Med Ränneslättsturen i bagaget tar vi nya tag denna helg

Malin_bloggbild2019.jpg

I övermorgon är det dags för Mörksuggejakten, ett utav mina favoritlopp i cupen, men vi spolar tillbaka bandet lite och kollar lite på förra helgen i Eksjö. 

Jag har nu kört tre lopp på raken där jag upplevt att det inte gått särskilt bra, där jag tycker att jag borde ha presterat bättre, känt mig starkare, och kommit snabbare in i mål. Så det är klart att jag känner mig lite besviken när jag inte lever upp till de förväntningar jag satt på mig själv. De där jävla förväntningarna, var i helvete kommer de ifrån egentligen? Och vad har jag baserat mina förväntningar på? Andra lopp i år? I så fall borde jag sagt: 

Shit vad bra du är Malin, du har inte brutit ett enda lopp i år. Förra året kom du minsann inte i mål på varken Lida loop eller Ränneslättsturen”

Men det gör jag alltså inte, och ändå går jag runt och tror att jag är lite bättre än vad jag egentligen är, vilket resulterar i att jag inte känner mig så nöjd, FAST jag kommit i mål och klarat mig från värre vurpor och annat tråkigt som kan ske där ute i skogen. Inför helgens Mörksugga ska jag ta mig en riktig funderare, VAD är rimligt att jag förväntar mig av mig själv utifrån träningsmängd, typ av träning under året, chanser till återhämtning och sömn… osv… Kan jag över huvudtaget tänka att jag jag ska ta nån form av personligt rekord? Det känns inte så i nuläget. 

05BE919B-DD3A-4D08-8062-7694C0899E77.JPG

Meeeen bort med negativa tankar! Helgen i Eksjö var helt fantastisk. Svensk sommar när den är som allra bäst. Ingenting mer att önska på det planet i alla fall. Loppet likaså, väldigt välarrangerat och trevligt. 

Jag skulle starta 1 timme och 20 minuter före mina barn så när jag lämnade dem i husvagnen kände jag såklart lite oro över att de skulle ”glömma bort sig” och inte komma till starten i tid, men det var såklart helt obefogat, de börjar lära sig det här nu.

IMG_5921.JPGFoto: cykelkanlen.se

9:50 gick vår egna damstart som var ny för i år och betydligt lugnare än förra året. Med hela 70 minuter före herrstarten hade jag en liten, liten förhoppning om att hinna i mål innan de skulle förbi mig nånstans utefter stigarna, att jag skulle komma i mål strax under 4 timmar. Till en början såg det rätt hoppfullt ut. Ett par kilometer efter start kommer Yvonne Östman från min klass förbi mig på grusvägen och vinkar åt mig att hänga på, vilket jag också gör. Vi blir samma trio (+1) som på Lida loop där också Ludvika Linda - D30 är med. Sandra Nyman från Damer sport ligger också i vår grupp ett tag men drar ifrån oss i någon uppförsbacke efter en stund. 

C80C2C5D-2451-4227-BAC1-AACF1261E99B.JPGFoto: Cykelkanalen.se

Efter 16 kilometer har vi tagit in på ett par andra tjejer och ligger bakom ett tag. Det blir en felkörning!!! Jag ser ju att det inte finns några skyltar in på den vägen men hänger bara med ändå. Hög puls och 32 grader i luften verkar göra huvudet helt borta! Hela truppen följer bara med och när vi insett vårt misstag, vänt och kommit ut på riktiga vägen igen har vi blivit ikappkörd av flera stycken. Jag hamnar längst bak i klungan och där framme ser jag Yvonne och Lindas ryggar. Det blir en lucka mellan dem och de jag ligger bakom. Jag får lite smått panik för jag vill verkligen inte tappa dem så jag gör en kraftansträngning för att komma fram till dem vilket kostade sjukt mycket energi men som helt klart var värt det. 

Vi cyklar igenom vätskekontrollen efter drygt 2 mil, jag tar ett par koppar vatten och häller över mig och en till för att dricka. Allt flyter på fint, jag har legat lite högt i puls men jag hänger ändå med… tills jag börjar känna att varenda kotte stöter sig med fälgen på hjulet (!). Jag har tappat luft! Jag får släppa dem och fram med den lilla handpumpen. Pumpar det snabbaste jag kan för att inte tappa alltför mycket. Sätter mig och cyklar men kommer nog inte ens en kilometer innan det är för lite luft igen. Repeterar samma procedur. Även den med att cykla en bit till och känna att det fortfarande är för lite luft. Stannar en tredje gång och kollar igenom däcket noga, kan inte hitta något hål och pumpar i det hårdaste tryck jag kan få med den lilla pumpen. Alla tjejer har cyklat förbi mig nu. Jag har alltså (vad jag vet) ingen bakom mig och att cykla ikapp till de andra känns som en omöjlighet. Det var ungefär i det ögonblicket som jag inte såg Ränneslättsturen som ett lopp längre, utan som en liten söndagsutflykt med mig själv i finvädret. 

Jag har så otroligt svårt att pressa mig själv när jag cyklar ensam. De resterande fem milen tog jag mig knappt ut ur pulszon tre förutom i nån uppförsbacke här och där. Men missförstå mig inte, jag cyklade knappast runt och visslade fina melodier. Det var jobbigt, riktigt jobbigt och det som en vanlig vardagskväll kan kännas som bara fem mil, kändes ungefär som det dubbla. De sista fem kilometerna, minst det tredubbla!! 

Ett par kilometer från mål hittade jag en cykelsadel. En fin en. En som kostar massa pengar. Jag tog med den i min tomma vätskerygga och skulle lämna in den i sekretariatet, men väl i mål hade jag såklart glömt bort det och vätskeryggan öppnade jag inte förrän jag kom till Mora och började packa upp.  Är det din? Eller känner du någon som kanske är ägare till denna sadel, som troligtvis flugit av i sista spurten innan mål. Skriv till mig på messenger och beskriv hur den ser ut och vilket märke, så skickar jag den med posten eller tar med den på söndag till Rättvik. (eller lördag) 

371B26B8-8B74-450C-AF56-62361F65C7E0.JPG Saga hade en riktig kanondag och körde i mål som tredje tjej. Terje kom in bara någon minut efter men i killklassen räckte det inte till någon pallplacering. Foto: Terje Jones

Tidigare idag var jag och kidsen en kortis i Rättvik och skulle provköra barnens runda. Vi körde den gamla-vanliga ”lilla Mörksuggan” som även är uppmärkt som biking-dalarna-led, men förstod rätt snart att det nog inte var riktigt så den skulle gå i morgon. Som tur var så stod arrangörerna vid målet och kunde guida oss i rätt riktning. 

Årets ungdomsrunda är både 2,6 kilometer och 3,5 kilometer för banan delar sig ungefär vid 2 kilometer. Barnen upplevde den nya sträckningen roligare än den förra men på den längre sträckningen finns en svårare tvär uppförsbacke som kan vara lite trixig att komma upp för. Terje som kör i klassen P10-12 kör två varv på den korta bansträckningen och Saga i klassen F13-14 kör två varv på den långa bansträckningen. 

Allt är förberett för morgondagen och jag har gjort ett fint litet schema med tider för att minska stress och dåligt humör. Nu fattas bara lite sömn för att morgondagen ska bli fantastisk. Vi ses, om inte i morgon så på söndag va? 

1C05B86F-8A18-493E-AD48-A4794E98A518.JPG