toppbilder_2023.jpg

Tre Premiärer på en helg.....

Johan_bloggbild_ny2.jpg

Fredag morgon, nu var stunden kommen då det äntligenn var dags att bege sig ner mot Skövde och premiären av 2018 års Mitsubishi MTB Challenge långlopp. Men först stressa upp till jobbet och se till att allt fugerar där, inhandla lite sportdryck och allt därtill som kan komma att behövas under helgen, en stadig lunch måste man ju också ha. Hem och börja packa in i nyinköpta husbilen. Allt som har med cykling och tävlandet att göra har jag koll på. Nu skulle även bohag följa med på turen med allt vad det innebär.


Tillslut har jag nog fått med allt , tut tut Skövde here we come. Premiärturen med husbilen var nu igång. Nu skulle bara ett snabbt stopp på vägen ske, plocka upp min ogifta fru från jobbet. Direkt började vi att prata cykling, långlopp i allmänhet och Billingeracet i synnerhet. Det var en väldigt nervös frågeställare i passagerarsätet som skulle göra sin långloppspremiär dagen därpå.


Första natten i husbilen gick bättre än min packning. Med inga skedar och en gaffel bestämde vi oss för att för att hoppa över filfrukosten och storladda från närliggande hotells frukostbuffè.


Nu skulle dessa två nervösa själar byta om och värma upp. Jag brukar inte besvära omgivningen med langningshjälp, känns sådär att någon ska stå redo med flaskor längs banan till en medioker 40-plussare. Nä, jag brukar ställa ut någon flaska i skogen där vi passerar efter lämplig distans. Jag sa till Erika (min ogifta fru) att vi skulle placera ut varsin 950ml flaska. Jag hade ett bra ställe där jag ställt ut föregående år. Vi passerade där under uppvärmningen, placerade ut flaskorna på ett ställe i skogen där det gick sakta, vi backade tillbaka en bit och cyklade den pilade stigen mot flaskorna för igenkänning av platesen. Så! Nu var allt på plats. Jag tog några sista ruscher för att ordentligt sätta igång kroppen, men så här nära inpå känner jag mig som vanligt som världens svagaste, men rutinen i mig säger mig att nervositeten tagit över min kropp som alltid i denna stund.

cid_24BBAB8B-9BE2-48D3-8EEC-3F02B47AD22E.jpg

Startskottet ljuder och Mitsubishin sätter fart. När vi släpps fria i asfaltsbacken håller jag mig runt tionde plats och följer lätt med. Tempot skruvas sedan upp och jag droppar ner till runt tjugonde plats innan vi viker av in i skogen för sista delen av stigning där det är trängre. Efter backen bildas en andra klunga där "superduper omänskliga" eliten skruvar upp ett snäpp tills dess att deras ryggtavlor suddats ut.


Första milen avverkas snabbt med full koncentration att aldrig tappa distans från framförvarande hjul. Vår klunga får plötsligt snabbast tankbara draghjälp i form av Emil Lindgren som kommer ikapp oss efter efter att ha stått längs banan och lagat punka. Han går självklart upp i spets och vår klunga hänger på. Tempot längs banvallen ökar nu och GPS:en visar en bra bit över 40km/h, tack vare den Sverigeflaggsklädde gästen. Vår klunga blir mindre och mindre och vi är nu fyra stycken som följer med en bit in i skogen. Snart är det omöjligt att se om det är svenskt eller finskt som försvinner i fjärran.


Oj, oj, nu måste jag börja sippa på flaskan som glömts bort i stridens hetta och distansmätaren visar mindre än en mil kvar till min flaskgömma i skogen. Nu är vi uppe på Billingens spåranläggning och senare kommet målområde. Snart borde jag känna igen mig och mitt flaskbytarställe. Vi passerar arenaområdet och jag får lite information ropad till mig att jag är runt top 20 och på en andra placering i H40.


Yes, jag hade öppnat loppet som jag trodde, ville och förväntade mig. Efter en tids snirklande runt arenan styr kursen bortöver och jag känner att jag och vår lilla klunga om fyra cyklister lämnat arenan och min flaska bakom oss. Men hallå, vadå??? Kan jag ha missat den? SHIT! Det visade sig sedan att jag nyttjat kidsens bana för positionering av våra flaskor. Så proffsigt!

IMG_2120.jpg


Loppet fortgår och jag nyttjar det jag har i fickorna som kompensation till den nu tomma flaskan. Enervits GT-tabletter och gelè hjälper mig samt några droppar vatten vid varje vätskekontroll som jag försöker plocka i full fart via plastmugg av utsträckt hand. 


20 km kvar och det här kommer gå vägen. Mina tankar på en andra plats har varit med mig en stund och jag känner mig fräsch. 14 km kvar och plötsligt får jag krampkänning i ena insida lår. Oops! Får loss det utan att tappa fart eller kontakt med mina följeslagare. Kort därpå kommer krampen tillbaka och på riktigt denna gång. Jag slutar att trampa och stretchar tillbaka för att då flytta över allt till andra låret. Stretchade från sida till sida utan att ett tramptag går att genomföra. Alltså, den smärtan är enorm men långt ifrån den smärta som upplevs av att bli kvar i skogen med  ett lägre tempo samt med en rädsla av att varje tramptag ska resultera i nya kramper och med risk att bli ikappkörd.


Jag hittar sedan ett fungerande tempo som jag kan öka successivt. Tittar nu lika mycket bakåt som framåt. Ska det gå? Jag har ju inte sett några bakom mig under alla dessa mil. Vid cirka åtta kilometer kvar händer det som inte får hända. Vid en snabb titt bakåt (nackspärrsvarning utfärdad för länge sen) så syns dom där. En liten grupp på tre cyklister som närmar sig. Jag arbetar febrilt med att hålla krampen och farten i schack.


Är de H40 hela bunten? Klart de är, tänker jag. Det tar inte lång tid innan jag får svar. Av ryggnummerlapparna att döma efter deras omkörning räknar jag ut att jag nu borde ligga på en fjärdeplacering. Eller? Missar jag den för någon mil sen givna pallplatesen? Kom igen nu! Sista biten.


Nu börjar den beryktade sista stigningen mot toppen. Mina kast bakåt med huvudet har inte avtagit, men det ser för stunden lungt ut. Yes, nu är det bara sista branta stigningen "strupen" kvar. En ytterligare blick bakåt och paniken infinner sig igen. Alltså var kommer de ifrån och hur snabba är dom? Lägger i en lättare växel när det brantar på. Nä! Det gör jag inte alls för det finns ingen sådan. Då inser jag min egen fart där och då på Eagles lättaste växel och omkörd av ytterligare en H40 cyklist.


Jag blir femma på premiären med alldeles för lite vätskeintag. Besviken och nöjd intar jag nu målgångens utbud av energitillskott.


Plötsligt får jag lite smått hjärtklappning av tanken på att min älskade fru, den ogifta, är där ute i spåren med kanske samma känsla och i samma tillstånd som jag befunnit mig i fast med skilsmässa i blicken. Efter cirka en timma kommer svaret. Jag står spänt och väntar på hennes utlåtande. Hon ser levande ut, inga skrubbade knän eller synliga skador. Ett stort leende tillsammans med orden "Shit vad jobbigt, och kul!"


Med trötta kroppar försöker vi packa ihop vårt bohag för att bege oss mot Vårgårda och XC race för mig kommande dag. Inget som rekommenderas så här med facit i hand, men det är en annan story.


Från passagerarsätet hörs nu en helt annan ton när hon stolt per telefon berättar om sin bedrift. Innan vi är framme i Vårgårda har det kollats upp datum för nästkommande långlopp, kollats jobbstatus m.m och till och med gått in och anmält sig till nästkommande långlopp, Långa lugnet i Falun. You go girl!!