toppbilder_2023.jpg

Muddy Water i Engelbrekts spår

i-mal-engelbrekt.jpg

SMHI har gått ut med en klass 1 varning. Ska jag verkligen gå upp så tidigt på morgonen och köra så långt för att bara plåga mig i regnväder?

Äh, ställer klockan och känner efter hur det känns när jag vaknar.

 Klockan ringer och jag känner mig pigg och cykelsugen. Det duggregnar bara. Testar något nytt. Skippar gröten och satsar på en frukost i bilen på vägen till Norberg. Så spar jag lite tid. Tråkigt att köra 16 mil ensam, men jag ser fram emot att få köra hårt i dag så jag är fylld av förväntan.

 cykelsugen.jpg

Framme i Norberg regnar det fortfarande. Inte klass-1 regn visserligen men ett surt ihållande regn. Jag gjorde rätt val i morse när jag skippade klubbkläderna och satsade på mina ”gabbakläder” i stället. Jag hatar att frysa. Trots att jag inte gör det särskilt ofta för jag är rätt varmblodig så är regnväder och cykling något jag har stor respekt för. För många varv runt Vättern huttrandes har satt sina spår.

 starten.jpg
Ganska glest i startfållorna denna gång.

Som vanligt har jag lite svårt att få tiden att gå sedan jag lagt cykeln i fållan. Hittar ingen jag känner som jag kan snacka med. Jo där! Några minuter innan start ser jag Karolina från Hofvet som står och trycker under ett paraply.

 karolina.jpg

– Kom du fram till mig bara för att stå under paraplyt? frågar hon lite avvaktande.

– Nej, för att höra varför du har paraply. Du kommer ju att bli blöt om några minuter.

Och blöta blir vi. När jag står vid cykeln i startfållan några minuter innan starten öppnar sig himlen. fullständigt. Oh ja! Det kommer att bli en våt och kladdig dag.

Två raka led kör på banvallen efter starten och det är omöjligt att köra om. Finns ingen plats utan man får snällt ligga bakom framförvarande cyklist. 

 

Det är som att cykla bakom en kossa med konstant sprutdiarré. Jordsörjan träffar rakt i ansiktet och rinner ned från glasögonen över munnen. In i munnen. Nej det är inte diarré. Smakar inte bajs. Inte så mycket i alla fall.

Efter ett tag blir det luckor i ledet, men då kommer en slalombacke som vi ska uppför en bit. Perfekt. Där kan jag köra om åtminstone 20 personer och passa på att byta klunga. Pulsen är under kontroll. Tills någon där framme kliver av och börjar gå. Då gör alla så och springandet med cykeln får fart på hjärtat. 

dalig-sikt.jpg

Det svider i ögonen som trots mina glasögon fått ta emot en hel del geggamoja. Dagen till ära har jag bara vatten i flaskan så att jag kan skölja av glasögonen. Tror inte att jag kommer att behöva dricka så mycket. I så fall är det bara att gapa och suga i sig från däcksprutet. Varje gång jag sköljer glasögon och ansikte är det som att natt blir dag. Så otroligt mycket ljusare och lättare att se!

Jag tittar mig omkring och det känns som om jag cyklar mitt i en flock av skitiga orcher. Människor är det i alla fall inte. Framåtlutade med hukande ryggar, helt gråa i ansiktet och med sammanbitna miner drar packet genom skogen.

Som vanligt hamnar man till slut i den klunga man förtjänar. Efter att ha bytt grupp några gånger, bryggat fram till framförvarande klunga och samlat in några ensamåkare så blir vi några som är jämnstarka. En kille från Falun, en från Borlänge och en vars tröja är så skitig att jag inte ser klubbtillhörigheten turas om att dra. Borlängekillen är snabbast på de slingriga och extremt hala stigarna så han tar ofta täten där.

Själv har jag rätt svårt att få något flyt. Eller flyter gör jag. Som en hal tvål i ett badkar. Nej just ja. De sjunker. Det gör jag också. Djupt i gyttjan. Gör ideligen fel spårval. Fel sida om stenen eller roten, halkar till på slippriga partier eller ändå värre – missar att det finns en betydligt torrare stig vid sidan av den djupa myren som jag väljer att plöja igenom. Jag sätter visserligen inte ned fötterna men känner mig ändå som en nybörjare där i sörjan.

Men, jag lyckas hänga med mitt gäng så det går kanske inte så illa i alla fall. Plötsligt är falukillen och borlängecyklisten borta. Bara jag och han med anonym tröja kvar. Vi växeldrar ett tag, men då vi kommer ifatt några andra försvinner han plötsligt ur sikte.

Ovanpå min cykeldator ligger ett tjockt lager lera. Jag vill inte peta på den för då kommer glaset att bli helt repigt. Men det känns som att vi borde vara framme snart.

Plötsligt kissar jag på mig. Ok, jag kör i prostataklassen men jag brukar kunna kontrollera min blåsa. Jag var ju inte ens kissnödig. Tre ynka muggar sportdryck är det enda jag druckit.

Men, det rinner en varm flod längs benen. Kollar ned. Det är inte kiss. Inte heller diarré, trots att det är brunt och lättflytande. Aha, regnvatten som samlats i blöjan och som pressas ur när jag ändrar ställning på sadeln. Skum men ändå ganska behaglig känska faktiskt.

Engelbrektsturen har beskyllts för att vara på tok för mycket grusvägscykling, ovärdigt att kallas ett mountainbikelopp. Men den nya banan har mycket stig. Och kul stig! Dessutom utmanande nu när det är så blött, trögcyklat och halt i skogen. Både kroppen och huvudet börjar bli trötta. Gelen börjar ta slut och jag funderar på om jag ska öppna min ”nödraket” som jag sparat men då dyker 60 kilometersskylten upp. I vanliga fall brukar jag vara så trött att jag längtar efter att loppet ska ta slut men den här gången har jag lyckats hushålla med krafterna. Visst är det jobbigt, men jag är inte som en våt seg trasa i kroppen. Jo det är jag. Vätan får mig att känna mig som en vettexduk. Men benen känns fortfarande pigga.

Vi kommer ut på banvallen igen och närmar oss målet. Där framme i fjärran ser jag två cyklister som jag vill i kapp. Ingen annan i vår klunga som bildats av eftersläntrare och ikappcyklare verkar sugna på att ta upp jakten. Så jag lägger mig först och trampar ikapp. Efter en kilometer ligger jag på deras hjul. Nu är vi nära målet. Jag ser målbågen några hundra meter framför oss. De andra verkar trötta. Snart ska jag lägga in spurten.

Där! Trycker mig förbi och ligger först när vi kommer in på vad jag tror är Norbergs stora shoppinggata. Visst är det målbågen jag ser. Men vi ska ta en sväng runt stan innan vi ska genom den från andra hållet. Först en 90-graders sväng som jag har alldeles för hög fart till då jag tror att loppet är slut. Fortfarande först dock. Sedan ytterligare en tvär kurva. Asfalten är våt och däcken är leriga. Jag tvekar, vill inte hasa omkull nu. Tappar farten i kurvan och ligger jämsides med de två jag cyklade ikapp nyss. De har högre fart ur kurvan och seglar iväg på målrakan. Jag får upp farten igen men blir omspurtad av borlängecyklisten. Var kom han ifrån?

Nej nu får jag skärpa mig! Jag behöver scouta upploppen bättre. Jag gjorde ju samma miss på Ränneslättsturen. En gång är ingen gång. Två gånger en dålig vana.

Skogränsen i omklädningsrummet är ganska meningslös. Vi är alla så skitiga att hela golvet är en svart gegga. Kön till duschen ringlar lång. Jag skulle ha gjort som många andra: badat i ån och samtidigt passat på att doppa ned cykeln.

tvagardagen.jpg
Stora tvagardagen i Norberg.

Eller som den här smarta mannen som tagit med sig egen cykeltvätt:

cykeltvatt2.jpg

baken.jpg
Äh jag behöver inte duscha. Hopp in i bilen bara!

Men nu står jag här i kön till duschennaken tillsammans med 40-50 andra män som är skitiga till oigenkännlighet. Det tar nog en kvart att komma fram till duschen och där kommer jag i samspråk med en kille. Vi har ungefär samma betraktelser från loppet. Han ser snabb ut bakom all skit. Förmodligen kom han långt före mig.

När jag senare kollar resultatlistan ser jag att killen i duschkön – Per från Järfälla – visar sig vara den jag cyklat med stora delar av loppet och en av dem som slog mig i spurten. Med en sekund.

Jag kollar in honom i de andra resultatlistorna och ser att vi kört jämnt i alla lopp hittills. Honom måste jag hålla koll på fortsättningsvis i cupen.

Sammanfattning:
Lera är skitkul! (OBS ordvits)

Bra kläder är a och o. Castellis Gabba både andas bra och håller mig varm när det är vått.
Inga skoskydd behövs om man har isolerade och vattentäta strumpor.
Hittade en ny produkt som är suverän. En silikonflaska med "bitpip" där man kan ha gel och slipper kladda med köpförpackningarna.
I stället för säkerhetsnålar som sliter sönder kläderna provade jag att fästa nummerlappen med superstarka magneter från Kjell & Co. Det funkade perfekt och är mycket billigare än de så kallade race-magnets som finns att köpa på sportbutiker på nätet.

Plats 40 blev det i dag och ytterligare några cup-poäng.