Mörksuggejakten är sommarens höjdpunkt!
Men jag måste betona att jag är part i målet: Min relation till trakterna runt Siljan började långt innan långloppscupsgeneralen Lasse Strand första gången tog oss med till sina favoritstigar runt familjens sommarviste i Rättvik.
Många år tidigare, 1990, ville jag locka min hustru att också börja cykla mountainbike. Vi var mitt inne i den intensivaste perioden i livet, med tre barn i förskoleåldern och ständig brist på tid. Mor- och farföräldrar bodde långt bort så vi fick mestadels klara oss själva.
Premiär på Orsa kompanis väg
Hur det nu gick till lyckades jag både låna en liten mountainbike, skaffa barnvakt och boka ett billigt pensionat i Vikarbyn, några kilometer norr om Rättvik. Jag minns inte varför det blev just där, men det kan ha varit så enkelt att jag såg Orsa kompanis väg på en karta. Det är en vandringsled från Orsa ner mot de militära anläggningar i Falun och Borlänge och enligt min kartförståelse borde den vara cykelbar.
Det här var i månadsskiftet september-oktober 1990 och vädret var som det brukar: Blåsigt, kallt och regnskurar. SPD-pedaler existerade inte. Vi hade nog inte ens cykelkläder när vi trampade i väg från pensionatet efter att ha checkat in på rummet.
Jag kunde läsa kartan, det vill säga se att vi cyklade på rätt väg, men höjdkurvorna hade jag inte riktigt fattat.
Ständigt uppför
Det gick uppför hela tiden! Kilometer efter kilometer motlut. Men det var bara bra, för vi fick snabbt upp värmen och sedan var det bara att hålla uppe ett lagom tempo.
Det dröjde inte länge innan vi började se skönheten i naturen vi cyklade igenom. Underlaget var blandat grusvägar, skogsvägar och stigar, men hela tiden jämnt och fint. Ingen sten och nästan fritt från rötter. Frihetsupplevelsen var enorm! Det är klart att den förstärktes av att vara ensamma vuxna, tillsammans utan andra än oss själva att ta hänsyn till. Då och då sneglade vi bakåt. För varje höjdmeter vi tog blev utsikten mot Siljan allt mer pastoral. Naturlycka!
Det är korta dagar i oktober. En mörkgrå, regnmolnstung himmel, tar bort ytterligare någon timma användbart dagsljus. Trots min ständiga tidsoptimism insåg jag att det började bli tid att vända tillbaka mot pensionatet. Men först ville jag fira introduktionen av mountainbike för min hustru.
Invigning med champagne
Vi hittade ett vindskydd. Nu var det dags för invigningsceremonin:
Ur min ryggsäck grävde jag fram en flaska champagne och två höga kristallglas, i hemlighet inköpta när vi passerade Rättvik några timmar tidigare. Korken sköts i taket på vindskyddet och vi startade vårt gemensamma mountainbikeliv med en värmande skål – för det blev snabbt svalare när vi slutat trampa.
Det blev ingen lång rast. Dessutom mörknade det snabbt så vi hoppade på cyklarna och gav oss i väg tillbaka mot Vikarbyn.
Var det så mycket uppför?
Vi flög fram!
Och vi frös ohyggligt mycket. När vi kom fram till pensionatet hackade vi tänder och hallucinerade om en bastu. För alla pensionat har väl en bastu?
Det fanns inte, men det stod två solarier i källaren…
Där tinade vi upp – efter lite mer champagne.
På söndag är det få som vänder sig om, på väg upp mot Vida-
blick. Lena visar vad ni missar.
Gemensam passion
Sedan den dagen är mountainbike vår gemensamma passion. Vi har cyklat på många olika platser, men när vi ska berätta om vårt mountainbikeparadis handlar det alltid om Rättvik.
Det har blivit många Mörksuggor sedan Lasse Strand visade sina favoritstigar mellan Boda och Rättvik. Varje sommar tar vi flera turer till trakten. Förutom Siljansleden och Orsa kompanis väg finns det hur mycket fantastisk stig som helst. Av någon anledning är det bäst på Siljans östra sida – och allra finast där Mörksuggejakten går.
Så på söndag är det hjulafton för oss.