En gång för länge sedan...

CV.jpg

En gång för länge sedan….

..eller inte alls, utan snarare ganska nyss faktiskt, så stod jag på startlinjen på mitt första cykelarrangemang. Som för så många andra så började min MTB-karriär med Cykelvasan. Jag stod år 2015 vid starten i Sälen. La ut ett inlägg på Facebook med texten ”Nu kör vi! Det blir bara en vinnare, men vid starten i Sälen står ett antal tusen segrare”. Så kände jag då och så känner jag fortfarande när jag står där på startlinjen, omgiven av nervositet, glädje, gemenskap och en stor kärlek till cyklingen. Att cykla ett långlopp är en utmaning, oavsett om man satsar på vinst eller på att ta sig runt.

Jag har sedan barnsben alltid älskat idrottsarrangemang. Känslan och stämningen som finns där, den som nästan går att ta på och som nästan inte går att hitta någon annanstans. Det började med ett antal O-ringen i ungdomen och nu som vuxen är det cyklingen som lockar. Som ni kanske kan gissa är jag den där personen som gråter floder när jag tittar på sportens årskrönika.

Så hur gick det då? Jodå, jag kom till Mora. Jag cyklade på en 13,6 kg tung instegscykel med tre klingor fram. Hade gympaskor och platta pedaler. Jag tyckte det var pinsamt att köra i cykelbyxor så jag hade löpartights istället. För att rädda rumpan hade jag tejpat fast ett sadelskydd med gel på sadeln. Cykelglasögonen satt innanför hjälmbanden och den medhavda energin bestod av saft och ett choklad. Under vägs gång fick jag ett antal kommentarer om att jag inte hade paddning i byxorna, varpå jag glatt svarade ”Tittar du på min rumpa eller? Något som ledde till många skratt där bak i motionsledet. Jag rullade in på 4:23 och var så lycklig. Lycklig över att ha hittat något som var min grej. Glatt anmälde jag mig till mitt första lopp i Långsloppscupen, Bockstensturen ett par veckor senare. Jag hade egentligen aldrig cyklat i skogen innan och valde därför den korta banan på 50 km. Jag åkte till Varberg med båda barnen och min bror som barnvakt och kände inte en enda människa som skulle dit. Ser jag tillbaka på min cykelkarriär är det bland det modigaste jag har gjort. Visst cyklade jag med ett par kompisar hemma och de gav en massa bra cykeltips, men att ta steget och åka på tävling kändes stort. Veckan innan tävlingen och också när jag kom dit kände jag mig ganska lost. Som om jag hade noll koll på läget. Så här i efterhand kan jag konstatera att det nog var tur att jag valde den korta banan. Vädret var väldigt dåligt med tanke på årstiden. Det var kallt och regnigt och banan var lerig och jag hade ingen koll alls på tekniken eftersom jag aldrig cyklat stig. Men det var så roligt. Efter målgång möttes jag upp av mina barn som var stolta över att ”mamma” fixade det.

Så vad vill jag säga med allt det här? Jo, att det går. Att man bara måste våga ta första steget. Vi har alla varit där, innan vi hade cykelskor och BIB:s och värsta cykeln. Jag vill på inget vis raljera över denna osäkerhet utan snarare lyfta fram att det går precis lika bra att cykla i alla fall. Långloppscupen är för alla och alla som kommer i mål är vinnare.

Det jag saknade när jag började cykla var någon som hade koll på läget, som kunde guidat mig på mina första tävlingar. Som visste hur det funkade med nummerlappar och med energiintaget och som kunde hållit mig i handen. Så, härmed lovar jag att om du läser detta och känner dig sugen på att testa på ett lopp och skriver några rader till mig, då skall jag vara din guide på din första tävling. Den som ger dig ett hej när du kommer fram, svarar på frågor och frågar hur det gick efter målgång. Du kan mer än du tror. 

varberg.jpg Bockstensturen 2015.