Den 12 mars kom det ett mejl i min inkorg från Lasse Strand, som organiserar Långloppscupen. Lasse ville att vi bloggare för Långloppscupen, skulle skriva ner några rader med tankar även innan cupens ordinarie tävlingsblogg skulle skrivas. Detta mejl fick helt enkelt bli startskottet för 2024 års cykelträning. Det känns ju konstigt att blogga om sin träning om jag nu inte har cyklat, vilket är själva kärnan i Långloppscupen.
Min MTB-cykel fick plockas fram ur garaget, för första gången sedan den ställdes undan i höstas. Mina tre söner, Oskar, Arvid och Carl har alla cyklat utomhus hela vintern men det är inte förrän nu, när termometern är på plussidan och snön har smält bort från vägarna, som jag anser att det är cykelvänligt.
Precis som jag skrev i min presentation om mig här på hemsidan, så tycker jag att tjusningen med vårt land är naturens skiftningar i de olika årstiderna och för mig innebär det att jag byter sport efter årstid. Jag tränar alltid utomhus, så man samtidigt får frisk luft och förhoppningsvis även lite dagsljus, vilket kan vara aningen svårt för oss svenskar vintertid.
Det är ju inte så att jag inte har tränat något sedan cykeln ställdes in på vinterförvaring i höstas. Snö och minusgrader innebär faktiskt inte cykelträning för mig, utan träningen utförs då på mina längdskidor.
Startplatsen och målområdet på Stenbocksturen den 8 september är på Boxholms skidstadion och det har för min del varit längdskidåkning där, sedan konstsnön fanns på plats i Boxholm-Ekeby Skidklubbs konstsnöspår.
Den här vintern har vi vid ett par tillfällen fått några riktiga snösmockor, vilket har gjort att det har gått att åka skidor på natursnön. Jag bor ute på landet ett par mil utanför Boxholm och efter dessa kraftiga snöfall har det funnits möjlighet att sätta på sig skidorna precis utanför ytterdörren, för att sedan kunna utföra sitt träningspass hemmavid, helt perfekt.
Jag har också den enorma förmånen att min storebror Johan, som bor ett par kilometer från oss (vilket innebär en granne om man bor på landet) har konstruerat en spårsläde, som han drar efter sin fyrhjuling, så jag har inte ens behövt att spåra upp mina skidspår själv.
Fördelen med cykelträningen är att den startar precis utanför huset och denna vinter har även skidträningen stundtals kunnat påbörjas exakt vid husknuten, det är lyxigt värre.
Den 2 december avverkades det första längdskidspasset. Examensprovet för träningen blev den 26 februari, i de 90 välkända kilometrarna mellan Sälen och Mora, i samband med Öppet Spår.
Genom åren har jag åkt några “riktiga” Vasalopp och flera Öppet Spår, Tjejvasor och Kortvasor. Fördelen med Öppet Spår är att man slipper alla bilköerna till startplatsen i Berga By samt köerna och kaoset uppför startbacken.
Vasaloppsbullarna, blåbärssoppan och vätskedepåerna är de samma men visst är det mer publik och feststämning den första söndagen i mars, jämfört med Öppet Spår helgen innan. En annan fördel är att man med gott samvete kan sitta i soffan och se kämparna på TV:n en vecka senare.
Jag körde måndagens ÖS och hade riktig tur med vädret, vi fick en enormt fin start med en magiskt vacker soluppgång över myrarna vid Smågan och Mångsbodarna.
Det var lite annorlunda i somras på Cykelvasan, då regnet vräkte ner och leran sprutade kring cykelhjulen. Nu kanske jag överdriver lite då jag kom i mål relativt ren, jämfört med sönerna som hade en rejäl lerinpackning efter loppet. Jag hade inte så bråttom till Mora, utan att jag kunde bromsa ner farten lite innan de värsta lerhålen och undvek också de största vattenpölarna.
Tillbaka till måndagens Öppet spår.
Trots att man är ett par år över 50 och därmed inte är så ung och rask längre, vill man ju ändå förbättra sina tider.
Solen steg på himlen och med den även förhoppningen om att jag nog skulle kunna förbättra fjolårstiden, trots att jag hade stannat till i kontrollen i Risberg, för att lägga på mer klister i fästzonen under mina skidor.
Efter Evertsberg hägrade några kilometer med härliga nedförsbackar, vilket jag såg fram mot. När jag väl hade passerat vätskekontrollen, så försvann tyvärr alla de efterlängtade skidspåren, där det skulle vara flera lättåkta kilometer.
Nytt för i år var nämligen att “Öppet spår 45” och “ Öppet spår 30” anslöt på banan innan vi kom och det i sin tur innebar tyvärr att skidspåren hade försvunnit och istället ersatts av djupa isrännor och höga snövallar, i backarna efter Evertsberg.
Mildvädret hade gjort att de resterande milens skidspår också hade försvunnit. Snön var sockrig och “slush-liknande”, vilket i sin tur medförde att skidföret var trögt, så det blev en tuff andra del av loppet. Kontentan blev att det tyvärr inte gick snabbare i år men den aktiva tiden blev i alla fall under 7 timmar på min Strava. Yngste sonen Carl hade bättre fart under sina skidor och hade fått vänta ganska länge på sin gamla mor och hennes klubbkompis Anneli, innan de anlände under målportalen i Mora.
Denna vinter har jag även provat på långfärdsskridskor (vilket jag senast gjorde för 25 år sedan) med min utrustning från förra årtusendet. Det har hänt lite med utrustningen under de senaste åren jämfört med mina gamla grejer. Trots strålande vackert vinterväder, så föredrar jag nog trots allt mina längdskidor på snö vintertid.
Maken Lars och de tre sönerna har alla svettats inomhus på landsvägscykeln som suttit fast på trainern, när de har trampat sig fram runt om i världen på Zwift. Jag gjorde faktiskt ett tappert försök med att testa på Zwift, när utomhustemperaturen var -25 grader och längdskidåkningen inte kändes alltför hälsosamt, som en pulshöjande aktivitet. Trots att många tränar Zwift vintertid, så fastnade jag inte riktigt för detta, så det blev bara en gång.
För min del är den största utmaningen i samband med Långloppscupen 2024 att våga mer och för att kunna det måste jag utvecklas tekniskt, det hör ju liksom ihop. Jag bävar redan för loop 3 på Lida Loop, som är alldeles för teknisk för en människa som mig, eftersom jag har en viss självbevarelsedrift och ett konsekvenstänk.
Om cykeln och kroppen håller, så är det ju faktiskt bara att gneta på under deltävlingarna, inom sinom tid så kommer man förhoppningsvis till målet. På vissa tävlingar tar det lite längre tid, till exempel som Bockstensturens 90 km, där många långa långsamma kilometer bestod av lervälling.
Det finns ett gammalt talesätt som säger att “man ska svettas in våren och sommaren”, det är väl det som väntar under träningspassen denna vår, inför Långloppscupens deltävlingar.
Jag ser fram emot Billingens vitsippeprakt, som brukar välkomna oss på Billingeracet. De senaste två åren har vädret varit helt underbart under premiärloppet och vitsipporna har kantat stigarna, jag hoppas på en repris både gällande vädret och blomsterprakten om knappt 2 månader. De flesta deltävlingarna i fjol bjöd på bra cykelväder, trots att sommaren 2023 inte går till historien som den sommar som lockade till så värst mycket sol och bad.
Min önskan är att årets tävlingarna i Långloppscupen blir lika vackra som fjolårets, det är ju sådant som en "solskenscyklist" uppskattar.
