Plats 398!
Sluttid några minuter över fyra timmar. Jag har inte haft kramp och under den sista loopen på Billingeracet har jag kört ifrån många, betydligt yngre cyklister, på de slingrande stigarna nedanför det berömda berget.
Sedan skulle vi tillbaka till toppen igen… Det är då åldern känns på riktigt och några av mina medtävlare passerar mig i de långa klättringarna på slät asfalt. (I ärlighetens namn passerar jag en del också.)
Det har tagit några dygn att smälta upplevelserna under Billingeracet.
Långloppscupen premiärtävling är ett underbart arrangemang som skulle vara värt många fler deltagare. Det säger jag delvis av själviska skäl; de flesta som är med nu är väldigt duktiga cyklister. Det sjunkande deltagarantalet, jämfört med åren innan pandemin, är förmodligen störst bland oss motionärer. Det betyder att många av de som jag tidigare hade bakom mig i resultatlistan inte var med nu. Så jag får finna mig i att det bara är några tiotal personer efter mig över mållinjen. Ändå känner jag att jag har gjort ett bra lopp!
Några dagar efteråt pratar jag med min coach, Fredrik Eriksson, om den här upplevelsen.
Han har ett konkret förslag för att jag ska kunna jämföra min insats åt andra hållet.
– Kolla var du ligger i procent efter vinnartiden, säger han. Då har det ingen betydelse hur många du har efter dig.
Bra medelvärden
Han börjar räkna och ser snabbt medelvärdet för mina motionslopp de senaste åren. Jag blir nästan imponerad av hur jämn jag varit.
– Men hände det något speciellt på Finnmarksturen i fjol, undrar Fredrik. Plötsligt ökade avståndet till segrartiden väldigt tydligt.
Efter en stund kom jag ihåg felkörningen framför ABB i Ludvika. Vi var två cyklister som missade att banan, inne på ett byggarbetsområde, gick in i en tunnel under riksvägen. Där försvann minst tio minuter. Och viss var det en supersnabb norrman som vann? Det betyder väl att segertiden blev mycket bättre än annars?
Jag erkänner att Finnmarksturen knappast var årets prestation för min del, men det fanns alltså hållbara förklaringar till det.
För en som bor i Falun, där vi åkt skidor fram till några dagar före Billingeracet, känns det ändå väldigt bra att tävlingen gick så bra som den gjorde. I mål på en anständig tid och med en kropp som inte var tröttare än förväntat. De många träningspassen betalade sig!
Älskar långlopp
Jag älskar långlopp. Delvis handlar det om att, vid min ålder, fortfarande känna att kroppen orkar prestera. En annan - minst lika viktig faktor - är att få cykla där någon annan varit stigfinnare. På alla långlopp är det folk som är som jag som varit ute och letat fram de finaste stigar och naturupplevelser som finns just där. Det är guld att få det serverat och att timma efter timma få trampa fram och bara följa pilarna. Dessutom står det funktionärer överallt och langar fram saft, bullar, bananer, saltgurka och kryddar med uppmuntrande hejarop.
Långlopp är cykellycka på en hög nivå!
Foto: Cykelkanalen.se
Efter målgången har solen lyckats värma upp start- och målområdet på Billingen så mycket att det faktiskt går att njuta av lasagnen, som ingår i startavgiften, tillsammans med några medtävlare.
Vi pratar, så klart, om banan, arrangemanget och de egna prestationerna.
Jättenöjda motionärer
Oavsett placering är alla jag pratar med jättenöjda. Det har varit kallt, stundtals tungt, men mest fantastiskt roligt.
Och det är ju därför vi cyklar mountainbike, för att det är så sanslöst kul!
Nu ska jag klämma in ett Västgötalopp i programmet innan jag kör mot Stockholm och Lida Loop.