Långa Lugnet eller Mjölksyra-Mara?

Blogg_Hanna.jpg

IMG_2074.JPG

Det faller sig naturligt att ropa ”WROOOOM!” i de doserade velodromkurvorna. Jag befinner mig i TV-spelsmode, och då får man ta ansvar för sina egna ljudeffekter. Ett ”JIHAAAA!” rakt ut i ren och skär livsglädje när jag kör tätt bakom min vän och lagkompis Lina, och ett hysteriskt skratt utbryter när vi passerar varandra på väg ur respektive in i samma kurva. Vi har en tyst överenskommelse om att vi får hetsa varandra, vilket vi har för vana att göra även på Adventure Racing-tävlingarna, när det äntligen dyker upp en utförslöpa, efter vad som kan vara tio timmars lågintensivt trampande uppför random berg. Men nu befinner vi oss i semestermode. Långt ifrån sömnbrist, skavsår och tolvmilasträckor á la spansk taggbuske. Vi är utsövda, väl påfyllda med energi och vi har all tid i världen. Trots detta flyger vi fram i en fart som kanske är väl hög i proportion till vår erfarenhet av velodromkurvor, med alerta pekfingrar runt bromsreglagen, likt soldater i givakt på slottet. Det är barnsligt roligt att färdas fram på de handbyggda lederna på Lugnet stadion i Falun. En stad till bredden fylld av cykelglädje på dalmål.

langloppscupen_velodrom.jpg
Foto: Långloppscupen.se

Inför Långloppscupens andra deltävling Långa Lugnet bestämde vi oss  (läs jag och fyra härliga vänner) för att avnjuta Dalarnas allra djupaste skogar, när nu helgen förlängts på grund av att välkänd kristen figur valt att flyga sin kos. Vi landade i onsdags i en liten, liten stuga vid namn Skogshyddan, vid en liten, liten sjö vid namn Ryggen (typ två mil söder om Falun). Med en liten, liten vedeldad bastu. I denna släktstuga har jag spenderat åtminstone en vecka varje sommar i mitt liv. En plats som är förknippad med lek, bad, björnfrossa och kräftfiske. I modern tid medelst ett par ton kinesiska kräftor, varpå det fiskas upp cirka fem svenska signalkräftor (pga kraftigt ansträngt kräftbestånd). Men spänningen och mystiken i att nattetid vittja burar på en spegelblank sjö i den mörka augustinatten. Den kvarstår.

IMG_2087.JPG
Stugan i Ryggen. Och ett gäng förjäklarns härliga personer. 

Efter två dagars lattjande på de sedan tidigare bekanta stigarna runt Lugnet är vi än mer övertygade om att Falun är ett mecka för cyklister. De magiskt vackra skogarna ÄR faktiskt djupare och grönare här. Så är det bara. Oavsett glorifierande glasögonlins. Vår cykling har koncentrerats kring den röda 15 km-leden, som också utgör stora delar av tredje loopen på söndagens tävlingsbana. Vad som också är den mest tekniska loopen, med crescendot i ovan nämnda flow-partier från Sjulsarvsstugan ner till Lugnet, segment som kallas ”Second Chance” och ”Halloween Nights” (rätta mig om jag har fel). Det känns skönt att till skillnad från Billingeracet vara bekant med åtminstone delar av banan. Och dessutom har jag faktiskt trampat runt med nummerlapp runt Långa Lugnet en gång, även om det känns som en annan värld och en annan sport. Året var 2014, och jag hade relativt nyligen börjat cykla MTB. Min nyss införskaffade och begagnade cykel hade hjulstorlek 26 tum, med en ram jag först i efterhand insåg var ett par storlekar för liten (varför berättade ingen detta för mig?). Att det ens existerade ramstorlekar var information som inte nått mig ännu. Som ni ser.

geilo.jpg
Vinter i norska Geilo 2014. Jag till vänster, längd 181 cm. Samt min BMX, ramstorlek XS. Notera Linas pannlampa, modell XL. Samt att vi cyklar i dagsljus. Typiskt multisportare.

Jag minns tävlingen som djävulskt jobbig. Med relativt lite cykelträning i benen, total ovana vid tävlingshets på cykel och med ovan illustrerade ergonomiska förutsättningar. Jag minns att de tekniska partierna kändes som oöverstigliga hinder, läskiga som tusan, och att jag tvingades kliva av cykeln på en del ställen. Här fick jag för första gången testa på det här med kramp, som senare blivit en av mina favoritgrenar. Jag lärde mig den hårda vägen att ALDRIG mer kliva av cykeln med kramp i benen. För då vecklar de ihop sig till två skrumpna stumpar, och det blir ytterst svårt att kliva upp igen. Runt mig fanns en miljon cykelmän, som samtliga verkade irriterade på min närvaro. Förmodligen var det mest bara i mitt huvud, och min egen irritation över min tekniska oförmåga. 2014 låter inte längesedan, men för mig har det hänt massor sedan dess. Även om antalet cykeltävlingar fortfarande är lätträknade har jag fått tävlingsvana genom multisporten, och känner mig betydligt bättre rustad rent cykelskill-mässigt. Det är en förjäkla härlig känsla att möta samma stigar, och plötsligt tycka att de känns relativt beskedliga. Kanske har det framförallt hänt mycket med modet.  

IMG_2064.JPG

Jag gick i mål på tiden 3.39 den gången, vilket kanske inte säger varken er eller mig särskilt mycket. Årets bana är relativt identisk med hur den såg ut då, med mindre ändringar. Tävlingen innehåller 62 kilometer och ca 1000 höjdmeter, och terrängen varieras mellan skogsstig, skogsväg (läs längdskidspår i barmarksskrud), grusväg och handbyggda leder. En riktigt fin men minst sagt krävande bana. I startlistan finns glädjande nog fler startande damer i tävlingsklass jämfört med Billingeracet, och just i min klass (Damer 30) är vi 11 personer. I Damer Elit ca 15 st. Sen brukar det droppa in några efteranmälningar. Men det roligaste är att arrangören valt att liksom Cykelvasan 2016 köra en separat damstart, vilket innebär att vi i tävlingsklass startar 30 minuter före herr-elit och tävlingsherrar överlag. KUL! Varför? Jo, för då får damerna sin egen tävling, och för en gångs skull möjligheten att tävla strategiskt gentemot sina konkurrenter. Ligga på rulle, växeldra, rycka, you name it. Ur en säkerhetssynpunkt blir loppet också betydligt ”lugnare” för oss, då vi slipper de allra hetsigaste omkörningarna i inledningsskedet, även om de snabbaste herrarna kommer hinna ikapp oss mot slutet oavsett vilket. Jag kan redan nu med skräckblandat förtjusning se fram emot att Emil Lindgren passerar med hjälp av en Crazy Wallride. 

IMG_0036_falun.JPG
Falun är ju faktiskt Långloppscupens hjärta och hemort, med cupens ansvarige Lasse Strand vid rodret. I vintras, när vi drog igång cyklistbageriet, träffades vi just här, på Lugnet. 

Så vad är målet inför morgondagen? De flesta namnen i startlistan för D30 är utbytta, så jag har rätt dålig koll på motståndet. Men jag kör en offensiv chansning och sätter en ”topp 5” som mål. Friskt vågat hälften vunnet! Då det är ett stort gäng grymt duktiga i elitklassen skulle jag vara riktigt nöjd med en topp-15 totalt bland damerna. Två av vännerna som är med i helgen är tränings- och lagkompisarna Sue och Lina, som båda kör i andra tävlingsklasser. Vi hoppas därför kunna dra nytta av möjligheten att växeldra varandra, då vi är relativt jämnstarka. Det ska bli SCHVEINIGT kul att tävla ”på riktigt”, med den separata damstarten. Kroppen känns laddad. Huvudet i fas. Och fjärilarna i magen börjar smyga sig på igen. Pepp!

LÅNGA LUGNET I SIFFROR OCH MÅL
Längd: 62 km
Antal höjdmeter: 1000 hm
Anmälda i min klass (Damer 30): 11
Mål D30: topp-5
Mål totalt damer (alla damklasser): topp-15 (av 42)
Mål Långloppscupen totalen (D30): topp-3 
Livspepp-mål: att ta mig i mål utan incidenter, och känna ”JIHAAAA VAD KUUUUL!"

Hepp hepp!

/Hanna

PS. Läs arrangörens tips och statusrapport inför tävlingen imorgon. Väderprognosen vittnar förresten om propagandaväder i form av 24 grader och sol. Lite varmt för mig, men kul för publiken! DS.