toppbilder_2023.jpg

Äntligen en skinntorr gubbe!

Byline_Hakan_2023.jpg

Det är ungefär 20 år sedan jag upptäckte en speciell sorts runda tanter och skinntorra gubbar. De såg egentligen ut som många andra i sin generation, men där jag träffade på dem förvandlades de nästan till sagoväsen. De flög fram ljudlöst som älvor när de passerade mig i skidspåren. Hur var det möjligt? De var ju skitgamla!

Jag blev oerhört imponerad.

Saken var den att jag då ägnat drygt tio år åt mountainbike. Jag älskar det mesta som handlar om cykling, men just att rulla fram på skogsstigar är min passion sedan slutet av 1980-talet. Och efter lite mer tio år som cyklist, med otaliga motionslopp i benen, trodde jag att jag var stark.

Jag fick en start i Vasaloppen i 50-årspresent. Då hade jag i åratal hävdat att vem som helst kunde åka från Sälen till Mora på anständig tid. Det fattade man ju bara man tittade på en karta; starten ligger på ungefär 360 meter över havet och målet på cirka 160 meter. 200 meter lägre! Skulle det vara en prestation att åka skidor utför i nio mil?


IMG_4742_kopiera.jpg

Den där resan förändrade mitt liv. Den hårda vägen fick jag lära mig att också studera höjdkurvorna mellan start och mål innan jag yttrar mig. Redan i den första, tre kilometer långa, uppförsbacken fattade jag att det här inte skulle bli någon enkel resa. Och så var det de där runda tanterna och skinntorra gubbarna:

Mitt första Vasalopp var Öppet spår och jag kom i väg väldigt tidigt från Berga. Jag hade naturligtvis åkt lite skidor innan, så de första milen flöt på bra. Men sedan kom gubbarna och tanterna… 

Som mountainbikesporten var då fanns det väldigt få representanter för just dessa kategorier av idrottare. I den första vågen lockade skogscykling mest yngre människor och de första åren var vi väldigt få som var över 50 år. De tanter och gubbar som passerade mig i Vasaloppsspåret var både tio och tjugo år äldre än så. Det värsta för min stolthet var att de varken såg ut att ta i eller hade atletiska kroppar. Men jag hade inte en chans mot dem! Trots att klockan tydde på att jag skulle nå Mora på under nio timmar – vilket jag tyckte var bra – gled de utan synbar ansträngning förbi mig och bort mot horisonten. 

Ärligt; jag fattade inte hur det gick till!

Nu har det gått 20 år. Det har blivit fler Vasalopp och i fjol satsade jag för första gången på det ”riktiga” arrangemanget. Tillsammans med sonen tog jag bussen från övernattningen o Mora upp till starten. Allt funkade som planerat, frånsett att det var betydligt kallare än väntat vid starten. Och så var det det där med första backen… Vi hade kört våra seedningnslopp och stod i sjätte och sjunde led. Inte bra, men mycket bättre än att stå sist. Måltiderna, i våra drömmar, var under sex respektive sju timmar. Så hade det blivit utan den första backen. Det handlade inte om lutningen på backen utan på att det slog tvärstopp. Det tog över en timma för sjunde led att komma upp till så fria spår att vi själva kunde reglera farten och då var målsättningen redan omöjlig.

 

IMG_3898.jpg

Helt OK att få spö av en 30 år yngre son som viger en stor del
av livet åt rullskidåkning på skånska landsvägar.

Trots det var det under de återstående timmarna på vägen mot Mora som jag plötsligt insåg att jag fått ny status. Jag hade blivit en skinntorr gubbe som flyger fram i spåren. En farbror som är så lycklig över att fortfarande hänga med att det smittar! Jag märkte att många av ungdomarna jag passerade (i min värld är plötsligt ungdomar alla under 48 år) inspirerades och försökte haka på. 

Det var där någonstans jag också började drömma om att se om jag kunde bli lite bättre på mountainbike. Nu har jag snart tränat hela vintern med fokus på att bli en bättre cyklist, men utan att cykla. När man både bor i Dalarna och hatar att cykla i minusgrader begränsas vintercyklingen till spinning på gym. Men skidor är också jättebra träning för cyklister säger min tränare.

 

IMG_2753_kopiera.jpg

Just nu har jag kommit in efter tre timmar i skidspåren. Det känns att jag har tagit i så han har säkert rätt.