Ingen mtb i helgen - men här kommer en historia som handlar om asfalt, Kreta och kärlek

Blogg_byline_emelie1200.jpg

Precis som rubriken antyder – ingen Stockholmsvistelse och Lida loop för mig i helgen. Men 10 mil på asfalt fungerar ju också såklart. Start och mål i Motala, någon som vill gissa? Jo men visst är det Tjejvättern som ska besökas.

Det var ju som så att när jag väl började cykla för 2,5 år sedan så var det ju lika bra att inhandla en landsvägscykel också. Komiskt kan man tycka då jag sagt saker såsom ”landsvägscykling, det ser ju så förbannat trökigt ut – kommer jag aldrig hålla på med” eller ”landsvägscykling – vad är liksom poängen med det?”. Jag har ju i och för sig också mumlat något om att jag kommer aldrig hålla på med cykling överhuvudtaget…

Vad kommer sig då detta? Jag tror att en av grundbultarna i mitt tänk på att mitt liv ska vara totalt cykel-löst kan ha grundat sig i en semesterresa till Kreta när jag var 16 år. Och om vi börjar i rätt ände, semester, det ordet betydde något helt annat i min familj än vad det betydde hos de flesta andra av mina grannar, skolkamrater och övrigt löst folk. Var det inte toppbestigning på Kebnekaise innan jag och mina bröder ens fyllt 12 år så var det bäversafari, grottor och diverse andra upptåg. Upptåg som också morsan alltid lyckades snärja in naturkunskap i. Så när vi kom tillbaks efter sommarlovet så hade vi full koll på vad både skillnaden på lava och mossa var och vilket fågelläte som hörde till vilken fågel samt det bästa habitatet för en vattensalamander.

Men så skulle vi ju helt plötsligt åka till Kreta. Svenssonsemester. Flyga flygplan. Ha med sig en bikini. Ja ni fattar.

Men icke. Visst fan skulle vi ut på ett äventyr. Reseguiden från Apollo tittade med en oerhört skeptisk min på min mor när hon frågade om det fanns cyklar att hyra eftersom vi skulle ta en dagstur upp i bergen och besöka Lasithiplatån och kika ner i en grotta.

Jaha, sa guiden, dit brukar vi bussa upp folk och ta med cyklar så att folk sen kan cykla nerför berget.

Jasså du, sa morsan och frågade ytterligare en gång vart vi kunde hyra cyklar.

Tidig morgon drog vi iväg, på tantcyklar med cykelkorg och en karta i hand. Vi cyklade uppför. Sen blev det mera uppför. Sen blev det ännu mera uppför. Sen blev det serpentinvägar. Uppför. Och mycket riktigt så mötte vi horder med folk som hade blivit bussade uppför och sen cyklade nerför. Och sen efter 5 timmar, då min mor redan hade sagt 469 gånger när jag gnällde att, ”nu Emelie, nu är det nog bara bakom nästa krök så är vi framme”, så fick jag spelet.

Klev av cykeln, slängde den i ett dike och satte mig där. Det komiska var att då var vi faktiskt uppe. Det fattades 60 meter och en krök så var vi framme. Min lillebror hade tydligen där och då sagt till vår mor att ”nu blir hon sådär dramatisk igen”, men ändå kanske tyckt lite synd om mig för helt plötsligt dök de upp med en åsna som jag fick hoppa upp på och lotsas upp sista biten upp till grottan.

Som ni säkert förstår har detta trauma av landsvägscykling satt sig som ett brännmärke i amygdala på mig, vilket sen gjort att det skulle dröja hela 12 år innan jag gjorde något liknande igen. Har lite gamla avfotograferade foton att bjuda på från denna resa.

5_lasithiplatan.JPG

Det var till den här platån vi skulle.

5_mikael_o_emelie.JPG

Hederliga gamla damcyklar var det som fanns att tillgå. Här med lillebror Mikael på vägen ner.


5_asna.JPG

Lyckan i att finna en åsna när man precis slängt cykeln i ett dike och gett upp.


Så nu till helgen ska jag alltså köra min fjärde landsvägstävling i ordningen och denna gång under lite mer ordnade former. Vi är ca 12 damer som ska snurra runt för att försöka köra under 3 timmar. Tror dock det blir svårt att nå målet eftersom det blir hårda nordliga vindar imorgon... Hur som helst, i och med detta har ytterligare något revolutionärt inträffat i mitt liv. Jag har köpt min allra första teknikpryl!! En garmin edge 510 att smacka fast på styret. Eller ja, det är en sanning med modifikation. Jag ägde faktiskt en casio sportklocka en gång när jag var 18 år. Den kunde ta tiden och man kunde också ställa in den så att den pep om man ville köra intervaller a lá 70/20 exempelvis. Den här klockan blev knappast utbränd om man säger så.

Jag använde den nämligen på följande sätt:

  1. Ta tiden när jag kokade ägg
  2. Ta tiden när jag kokade pasta
  3. Ta tiden när jag kokade mer ägg

Tror att jag mest hade den för att se sportig ut faktiskt.

 När jag sen började träna längdskidor som 24 åring så gick jag på känsla. Samma sak när jag sprang. Känsla. En och annan gång har jag väl sneglat på klockan som finns på Billingens skidstadion när man varit inne och varvat på konstsnöspåret. Men ändock – känslan.

Samma sak när jag cyklar. Det är känslan jag går på. Sen är jag ju Stravaälskare så det är mobilen som åker med i bakfickan för att logga det och på så sätt vet jag ju faktiskt också hur mycket jag tränar. Men det är också allt.

Nu kan jag tänka mig att några av er kanske reagerar. Hur kan man som konditionsidrottare inte mäta sin puls, blablabla-kurvor, sträckor, intervaller, watt (vet jag inte ens vad det är) – ja you name it. Jag förstår - det är som att svära i kyrkan, baka bullar utan smör eller käka en rostmacka utan nutella.

Svaret är: Det går alldeles utmärkt. Fattar ni hur bra jag lärt känna min kropp och dess förmågor/begränsningar? Nu menar jag absolut inte att man inte kan göra det med hjälp av pulsband och klockor heller, men jag är en känslomänniska och tog det med även in i idrotten.

En del kanske till och med undrar – hur vet hon ens att hon har en puls? Där är jag dock rätt säker på att jag har så ni kan va lugna.

Hade det inte varit för tjejvättern i helgen så hade jag aldrig inhandlat min Garmin edge 510 heller. Anledningen till köpet är för att jag inte ska dra sönder klungan, det är nämligen så att när vi tränat ihop så åker farten gärna upp runt 38km/h när jag ligger och lapar vind. Och det gynnar ingen klunga att någon håller på så som jag. Vi ska ju köra jämn fart och då behöver jag veta när jag går fram att jag ligger i ungefär samma hastighet som den innan mig som viker åt sidan.

5_garmin.JPG

En liten medpassagerare under morgondagen.

 

 Så imorgon är det jag och Dexter (så heter min fina svarta landsvägscykel, en Canyon ultimate CL sf) som kamperar ihop på Östgötaslätten. Den har varit i min ägo i snart 1,5 år och man kan faktiskt gå så långt som att säga att det är den cykelns förtjänst att jag haffade min käresta. Det var nämligen så att jag under ett skidläger i Bruksvallarna december 2014 blev sjuk. Tänk er att ha åkt 65 mil i bil, dra ett skidpass och sen ligger man med halsont resten av veckan. Utrråkad som få så slösurfade jag och spanade runt på landsvägscyklar då jag bestämt mig för att köpa en ny. Ungefär samtidigt pågick en flörtsms-konversation med min Anders som såg ut exakt såhär:

- Jag kikar på cyklar, vad tror du om 6,9 kg kolfiber med ultegrakomponenter. Beställer jag den nu så har jag den hemma till julafton. 

- Om jag säger såhär, skulle du vilja bli min fru?

Sen klickade jag på köp. Dagen innan julafton stod den i min hall och Anders likaså.

Ett minne från när jag och Dexter drar upp till Col d'aubisque i Pyreneérna förra sommaren.


Lång historia som inte handlade om stigcykling, men jag säger LYCKA TILL allihop som kör i helgen!