toppbilder_2023.jpg

Första gången i klunga!

Blogg_cassandra_2022.jpg

Jag har blivit så fruktansvärt trött på att ständigt ligga och mosa mot vinden ensam på tävlingarna. Målet inför Ränneslättsturen var att behålla någon klunga eller rygg i starten så länge jag bara mäktade med! Just för att få känna skillnaden mot solokörningen jag annars alltid hamnar i. Det fick bära eller brista! 

Dags för start och fort går det! Helskotta!! Vi hann knappt ut från stan innan jag var helt slut! Såg hur fältet drogs ut mer och mer. Hur orkar dem?! Bet ihop och lyckades hålla en rygg även om det blev lite av en dragspelseffekt i början. Till slut var vi fyra stycken som körde tillsammans över skjutfältet. Jag var helt förstörd av starten, minns inte så mycket, men la mig längst bak, och Linda drog. Snart kom världens gladaste trio ikapp och undrade om vi skulle hjälpas åt. Fyra blev till sju och jäklar vad de ökade tempot! Det tjoades och tjimmades, bara härliga glädjerop, och shit vad det smittar av sig! Tanken på de onda benen var som bortglömda och allt var frid och fröjd igen. Tror att hela klungan åkte runt och log och skrattade! Jag hann bara med en förning, efter backen, och peppen var total! Vi trampade förbi första depån och fortsatte in på stigen. Kände att jag var snabbare där, men ville inte riktigt lämna det här positiva gänget. Låg med någon kilometer, men bestämde mig för att rulla vidare på egen hand. Visste att stigen var rätt lång. Hoppades dock att de skulle komma ikapp igen, men det blev aldrig så. Däremot hörde jag deras glädjetjut genom skogen vid flera tillfällen under resten av loppet! Tänk vad smittsamt det är: Glädjen! 

111749.jpg

111750.jpg

Foto: cykelkanalen.se

Stigarna och grusvägarna avlöste varandra. Kom ikapp min gamla klubbkompis Josse, drog om henne på stigen, för att sedan bli omkörd av henne på grusvägen. Och så höll det på ett tag, tills grusvägen blev för lång, och stigen för kort. Sen såg jag inte skymten av henne nå mer efter banan. 

112636.jpg

Foto: cykelkanalen.se

Till slut kom grabbarna ikapp, och när de första passerat vet man att snart kommer resten! Försöker alltid hålla undan så mycket jag bara kan för att underlätta. Vet att jag tappar mycket tid på det, så efter att ett 20-30tal passerat (då antar jag att de i tätgrupperna kört om) kan jag inte fortsätta sakta in. Till er killar som kom förbi senare så hoppas jag att ni kan ha förståelse för det. Jag tävlar också! Tyckte majoriteten skötte sig exemplariskt och jag vill tacka er för alla peppande ord! Vid det här laget började jag bli ganska trött, men all uppmuntran från omkörande grabbar piggade upp! 

På grusvägen mot skidstugan kom Anna Eriksmo ikapp. Hon var med i det glad gänget som körde tillsammans i början av loppet. Vi kom överens om att hjälpas åt, men hon var för stark så strax innan XCO spårets början försvann hon, och jag var helt slut! Lite XCO muntrar dock alltid upp, och jag tycker det är riktigt kul att de lagt in den delen i en långloppsbana! Här inne bland tighta träd och korsande rötter kom jag ikapp en tjej i min klass. Kändes skönt att ta en placering! 

Så småningom kom Maria Timander ikapp mig, eller så kom jag ikapp henne. Härifrån är allting väldigt luddigt. Jag var yrslig och loppet kändes som en evighetsmaskin som aldrig ville ta slut. La mig på hennes hjul, vet inte riktigt hur länge, men tappade det innan nedförsbacken mot lilla tunneln på slutet. Sen var det vara att bita ihop in mot mål! 

142527.jpg

Foto: cykelkanalen.se

Lärdom 1: Det underlättar att köra i klunga. 

Lärdom 2. Det underlättar ännu mer att köra i världens gladaste klunga! 

Tusen tack till er tjejer som tillförde sådan otrolig energi! Hoppas vi ses igen! 

Och tack Ränneslättsturen för en helt galen, rolig och jobbig bana! Så väl anordnat och suveränt skyltat! Här vill jag cykla igen! 

Mina ben är fortfarande möra från gårdagen, men snart är det dags igen. Redan nu på söndag går årets Mörksuggejakt! Vi ses där! 

Cassandra