Kvällen efter dagen före...

Malin_bloggbild2019.jpg

Trött, tröttare, nästan död.. Började min måndag i morse med i alla fall, nästan, 4 timmar sömn i bagaget. Det blev en hetsig morgon då jag förutom att få upp och få iväg barnen, ut på morgonpromenad med hunden, även skulle åka iväg en mil bort och lämna husvagnen. Inne på vårt bostadsområde kan den ju liksom inte stå (utan arga blickar från grannarna). När jag kommer till jobbet har eleverna i min lilla grupp redan hunnit haft en konflikt innan skoldagen ens börjat som måste utredas (snart sommarlov, alla är trötta)… Vi hade som tur var en mötesfri eftermiddag på jobbet och jag kunde obemärkt smita iväg lite tidigare utan direkta konsekvenser, jag hann till mina egna barns utvecklingssamtal på deras skola precis på minuten. Orginalplanen var att jag direkt efter det skulle sätta mig i bilen och köra tio mil bort till Borlänge och springa Blodomloppet. Men nej, NEJ, nej, nej…. Jag kan inte vara med på allt, hur mycket jag än vill. Dessutom så MÅSTE någon ta hand om helgens packning som ligger utspridd på golvet i köket. Den där packningen som inte räknades till akut igår kväll när vi kom hem så sent från Lida….

Är det så här man ska ta hand om sig själv dagen efter man legat i pulszon 4-5 i tre och en halv timme? OCH varit blöt lika länge? Jag har hört någonstans att det är viktigt med vila och återhämtning. Om man inte vill bli sjuk alltså. För tillfället har jag troligtvis alla spjäll öppna för kringflygande virus och bakterier. Lyckas jag hålla mig frisk till helgens Långa Lugnet är det nog snudd på ett under. Men jag ska göra vad jag kan, det vill säga, äta så bra mat jag kan och jag måste, MÅSTE prioritera sömn bättre. Men vad ska jag prioritera bort för att hinna sova? Herre jösses vad jag kan vara avundsjuk på människor som har sina barn varannan vecka. Ibland. Men ändå inte, på nåt sätt.


Dagarna i Lida

Vi lämnade Mora tidigt på lördag morgon och var framme i Lida lagom till lunch. Vi käkade medhavd pastasallad och som på beställning så sprack molnen upp just när vi skulle cykla igenom loop 1 med barnen som var vid gott humör och kände igen spåren från förra året. Terje överraskade mig ordentligt. Den delen av diagonalen som går i slutet på loop ett körde han som att han tjuvtränat hela vintern. Tvekade inte någonstans samtidigt som han körde lugnt och metodisk. Han var så stolt efteråt.

IMG_4469.jpg IMG_4472.jpg Bilder: Isak Lagerblad

Barnen lämnades vid husvagnen och därefter körde jag och Isak loop 2. På diagonalen kände jag att mina däck var i hårdaste laget (2 bar), däcken “svalde” inte precis rötterna. Alltså, grejen är att jag inte har fått mitt däck 100% tätt sedan jag stansade det, jag litar liksom inte på det, så på automatik fyller jag på massor av luft för att det ska “räcka” hela turen. Det ger inte en särskilt skön känsla. Efter diagonalen hade jag dock ett väldigt långt parti med rötter där jag kunde pröva mig fram. Tog ur lite luft, körde, tog ur lite till, körde…. vid 1.3 bar kändes det riktigt bra, så nu vet jag det för framtida race. Jag vet också att så länge jag cyklar och hjulet snurrar, så läcker det inte ut någon luft. Det verkar bara vara om jag låter cykeln stå still några dagar.

Det är så obeskrivligt skönt att komma till tävlingsplatsen nån dag innan och provköra lite, en känner sig liksom tryggare då. När man vet vad man har och vänta. Är det sen sol och fågelkvitter genom hela skogen så är lyckan total.

Loppet / Loppen

Vi vaknade till ljudet av regnet mot husvagnens plåttak. Barnen suckade och sa att de önskade att de haft feber eller nånting. De hade min fulla förståelse. Jag är också en sann solskenscyklist. Det var ingen som hade direkt bråttom ut ur husvagnen om vi säger så. Saga skulle starta 09:00 Jag tror vi gick in i hennes fålla 08:57, Terje satt kvar inne. Hon kom iväg och såg ändå rätt glad ut. Jag hejade på henne uppför slalombacken innan jag sprang tillbaka till husvagnen för att få igång nästa barn som skulle starta 9:30. Samma sak där, vi kom till startfållan strax innan det bar av… Med båda barnen ute i spåret kände jag att jag hade en chans att andas lite, stressa ner, ta ut hunden en sväng, dricka lite mera kaffe och fixa iordning sportdryck.

Saga körde 22km och Terje 10km, jag hade räknat med att de skulle komma i mål ungefär samtidigt och att det skulle ta drygt en timme. Jag skulle ha gott om tid för att byta om, gå på toa och allt annat man har för sig innan start. Men vädret… Det ihållande regnet, jag tror det drog ner farten en smula. Terje, som mest hade grusväg på sin bana kom in först av de båda. Alldeles lerig men med ett stort leende. Han hade haft kul, det hade gått bra och han var nöjd med sin prestation. Saga rullade in som 4:a i sin klass med 8 anmälda, 1h och 20 min, 6 minuter efter trean, och som hon själv uttryckte det när hon kom i mål “mamma, jag skiter i vad jag kom på för plats, jag är så stolt och nöjd med min cykling idag”. Vad Terje kom på för plats vet vi inte, mamma Malin hade nämligen haft för många saker i huvudet och glömt att sätta på hans chip på hjälmen, vilket inte var något vi ens tänkte på förrän på eftermiddagen när morfar ringde och frågade om Terje inte startat. Men kl: 10.13 hade jag i alla fall tagit en bild på honom i mål… Lyckligtvis är han inte den som bryr sig om såna detaljer.lidaloop_3.jpg                                                             Vem är vem egentligen?

När båda barnen var i mål, i husvagnen utan sina blöta leriga kläder och med en chipspåse i handen, så blev det inte jättemånga minuter över för mig att byta om till mina cykelkläder och gå på toaletten en sista gång. Om barnen var i sin fålla tre minuter innan start,... så tror jag att jag kan ha varit i min ungefär en minut innan. Det var liksom nästan ingen idé att ens lägga ner cykeln. Nervös hade jag inte haft en sekund till att vara eller känna mig.

Jag fick en otroligt seg start uppför slalombacken, väl uppe på toppen kändes det som att jag var sist och att hela flocken med kvinnor försvunnit längs den snabba grusvägen som följer. Tydligen hade jag haft Linda Tufvesson bakom mig men det märkte jag inte i min jakt på att komma ikapp. Vi första stigpartiet så kom jag ifatt några tjejer, vid nästa stigparti några till… Det är så roligt, förra året bävade jag inför de tekniska, stökiga partierna på ett lopp. Nu bara ler jag. Det är sån otrolig skillnad att köra på större hjul och dämpare både fram och bak. Jag älskar verkligen min Allebike och jag känner mig så trygg på den jämfört mot min HT 27,5” som jag hade förra året. Det må gå lite saktare uppför, men jisses vad roligt det är nu att cykla inne i skogen över rötter och sten.

I slutet av loop ett kom jag ikapp Sandra Nyman, log åt minnet från cykelvasan 2018 när vi låg i samma klunga och turades om att dra. Jag la mig bakom henne ett tag men gick fram och drog efter första varvningen. Sen vet jag inte vad som hände, när jag tittade bak efter en stund så hade hon försvunnit, nu började många av killar ur motionsklassen komma ikapp också så jag hade ingen koll på vem som låg bakom mig. Diagonalen gick förvånansvärt bra trots blöta stenar, rötter och lera. Vid två tillfällen fick jag kliva av cykeln. Strax efter diagonalen, på stigen med miljoner rötter, kom jag till min stora glädje ikapp Yvonne Östman (D40) och en till tjej ur D30 från Ludvika, Linda Persson. Ni förstår... av de 576 personer som tog sig i mål i söndags, så var 68 stycken av dem kvinnor, nästan 12% alltså, inte särskilt många. En blir alltså rätt glad när man stöter på en cykelsyster utmed spåret som är jämbördig med sig själv. Bakom dessa grymma kvinnor parkerade jag och kämpade sedan resten av loppet för att hänga med, för att slippa cykla ensam. Vid ett tillfälle höll jag på att tappa dem. Jag hann inte riktigt parera för ett träd som dök upp, lyckligtvis gick det inte så fort, men ändå tillräckligt fort för att jag skulle köra in i det med styret och ta emot mig med axeln (den känns fortfarande öm). Några killar hann emellan oss och jag hann tänka att nu är det kört. Men jag trampade på och snart var jag ikapp igen.

Ute på en grusväg berättade jag att jag nog inte skulle få någon tid eller placering idag, jag hade ju inte bara glömt sätta på chippet på Terjes hjälm utan även min egen. Ludvika Lindas ögon spärras upp och hon säger nått i stil med “DET HAR JU JAG OCKSÅ GLÖMT!” Vi skrattade och hoppades att tiderna registrerats ändå.lidaloop_1.jpg  Bild: cykelkanalen.se

När vi kommit in på tredje loopen fick Ludvika Linda feeling och segel i vinden. Hon trampade på och snart såg varken jag eller Yvonne till henne. I stället fick vi sällskap av en annan kvinna i D40 som kommit ikapp oss, Therese Andersson från Västerås. Vi körde tillsammans genom hela loop tre, jag var HELT slut, men så grymt tacksam över att jag haft sällskap med dessa tjejer som hjälpt mig hålla tempot uppe. Sista kilometern spurtade Yvonne och blev först av oss in i mål. Therese gjorde en liten vurpa på gräset några hundra meter innan mål men var snabbt uppe på hjulen igen och var en halv cykellängd före mig i mål. Tack och lov skulle jag vilja säga, för i och med det blev det inte särskilt svårt att lista ut vilken tid jag hade cyklat på… För nej, mitt chip som satt kvar bakom min nummerlapp på ryggen hade inte registrerat någon tid. Nej, det är svårt att komma ihåg precis allt. Att det var just chippen jag glömde sätta på denna gång var väl inte sådär jättekul men heller inte särskilt allvarligt. Det finns ju värre saker att glömma.

IMG_4549.JPG Bild: Andreas Nilsson

Nu har jag tre dagar på mig att få rent allting efter lerfesten. På torsdag så packar vi in allt i husvagnen igen och drar mot Falun. Barnen jublar. De älskar Lugnets camping och tillgången till badet där. Dessutom har väderprognosen lovat sol på fredag, och regnfritt på lördag och söndag. Hoppas, hoppas!

lidaloop_2.jpg Bild: Cykelkanalen.se