Långloppsbloggen - Silverfight efter mardrömsstart på Lida Loop - ctl00_cph1_head_topImage

Silverfight efter mardrömsstart på Lida Loop

Långloppsbloggen - Silverfight efter mardrömsstart på Lida Loop - ctl00_cph1_newsImage

Vad hände i startbacken? Den frågan har jag fått några gånger sedan målgång på Lida Loop. Ja, vad hände där, när vi stormade uppför slalombacken? Känslan var som att trampa järnet rakt in en bergvägg, mosas sönder i partiklar och sen, snabbt som attan, skruva ihop misären och försöka lösa situationen.

Och till slut  blev det faktiskt en riktigt bra racedag i ett soligt stigmecka på Lida Friluftsområde trots allt. Det är vad jag tar med mig från andra deltävlingen i Långloppscupen.

Vild jakt på tättrio

När vi kom upp på startbackens topp drog tre åkare iväg; Amanda Bohlin, Jennie Stenerhag och Petra Kjellberg. Min plan för dagen modifierades smärtsamt tidigt, men skam den som ger sig! Jag drog upp en vild jakt med ett tåg på fem åkare bakom mig. Fick hjälp av Fanny Kjellqvist och Eva Lagrange med dragjobbet och vi var hyfsat nära att ansluta till tättrion, men de körde riktigt hårt och vi klarade inte att täppa. Snart såg jag Petra ensam framför mig på stigen och hon fick ansluta till oss i stället för en stund. Efter en stund fick även Jennie släppa Amanda (det såg dock inte vi bakom). Det skulle visa sig att Amanda hade DAGEN och gick solo ända in i mål. Det var starkt!

Mata uppför, bomba nedför

Vi var fem åkare ihop; Eva, Fanny, Johanna Wallin, Emilia Fahlin och jag, när vi gick ut på loop 2. I detta läge hade jag gett upp den initiala jakten på de två framför mig. I stället fokuserade jag på att återhämta mig, men också köra hårt vid rätt lägen. Det passade bra att Johanna var sugen på att hjälpa till med dragjobbet. Nånstans försvann Emilia och vi var fyra när vi närmade oss stadion för andra gången. Jag tryckte på i grusbacken uppför slalombackens baksida och såg i ögonvrån att She Rides tjejerna släppte lucka. Matade hårt och bombade på nedför. När jag varvade ut på sista loopen (20 km kvar) hade jag enbart Eva på mitt hjul.

Bra stigkörning och strid om silvret

Ulf ropade att jag hade Jennie en minut framför mig och Hjalmar gjorde en perfekt langning. Jag fylldes av kraft och när jag gick in på det ökända stigpartiet Diagonalen med sina stenhällar och rotpartier kunde jag driva på ordentligt. Tekniken satt på de bökiga stigarna och jag hörde tidigt att Eva fick problem bakom mig. Nu var jag själv i jakten på Jennie.

Passerade många åkare från herrarnas tävlingsklasser och alla omkörningar gick bra. Tack alla ni herråkare som flyttade er från stigen, peppade och var så positiva när jag kom frustande i kapp er!
Ganska snart skymtade jag Jennie framför mig på stigen. Hon såg lite trött ut, men när jag kom ifatt var det inte läge att gå om, så jag la mig bakom henne. Sista loopen består av väldigt mycket stig och den här dagen var det torrt och perfekt i markerna. Så kul cykling!

Jag försökte trycka på i en backe när jag fick chansen. Men gick inte tillräckligt hårt och jag tänker nu att det hade varit värt att verkligen ge allt. Jennie bet sig fast och fick i stället bästa läget som andra hjul inför avslutningen. Det var sjukt spännande när vi kom ner till sjökanten och närmade oss sista backen upp mot upploppet. Tyvärr hade jag inte kraften som krävdes för att hålla undan när Jennie kom bakifrån i sista svängen, utan fick ge mig.

Nöjd trea

Men jag kan inte vara besviken över att jag förlorade silverfighten. Att jag klarade att kravla mig upp från partikelstadiet i startbacken, hetsjaga loop 1, hämta ny kraft och hänga av mina motståndare loop 2 och sen gå ikapp Jennie på sista, stigrika loop 3, det måste jag vara nöjd med.

Tack Lida Loop och Långloppscupen för ännu en härlig racedag!

 115823.jpg

140000.jpg

143646.jpg