Långloppsbloggen - SM-guld på Finnmarksturen - ctl00_cph1_head_topImage

SM-guld på Finnmarksturen

Blogg_Nellie_2022.jpg

Våra planer på att tillbringa veckan före Finnmarksturen / XCM SM i Smedjebacken justerades i sista stund. Familjen behövde vara hemma. I stället åkte vi upp på torsdagen och SM-förberedelserna fick ett annat upplägg. På fredagen, när jag skulle haft vilodag, rullade jag stigarna på andra loopen och på lördagen körde jag de viktigaste delarna av första loopen som väckningspass. På lördagskvällen cyklade Ulf in till Ludvika för att hämta min nummerlapp och passade då på att kolla in passagen genom ”kotunnlarna” under järnvägen och väg 66 och kunde beskriva bandragningen så att jag hade en bra bild av den småknixiga passagen (Han blev för övrigt jagad av en schäfer på vägen in – ogilla lösa hundar)

Jag vill vara väl förberedd inför viktiga tävlingar. Det minskar nervositeten och jag får en ”mental plan” för tävlingen. Inför lördagens race hade jag en ganska klar bild av hur jag ville genomföra racet… inte så hårt, lite hårdare, superhårt. Och så blev det!

Lugn start när det sparades på krutet

Finnmarksturen mäter 81 km. I startbacken var tempot lugnt och vi var en stor grupp som kom upp tillsammans. Farten växlade under den första loopen, men i stort var det väldigt kontrollerat. Det var tydligt att de flesta sparade sig till loop två. När vi kom ner till banvallen och vände in mot Ludvika för att gå ut på andra loopen var vi sju cyklister i tätgruppen. Sara Öberg gjorde ett bra dragjobb på banvallen, men det var få som ville hjälpa till. Jag hade gärna sett att vi samarbetat bättre för att hålla fart och försökte hjälpa till med farthållningen, men var samtidigt rädd för att bränna benen och vågade inte ta alltför mycket dragjobb.

Fokus, fokus, fokus

Ut på andra loopen tog Jennie Stenerhag kommandot i backen upp mot bergspriset. Jag gick med, men la inte kraft på att utmana om bergspriset, utan på att fortsätta trycka hårt. Jag fick en liten lucka bakåt, men blev ikappkörd innan nästa långa klättring. Gruppen hade krympt i backen och vi var fem kvar, men ganska snart punkterade Sandra Salinger och i tätgruppen var nu de fyra åkare som skulle komma att göra upp om pallplatserna i elitklassen; jag, Jennie, Tilda Hylén och Terese Andersson.

Nu väntade ett långt parti stig. Terese la sig i front och verkade vilja ligga där framme och mata på. Jag låg som andra åkare och tyckte det var ett jämt, bra tempo. Bakom mig Jennie och Tilda. Kilometer efter kilometer stig avverkades i tystnad. Fokus, fokus, fokus. Inga misstag eller missöden nu (fick bryta efter megapunka på SM 2019 på denna bana).

Fyra blir tre

När vi gick uppför en lång grusbacke efter ca 60 km släppte Tilda gruppen, så när vi kom ner till Hagge-depån där Ulf och barnen hejade var vi tre kvar i täten. Strax efter depån langade pappa och mamma. Jag tog ett djupt andetag. Vi närmade oss näst sista långa backen och jag planerade att gå hårt. Terese tog tät in i backen, men när det brantade till gick jag upp jämsides och öste på. Jag märkte att Jennie hade svårt att gå med. Det gjorde ont och grusvägen framför mig var dubbel, men jag fortsatte. Över krönet, ös, ös, ös! Vi fortsatte mata tillsammans.

När vi närmade oss Leos backe hade vi 50 sekunders försprång till Jennie. Jag visste att Terese skulle bli svår i backen och en bit upp fick jag släppa några meter. ”Du vill det här Nellie” de orden ekade gång på gång i mitt huvud när jag gjorde allt jag kunde för att hänga med upp. Hon fick en lucka, men jag krigade med alt jag hade. Ulf dök upp i skogen nån kilometer efter toppen och ropade att jag hade cirka 25 sekunder fram. Gav max ner och fick en ny rapport att jag tagit in sju sekunder. Dök ner mot ”kotunnlarna”, knixade mig fram och upp på vägen. Framför mig en föråkare på MC. Spanade efter Terese, men kunde inte se henne. Var är hon? Jag borde se henne! En cyklist framför mig.. där! Men nej, det är en motionär. Jag kommer ihåg att jag hör mig själv andas brutalt hårt. Har jag nånsin kört så här hårt förut? In på gräset och upp mot arenan. Spanar efter min motståndare, jag borde se henne…. in på upploppet och över mållinjen. 

Terese väntar i målfållan och jag kramar henne och säger grattis. Då säger hon ”Jag körde fel. Jag är diskad.” Nu väntar en underlig timme i mitt liv. Är jag svensk mästarinna? Tillsammans med familj och andra tävlanden väntar jag på att kommissarierna från Svenska Cykelförbundet ska sätta upp en kommuniké med det slutliga beslutet. När jag kommer ut ur omklädningsrummet gör Signe tummen upp.

Svensk mästarinna

Terese diskas eftersom hon aldrig körde genom ”kotunnlarna” under järnvägen och väg 66. Hon körde vänster på den lilla asfaltvägen innan tunnlarna, över järnvägen och rakt över vägen in mot Ludvika. Hon passerade därmed inte de kommissarier som stod vid sidan av banan och bevakade tävlingens sista kilometer. De såg i stället mig komma frustande som första dam.

Det var ett annorlunda sätt att bli svensk mästarinna på. Jag hade hellre fått chans att fullfölja min jakt på Terese de där sista kilometerna. Jag var stark där och då. Men så blev det inte. Att ha koll på banan, att följa banmarkeringen är en del av tävlingen. Jag är så stolt över min prestation!
Men jag är så klart också ledsen för Tereses skull, hon gjorde en grym tävling fram till de sista kilometerna.

Jennie gick in som tvåa och Tilda som trea. Jag är imponerad av dem båda. Jennie har varit svensk mästarinna i nio år. Det är helt otroligt, nästan ofattbart starkt. Och Tilda, så ung, men så stark och uthållig. Den tjejen kan bli hur bra som helst!

Mitt team

Det hänger en svensk mästartröja i vår husvagn. En medalj av ädlaste valör glimmar på hyllan. Det är snudd på overkligt. Det är en dröm som förverkligats, många timmars slit som fått belöning. Det är väldigt, väldigt inspirerande.

Ulf och barnen var på tolv ställen längs banan. Peppade, gav tider, langade och bar extrahjul. Mamma och pappa langade och hejade. Mitt team. Det är vi tillsammans som vann Finnmarksturen och XCM SM.

Jag vill passa på att tacka för alla grattishälsningar. Jag är överväldigad.

Prispall_SM.jpg

SM-pallen 2022. Jennie Stenerhag, jag och Tilda Hylén.

Pall_Finnmarksturen_2022.jpg

Podium Finnmarksturen. Jennie Stenerhag, jag, Tilda Hylén, Sara Öberg och Fanny Kjellqvist.

20220731_160003_b.jpg

Så otroligt ärofyllt att bära den svenska mästartröjan.