Mot Billingeskogen!

Monika_bloggbild_ny.jpg

 Ja då bar det alltså av mot Skövde och  den första tävlingen i Mitsubishi MTB Challenge, nämligen Billingeracet. Jag hade hört så mycket om det här loppet, om att det skulle vara massa fina stigar och några hemska uppförskörningar. Ojoj vad det fick mina nerver att sätta igång igen. Vem vill inte ha fina stigar, men tuffa uppförskörningar är man inte lika sugen på. 

På fredag eftermiddagen blev jag hämtad med husbil, vilken lyx! Hur bra är det inte att kunna sätta bo nära starten och slippa en hel del fix och trix på morgonen. Så efter ett middagsstopp rullade vi upp på Billingetoppen medan regnet smattrade på husbilstaket. Men hallå, det skulle ju inte regna och jag är en solskenscyklist, eller?! Klart man vill cykla i sol och värme men så här på våren med all pollen föredrar jag att det inte är så varmt och soligt. Något annat som jag verkligen uppskattar är när starten inte ligger så tidig på morgonen för jag är ingen morgonmänniska. 

Väl på plats inför starten träffade jag på flera tjejer som jag har cyklat med tidigare, så himla kul! Vi kramades och pratade vilket gjorde att nervositeten lättade en aning också. Det är en häftig känsla att stå där på starten med alla duktiga cyklister och känna hur alla  är fokuserade och laddade inför det som komma skall. Så här i efterhand kan jag inte komma ihåg om det var ett startskott eller en nedräkning som skedde, så pass fokuserad var jag men när master bilen började rulla var det bara att köra framåt!

Loppet startade i en snabb fart uppför en lång tuff stigning - inte en optimal  början för mig. Jag märkte snabbt att kroppen inte svarade som den skulle, trots att jag värmt upp ordentligt och tagit mina pollenmediciner. Jag såg alla andra köra ifrån mig, detta är en ovan känsla med tanke på att jag brukar vara stark i backar. Obehaget kom över mig när känslan i kroppen var att jag surnade totalt och fick sockerdricka överallt. Men jag trampade vidare och tänkte att "jag kommer återhämta mig snart". När nästan halva loppet hade gått hade jag också bestämt mig för att kliva av, så illa  kändes det  i kropp och knopp, jag kunde inte ens njuta av all fin natur jag hade omkring mig. Jag nådde varvbanan och blev påhejad och kände då att jag inte kunde bryta, för det är inte jag!  

Jag bestämde mig istället för att trampa på och försöka njuta av allt vackert omkring mig, vitsipporna på backen och glittrande vattendrag vid sidan om banan. Det var till och med så att när jag nådde en fantastisk utförskörning på roliga stigar så tjoade jag spontant till de andra bakom mig att "visst är detta häftigt!". Jag kände mig snudd på euforisk för miljön var otroligt vacker. Plötsligt hör jag rockmusik bakom mig, då visar det sig att en kille har högtalare på cykeln och trampar runt och sjunger till musiken - så coolt! Dessutom sjöng han bra, att han bara orkade, jag som knappt orkade trampa!

Under loppet började cykeln låta, det rasslade friskt. Vissa partier var leriga och sliriga men gick att ta sig fram på, fast jag såg vissa halka till och fara rätt ut i grönskan - ojojoj! Min cykel blev full av geggamojja, därav rasslandet. Cykeln hade varit på service och min favorit-mek på Velotek hade sagt att vissa delar behövde bytas ut. Jag valde att avstå eftersom det var så nära inpå tävlingen och den framklinga jag skulle bytt till hade varit för stor. Det sista jag fick tackla  var den berömda backen "Strupen", med en lutning på upp emot 20%, så att jag avstod bytet av klinga är jag otroligt tacksam för. Jag tänkte att här får jag gå men sedan direkt -"det kan jag inte göra!" och så tuggade jag mig uppför hela vägen. 

Nu var det bara rakt fram och i mål kvar! När jag äntligen korsade mållinjen var jag sååå glad att det inte var en enda meter till. Jag möttes av ett känt ansikte, nämligen Linda Tazane från Uppsala. Det är även hon som tagit kortet på mig här ovanför. När jag stod där, klar med loppet och pratade med de andra tjejerna fick jag plötsligt en astmaattack. Paniken kom över mig och jag hann tänka "hur kan det vara så här, jag har ju slutat cykla och står still?!". Jag fick helt enkelt stå kvar, greppa tag i cykeln ordentligt och andas lugnt och fint tills det värsta hade lagt sig. 

32266488_10156868748757952_8429953180552396800_n.jpg

Så här efteråt så tycker jag att det är ett väldigt roligt lopp med jättefina stigar i en fantastisk miljö, det är helt klart värt att göra om det! Fast nästa tillfälle kanske jag väljer att ha ryggsäck med fika med mig istället :-) 

Min nästa tävling är Lida Loop som jag inte heller har kört förut, det kommer bli spännande! Det ska tydligen vara ett lite mer tekniskt lopp och det gillar  jag! Hoppas starten går sent så jag får tid att vakna till liv på morgonen också, hahaha!

Så på återseende! /Monika, "Monkan"