jag hur kroppen känns. Höjer farten bara lite och märker att jag får lucka. En lucka som sen täpps på de rotiga stigarna. Jag missar helt svängen åt höger uppför från banvallen och tvingas kliva av och är snabbt ifattkörd. Jag stannar efter ett tag och släpper ut lite luft för att få en mer behaglig resa och jagar sen ikapp igen.
Loop ett och två går av bara farten och plötsligt viker vi ut på min favorit - Rydsslingan. Jag hade kunnat cykla runt bland vitsipporna hela dagen. Jag älskar också de snirklande stigarna. Trycker lite i motvinden på en grusväg precis efter tunneln under vägen och blir ensam kvar. Hittar ett bra tempo på stigarna. Vid kontrollen står Sofia, Erik Åkessons mamma, och hejar. Tack! Alltså, din pepp på varenda tävling, varje år, det värmer.
Jag passerar skylten med ”10km” till mål och känner lite att å nej, inte redan. Jag vill ha mer. Låt inte stigarna ta slut. Strax innan vi lämnar skogen kommer motorcykeln och jag vet att herreliten är på gång. Håller ett öga över axeln och strax därefter hör jag ljudet av cyklar. En trio bestående av Erik Åkesson, Matthias Wengelin och Jakob Söderqvist passerar i bra fart. Som alltid med glada hejarop och ett ”tack tack”. Noterar att alla tre ser pigga ut. Vet att det nu kommer komma fler herrar och jag vill vika ut på asfalten så fort det går. Blir passerad av ett par avhängda herrar till innan jag kör utför ner på cykelbanan.
Passerar Karstorps säteri och vet att vi snart ska leta oss uppför Billingen igen. Passerar mellan husen och vidare upp på grusvägen. Ska erkänna att jag helt förträngt den där grusvägen. Tänkte att Strupen, den är ju inte kvar längre, så någon backe att tala om blir det ju inte. Men jodå, upp till toppen ska man ju, på ett eller annat sätt. Försöker hålla nere pulsen, men det är svårt när det är så pass brant. Man måste ha ett visst tryck på pedalerna. Sista biten till toppen kör vi på asfaltsvägen och det känns ändå helt ok. Kastar en blick bakåt och ser inga damer.
Med en kilometer kvar till mål, efter uppförsbacken på den soliga asfaltsvägen viker vi vänster in i mörk skog och utför. Med pulsen i zon fem, den stora kontrasten mot ljuset på asfaltsvägen och den tekniska stigen utför på skrå känns det inte alls bra. Snarare farligt. Jag försöker se underlaget framför mig i mörkret. Jag har elitherrar i ryggen och måste bara ta mig ner fort. Tävlingen för dem är i ett avgörande skede och jag vill inte vara i vägen. Ner kommer jag, cyklandes, men alltså, det var inte vackert.
Rullar in i mål på en 7:e plats av 15 i Damer 40 och är helt klart nöjd med min insats. Kom i mål pigg och kände att jag gjort loppet precis som jag ville. Kontrollerat och med låg snittpuls.
Axel gjorde en kanoninsats på 33km. Det är lite synd att det inte finns något alls för ungdomarna. Nu startar de i fålla 8 efter motionärerna i fålla 7. Grabbarna vill köra fort och sicksackar runt motionärerna. Lite strul med en sadelstolpe och ett par vurpor som kostade värdefull tid, men en nöjd Axel glider in som 5:a av alla cyklister på 33km. I familjefejden kan jag se mig slagen på loop 1 och 2 med 49 sekunder. Anar hur många motionärer Axel och de andra killarna därmed passerat på lopp 1 och 2.
Axel på väg mot mål.
Efter målgång väntar efterloppskäk. Lasagnen får toppbetyg. Den smakar helt fantastiskt. Första tuggan var nästan dagens bästa ögonblick. Vi hälsar på lite cyklister men beger oss sedan snabbt mot bilen. Tävlandet är inte över för familjen Tufvesson denna dag. Klockan 20:00 är det prisutdelning på Pixels Filmfestival i Malmö där Freja inte bara fått med en film till final, utan två. Väl hemma går dusch, mat och kaffeintag på knappa 20 minuter och jag glider ner i biosalongen med några minuter till godo. Kvällen blir sen men alla somnar ovaggade när lamporna släcks.
Tack för en fantastisk lördag på Billingen. Roligt med en bana med mycket stig. Sista kilometern mot mål var inte helt hundra, men resten är magiskt och för guds skull, behåll lasagnen till nästa år.