Jag tillhör den grupp envisa människor som kan bestämma sig för en sak och genomföra den utan att tänka efter. Det kostar på ibland. Ärligt talat blir priset också högre ju äldre man blir. (Nu pratar vi inte pengar utan lidande…)

Det funkar skapligt att genomföra prestationer, som till exempel Vasalopp och Vätternrundor, utan speciellt mycket träning – så länge du är ung och ambitionen bara är att fullfölja distansen. Det gör ont efteråt, men det går att stå ut med. Du har ju något att berätta som du kan vara riktigt stolt över.

Med åldern tar det allt längre tid att återhämta sig från sådana äventyr. 

I flera år har jag drömt om att vara med på alla deltävlingar i Långloppscupen. Varje år har planerna spruckit redan i Skövde och även om jag uppskattat Billingeracet, de gånger jag tagit mig dit, har det sällan känts som om jag varit redo inför säsongspremiären. 

I år ska det bli annorlunda!

På väg till gymmet. Uppvärmning som blir nästan lika tuff
som träningspasset. Det är långt till vår i Falun.;)

Jag tog kontakt med Fredrik Ericsson på Toppfysik. I min värld är han Sveriges bästa mountainbiketränare. Inte nog med stora personliga framgångar som cyklist, Fredrik har dessutom coachat en rad av Sveriges bästa cyklister, som bärgat både SM-, EM-, VM- och OS-guld. 

På hans personliga meritlista står mer än 20 SM-medaljer på mountainbike, segrar i Cykelvasan och Birkebeinerrittet, för att nämna några av Fredriks framgångar.

Inför vår första träff hade jag en hel del förutfattade meningar. Jag räknade med att han skulle fråga mig om hur jag tränat tidigare och sedan skulle han snabbt sätta ihop ett program som skulle göra mig dubbelt så bra.

Efter en timma borde allt vara klart och sedan hängde det på mig själv…

Så fel jag hade!

Vårt första samtal pågick mycket längre tid. Det spann mellan högt och lågt och gick mest ut på att lära känna varandra bättre. Jag förstod snart att coachning handlar om att förstå vem man arbetar med, vilka drivkrafter personen har och var styrkor och svagheter finns. Sådant tar tid, speciellt som man har passionen för mountainbike gemensamt. Fredrik hade min tidning, Svenska Mountainbikemagasinet, som husorgan när han var i 

yngre tonåren, så samtalet gled ofta in på händelser och personer som varit viktiga för utvecklingen av både mountainbikesporten och långloppscupen.

Nästa gång vi träffades gick Fredrik på djupet. Nu handlade det om min målsättning. 

Målsättning?

Om målet bara var att genomföra hela cupen behövde jag ju inte förändra någonting. De flesta deltävlingarna skulle jag kunna klara på under fyra timmar. Det skulle vara jobbigt, men inte omöjligt. 

Så varför ville jag ha en coach?

När jag pratar träning med kompisarna på spinningpassen på mitt gym eller i omklädningsrummet visar det sig att nästan alla motionerar på samma sätt som de alltid gjort: Vilken sport man än ägnar sig åt ger man sig ut och gör ungefär samma sak som man brukar. Samma distans, samma tempo. Det gäller att utnyttja tiden, så det ska vara så jobbigt som möjligt och målet är att komma hem helt slut. Då blir man bättre. 

Då blir man inte bättre! Fredrik ser direkt nyckeln till en 2.0-version av Håkan Johansson: Varierad träning med styrkepass, hårda intervallpass och längre, lugna distanspass.

Några dagar senare har jag första veckans träningsprogram i mejlen. Det är i slutet av november och några dagar innan jag firar min 70-årsdag så jag hinner tjuvstarta mitt nya +70-liv.

I dag har det gått fyra månader och träningen påverkar mitt liv så djupt att jag ibland har svårt att förstå hur jag kunde leva utan den tidigare:

Det handlar väldigt mycket om livsglädjen som kommer med automatik om man tränar på det här sättet. Modern hjärnforskning slår fast att tuff träning frigör hormoner och andra ämnen som påverkar vårt humör. Man blir både lyckligare och smartare av intervallpass och mycket motion. Till det kommer bättre styrka, balans och ork i vardagen. 

Eller som min hjärtläkare sa när jag frågade om det var vettigt att en 70-åring tränade sex dagar och uppåt tio pass i veckan:

”Jag blir avundsjuk! Det är klart att det finns en del risker, men det är inte större än för jämnåriga som inte motionerar alls. Skulle du råka ut för något blir du dessutom frisk mycket snabbare ju mer vältränad du är.”

Så jag följer Fredriks träningsprogram nästan slaviskt. Ofta betyder det att jag lägger mer än 15 timmar per vecka på skidåkning, cykling och pass i gymmet. Det händer att jag tycker att några av de längsta passen, 3-4 timmar långa, blir lite tråkiga, men med det här upplägget är de aldrig jobbiga. Jag kommer aldrig hem och är helt slut. Skillnaden är enorm.

Och intervaller är rena lyckopiller!

”Målet är ingenting, vägen är allt…”

Men med det här upplägget har jag ändå chansen att bli en bättre version av mig själv till sommaren.

– I vart fall tio procent bättre på långloppen, tror Fredrik.

Men det spelar faktiskt mindre roll. Att lära sig att det finns ett lyckobringande sätt att träna är värt så mycket mer.

Jag har vunnit redan innan första racet i cupen! 

Fredag eftemiddag. Sista mars och blandat underlag på grus-
vägarna i Skog, som ligger i skogen mellan Stråtenbo och
Grycksbo. 12 minus i morse och nåon plusgrad efter lunch. Brrr!