toppbilder_2023.jpg

En dammig historia …

IMG_7844.JPG

En smutsig sugga eller en skitgris det är bara att välja.

Anders, en cykelkompis från Västerås säger ”men är det inte rätt så dammigt runt banan?” Jag svarar ”Nej, det är mest bara fina skogspromenadstigar med barr och kottar”

Anders fick rätt och jag hade typ superfel …

IMG_7626.JPG
Anders Skoglund inbäddad i dammet på skogsvägarna kring Rättvik.

IMG_7629.JPG
Håkan Åkesson inbäddad i samma damm.

IMG_7663.JPG
Jag själv inbäddad i damm på denna underbara skogsväg där
växtligheten frodas. Trotts en del konstiga miner på grund av
dammet kunde man ändå njuta av det fina landskapet.
IMG_7675.JPG
Olle Spove är också ute och kör i dammet. Här på en stig invid vägen
som ger en skön upplevelse av vacker natur trotts att det ryker rejält.

IMG_7735.JPG
Thomas Wendlegård får även han sin beskärda del av dammet.
Borde man ha önskat lite regn kanske? Nej! Jag kör bättre när
solen gassar och man blir varm ända in i benen. Så för mig
är det ett bestämt nej för regn.

Nu lämnar vi allt damm bakom oss, här kommer själva berättelsen...

Jag stiger upp tidigt, äter gröt packar bilen och så bär det av mot Rättvik. Med några bra träningspass i bagaget är jag superladdad för att köra Mörksuggejakten. En förhållandevis enkel och trevlig bana som jag minns den från i fjol.

Man kan väll inte säga att solen strålar så här tidigt på morgonen men allt eftersom vi närmade oss blir vädret bara finare och finare. Här lite längre norrut blommar fortfarande Lupinerna som för länge sedan står i dikena hemma och ser skräpiga ut. Vi åker förbi Lugnet i Falun och jag tänker på när vi fick åka under hopptornet på tävlingen där.

Rättvik närmar sig med stormsteg och från det håll som vi kommer med bilen har man en underbar utsikt över Siljan på vägen ner till tätorten. Väl på plats är stämningen hög, Det blir mycket småprat med olika deltagare och med Lasse som är på hemmaplan och berättar om hur det kom sig att han blev involverad i långlopp på cykel. Hur han som barn farit runt i skogarna kring Rättvik och haft hjälp av detta när han fick i uppdrag att lägga banan för den första Mörksuggan.

Träffar Carina och hennes cykelkompis från Eksjö och vi pratar om loppet förra helgen och om hur man kan förvänta sig att detta lopp ska bli.

Förra året stod alla damer i startfålla två under hela cupen, det tyckte jag var superläskigt då. Att vara så långt fram bland så många människor. Tidigare i år har vi stått i startfålla tre och nu har jag nästan känt att ”oj, vad långt bak jag står” istället. Här på Mörksuggan är vi tillbaka i tvåan. Det känns som vi står bredvid eliten när jag lägger in cykeln och när vi sen står vid bandet och väntar på att få ge oss iväg då är vi ju mitt ibland dem. Det är ju faktiskt så att vi hamnar ihop med eliten när bandet går och alla rullar fram. Det är galet att stå här och tänka att man har 1400 cyklister bakom sig som alla vill komma fram så fort som möjligt.

Efter att på träning och på tävling kommit upp för backar som jag inte gjorde i fjol så tänker jag att i år ska jag klämma den här lilla fjuttiga backen, ta mig upp utan att stanna, den är ju varken så himla brant eller så himla lång. Kunde jag ta mig två tredjedelar upp för slalombacken på Lida Loop så måste jag ju kunna ta mig upp för den här, tänker jag. Dessutom är det ju bara elitåkare framför och de ska väll inte ha några problem att komma upp, så några stoppklossar finns ju inte framför.

När startskottet går hinner jag nästan inte fatta vad som händer. Vi står alla ganska nära backen vilket gör att man inte har så lång sträcka att hämta upp fart på. Innan jag knappt hunnit ta mig an backen stannar folk framför mig upp och hoppar av cyklarna och det finns (som jag ser det) inte en chans att ta sig upp för backen cyklandes. Det blir till att hoppa av innan man ens börjat trampa och springa upp för backen för att sedan försöka kasta sig upp på cykeln igen utan att trassla in sig i någon medcyklist.

Jag hör när jag hoppar av hur personer bakom mig mer eller mindre frustrerade skriker ”nej” och jag skriker likadant inombords men biter ihop och försöker tänka positivt. Men starten är hetsig hela vägen fram tills det börjar gå upp mot Vida Blick. Det körs på, körs om, tvärbromsas så att det gnisslar i bromsarna och känns som om det till och med kan bli bromsstäck på vägen. Folk vill fram överallt och sneddar in framför. Farligt nära, i alla fall närmare än vad jag själv önskar. Det är verkligen inte någon behaglig start, jag är på helspänn och hoppas att ingenting ska hända.

IMG_7578.JPG
Här gäller det att hålla tungan rätt i mun.

Innan loppet har jag pratat med både Anders och Lasse om att köra mitt eget tempo upp för Vida Blick, för att inte vara helt slutkörd när jag kommer upp på toppen. Har förträngt hur mycket uppför det verkligen är, men trampar på och blir omåkt av än den ena än den andra. Även här är det bitvis hetsigt. Jag försöker ligga på höger ytterkant för att inte vara ivägen och inte ha cyklister på båda sidor. Men ibland ska någon tränga sig förbi på högersidan ändå och vid något tillfälle är det någon som touchar mitt styre och jag tänker att nu åker vi omkull. Det går bra, den andra cyklisten har förmodligen mer is i magen än jag och löser det på ett bra sätt.

Ja trampar och trampar, folk står och hejar och det är verkligen cyklister överallt. Även om det inte går fort så hör man det där suset som uppstår när 1500 cyklister trampar samtidigt, ett skönt ljud som ger en härlig känsla.

Väl uppe hinner vi njuta av utsikten i ca. 3 sekunder innan vi viker av ut i naturen. Vi får ett trevligt parti åkning sånär som på en lerpöl där det blir ett lemeltåg av gående cyklister men sedan bär det av utför, där stenar och de få rötter som finns blir hala för att man har så mycket geggamoja på däcken.

IMG_7896.JPG
Här har jag och Anders tagit oss upp på Vida Blick efter tävlingen. När vi kör upp med bilen kan jag knappt fatta att jag cyklat hela vägen upp. Men utsikten där uppifrån är helt sagolik. Tänk att det finns de som får se detta varje morgon när de vaknar.

Jag känner mig så där trött som jag gjort alla andra lopp under säsongen, bortsett från Eksjö. Men jag hade inte kunnat ha något annat tempo i backen, får då hade jag behövt kliva av och gå upp. Det var väll precis att det var styrfart uppför och nu får jag betala för min dåliga konditions- och backträning.

Efter ca 1½ mil kommer vi ut på en asfaltssträcka, lagom lång för att hinna sätta i sig lite energi. Här ser jag också något som jag blir skeptisk till. Även om jag kör i tävlingsklassen, men för tillfället känner mig mer som en glad motionär så kan jag inte låta bli att tycka att det är fel när damer som har hjälpryttare får hjälp att komma framåt genom att hjälpryttaren = vad jag sett alltid en man, skjuter på genom att lägga handen på rygg eller ryggslut och trampar på framåt. Några kanske säger att man förlorar mer än vad man vinner på detta, men jag vill nog säga aja baja i alla fall. Tanken är väll att alla ska ta sig fram för egen maskin och blir man så trött att man inte orkar trampa eller vill spara krafter för att orka lite senare så får man lösa det på samma sätt som vi andra, man får hoppa av och gå eller trampa långsammare. Anders berättar senare att även han såg detta fenomen vid ett flertal tillfällen under loppet.

IMG_7699.JPG
En vacker bild i landskapet. Här går det inte så fort vilket gör
att man kan njuta av allt vacker runtomkring.

Efter tre mil vaknar mina egna ben till liv och jag känner mig oförskämt pigg och här är också relativt lätt och dammfri åkning. Efter att ha varit ute och cyklat på ganska mycket grusvägar med höga gräsvallar i mitten som nästan gjorde det svårt att byta spår kommer vi över den där fina bron som ligger alldeles på vattenytan och sedan in på fina bredare skogsstigar som slingrar sig genom skogslanskapet.

Det blir inte så mycket sådant senare, utan mer singel-track. Det är svårt att hitta ställen att få i sig både vätska och näring. Det finns inte så många ställen där jag inte vill ha båda händerna på styret, men det fungerar och skyltarna med mil och kilometrar susar förbi.

IMG_7723.JPG
Här kommer vi på rad. Varför är ingen framför?
Kan det vara så att jag nu är en stoppkloss?

De första två milen tog lite längre tid än vad jag velat, men så var jag som sagt seg i benen efter Vida Blick. Efter att jag nu ha fått upp farten och känt mig pigg igen så har jag en förhoppning om att kunna köra på samma tid eller bättre än den jag fick förra året. Min klocka visar hela tiden att jag åkt längre än vad skyltarna visar att jag har kvar, det är lite frustrerande.

Jag stöter på Ingvar i spåret och vi pratar en stund på en grusväg. Han frågar om jag bytt kedjan och det var faktiskt så att jag och Anders på torsdagen efter träningen funderade på om kedjan blev bytt, för där fanns en sådan länk som jag fått av Ingvar. Anders skulle kolla upp det under fredagen medan jag var på jobbet men vi glömde båda bort det och därför var det osäkert om kedjan var bytt eller ej. Den var extremt ren för att inte vara bytt, men varför var där en länk? Nu cyklar jag i alla fall med den kedjan och hoppas att den ska hålla hela vägen runt.

Efter en stund skiljs min och Ingvars vägar och nu vill jag bara komma till den där skylten som säger att det är en mil kvar. När jag gör det, känns det som att jag snart är hemma. Det rullar på hyfsat bra och jag vet att det ska vara ca två kilometer att cykla vid arenan, så bara jag kommer dit, tänker jag, så är jag så gott som i mål.

Sista fem kilometrarna indikeras och då kommer några rejäla upp- och nerförsbackar som tar musten ur mig totalt. Det känns som det tar en evighet att ta sig de tre kilometrarna som återstår innan jag är tillbaka vid arenan, men till slut kommer jag dit och det är bara de två sista kvar.

IMG_7836.JPG
Äntligen tillbaka på arenan för de avslutande 2 kilometrarna åkning.
Trött och skitig av allt dam som fastnat i svetten både på ben armar
och i hela ansiktet är jag ändå glad datt det snart är över.

Förra året gjorde man en sväng inne på arenan, cyklade upp för backen vid rampen och körde en bit bort och tillbaka, inga svårigheter.

Nu far man upp och ner, fram och tillbaka, över stockar och stenar som man aldrig gjort under loppet förut. Skulle kunna drista mig till att säga att det var det mest tekniskt svåra partiet på hela tävlingen. Inte jättekul efter 7 mils körning tycker jag och någon som jag talade med efteråt tyckte nog att det var onödigt att lägga till det tekniska tvåkilometerspartiet på slutet. Lite som allt hassel upp och ner för Billingen efter alla milen i benen som var där. Fast där var det inte tekniskt svårt utan bara jobbigt att behöva köra upp och ner flera gånger, när man redan kört upp och ner runt hela berget.

När jag går i mål känner jag mig inte alls så där glad och lycklig som när jag gick i mål i Eksjö. Var jättetrött, jättetörstig på vatten och jättedammig. Jag har också av någon anledning ont på trampytan under höger fot. Men när det gått en stund och jag har fått pusta lite så är det en helt annan känsla än när jag gick i mål i fjol, den där känslan av att inte orka befinna sig i sin kropp som jag hade då och som jag hade i år på Lida Loop fanns inte. Jag känner mig förhållandevis ok i kroppen ganska snart efter målgången. Det måste ju betyda att jag borde ha tagit i lite mer runt hela banan och haft den där känslan som Blogg Peter pratade om innan loppet, att man bara vill i mål så att man kan spy.

Förra året körde jag varje kilometer på 3.20 min. i år blev det 3.25 min. och 20 extra minuter i mål, inte så jippi men om jag tittar på tid i fåhållande till segrartiden så hade jag bara förlorat en minut på hela loppet, så det känns ju naturligtvis lite mer upplyftande. Man kan ju vrida och vända på siffror hur mycket som helst och om jag jämför med Eksjö som var 78 km alltså bara 5 km längre än de 73 km jag tillryggalade på Mörksuggan. Så skulle jag haft nästan en timma på mig att avverka dessa kilometrar, Kilometertiden i Eksjö var också mycket högre 3.76 min. I ljuset av allt detta måste man väll ändå känna sig nöjd med sin egna insats.

Vi stannar och tittar på prisutdelningen och efter det tar Anders hand om min kära cykel och jag får en välbehövlig dusch, även denna gång med varmt vatten.

Nu har lite drygt halva cupen cyklats, men det återstår flera roliga tävlingar. Jag ser mest fram emot Varberg, då jag hade så ont förra året att det blev en ganska plågsam historia på slutet. Jag vill kunna njuta av den vackra naturen och närheten till havet där när man kommer mot mål. Men först är det Norberg och Ludvika som står på tur och det är ju så gott som på hemmaplan så det blir extra roligt på grund av det.

Vi ses i spåren
Catina

Bara en sista rolig grej...

IMG_7746.JPG

Om blickar kunde mörda...

Oklart vem som kör om vem här och om det är svårast för en äldre man att bli omkörd av en yngre tjej eller om tjejen tycker att det är jobbigt att bli omkörd av en "gammal gubbe" Mannen ser bred och regäl ut med breda armar och ben. Men när man tittar närmare på bilden så befinner sig en annan cyklist precis bakom och fyller ut lite. Där av tre händer och tre fötter.


Du som vet hur man får bilder större i Blogg programmet får gärna lägga ut denna bild lite större på sidan för att man ska kunna se de där blickarna som ev skulle kunna mörda.