toppbilder_2023.jpg

Ett eventuellt botemedel mot feber och kampen mot klockan

Blogg_byline_emelie1200.jpg

Midsommarafton blev för min del en hård tillställning. Vaknade upp med ganska så rejält ont i halsen. Det var ju inte bra. Midsommarafton och helgen i övrigt brukar ju vara ett ypperligt tillfälle att kunna köra några långpass, men icke detta år. I vanlig ordning gick mitt psyke in i omvänt hypokondrimood och jag låtsades som ingenting. Jag sjöng med i visorna vid matbordet på festen vi var på, åt tre sorters tårtor och låtsades fortfarande som ingenting när det vaknades en klassisk ”vi-ska-bara-spela-lite-fotboll-på-skoj-match-med-både-barn-och-vuxna” aktivitet. Jösses. Jag hoppas alla barn överlevde.

Jag gav järnet i 20 minuter med halsont (usch jag är en hemsk förebild…) och sen låg jag raklång resten av kvällen i värdparets säng på övervåningen med neddragna gardiner tills vi åkte hem. Man kan säga att jag startade matchen med halsont och avslutade matchen med halsont och feber. Och allt detta inbäddat i en gosig, fuktig, svensk åsklik 28gradig värme utan ens minsta antydan till vind.

Så fort sjukdomar övergår i feber så försvinner mitt omvända hypokondrisyndrom. Då är det istället fruktansvärt synd om mig. Skulle jag ens överleva det här, tänkte jag på natten mellan lördag och söndag.

Men jag vill påstå att jag funnit ett botemedel mot feber, så läs noga nu alla ni som vill få reda på hur.

Fredag: Halsont, sedermera feber, nära döden-känsla, osv.

Lördag: Mera feber, ännu mera halsont, åt glass – hjälpte ej.

Söndag: MER feber, JÄTTEONT i halsen. Åkte och köpte en motorcykel.

Måndag: Febern borta.

Botemedel = En Kawasaki. Vill inte helt påstå att detta är taget ur någon slags evidensbaserad forskning, samt att det blir ju väldigt dyrt att köpa en motorcykel varje gång man har feber, men är man i knipa – ja då kan man ju alltid prova! Jag resonerade som så att min samling av tvåhjuliga fordon inte bara kan bestå av sådana utan motor, jag måste ha en med motor också.

Och jag har redan blivit varse hur frustrerande det är att som vuxen lära sig en helt ny sak. Jag har liksom aldrig ens kört moped i mitt liv, så det är ju lite svajigt för tillfället. Det är stor skillnad att vingla runt med 200kg motor under sig, jämfört med 10 respektive 7 kg kolfiber. Det känns som om jag är 4-5 år igen och ska precis lära mig att cykla. MEN. Jag har en (blivande!) sambo som kört cross och mc sen barnsben och en svärfar som vunnit VM i isracing, så det är ju hur som helst helt rätt släkt att ha klämt in sig i som en total nybörjare som aldrig ens känt på gashandtaget till en moped förut.

Han är väldigt modig min käresta också, som vågar sitta med i bak när jag kör i hela 48 km/h och håller så hårt och krampaktigt i styret att jag har träningsvärk från knogarna till axlarna. Det är äkta kärlek det!

Med det sagt så hoppas jag nu att det sista av mitt halsont ska ge med sig så att jag kan ut och rasta kolfibergänget. Kawasakin kan ju bli något otymplig på stigarna runt Ränneslätt känner jag – trots den inbyggda motorn. Tror inte jag har helt rätt uppsättning däck till den för sådana ändamål heller.

Förhoppningen är såklart att kunna genomföra de 78 kilometrarna i skogen på söndag. Jag har ju en speciell relation till Eksjö – här bodde en kille jag var olyckligt kär i en gång, jag har gjort ett av mina bästa orienteringslopp här på 10-mila stafetten 2014 och det var också här som jag 2013 hade bestämt mig för att köra mitt allra första lopp på mountainbike. Den gången halva Ränneslättsturen, 41 km och det var också typ mitt 15:e pass på mountainbike någonsin. Jag minns att det var hala rötter, mycket fina stigar och att jag fick kramp – men att det samtidigt var så kul! Kvällen innan start det året så lärde min bror mig att byta däck och slang ifall jag skulle få punka och det var den helgen som jag och mina kompisar i stugan utanför Eksjö bestämde oss för att starta en egen cykelklubb. Å, nostalgi.

På söndag vankas det ju nu hela banan, 78 kilometer och då gäller det att man orkar cykla runt för det är ingen söndagspromenad man ska göra direkt. Även fast det är söndag. Jag har därför bestämt att jag ska försöka cykla lite i afton om min hals är ok för att se hur det känns fram till lördag och så tar jag ett beslut då. Så det känns lite just nu som en kamp mot den berömda klockan. Man vill ju vara hyfsat fräsch om man ska tävla, annars blir det som i Falun. Att jag börjar tänka på att sno godisskålar från arrangörerna samt skänka min cykel till välgörenhet.

Vad jag läst mig till så är Ränneslättsturen ett av de stigrikaste loppen i hela långloppscupen. Bara vetskapen om det gör ju att man blir lite andfådd. För är det någonstans pulsen går upp betydligt så är det ju inne i skogen, bland knixiga stigar. Det vet jag att jag tänkte mycket på när jag började cykla för ett par år sedan, att man fick så hög puls på en knixig stig även om det gick lite lätt utför. Jag hade heller innan jag själv började trampa aldrig tänkt att cykel kunde vara en sådan flåssport. Alltså jag fattar ju att man får hög puls och flåsar som attan oavsett sport om man kör tillräckligt hårt, men det finns ju dimensioner och nyanser av det här. Och jag tänkte nog mycket att cykel = ben och styrka. Men inte i skogen….då ska man ha både och, så jag har allt fått tänka om.

Nä, nu ska jag ta och kurera mig med ännu ett köp av motorc… eller nej, jag menar med vila, grönsaker och nässpray, så hoppas jag kunna köra på söndag!

IMG_4884.JPG