Ibland är jag tyst, sen skriver jag två halvtaskiga blogginlägg

LLblogg-byline-Linda.jpg

Ibland är det svårt att veta vad man skall skriva. Just nu är det så. I ett par veckor nu har jag gått och filat på flera olika blogginlägg. Det första skulle handla om alla dessa cyklande power kvinnor jag känner. De är många i vårt avlånga land. Sen skrev jag om Hanna och Ingrid som skulle till Cape Epic. Leva sin dröm. De har tränat hårt och jag har följt dem hela vintern. Följt dem med viss avund, de skulle få uppleva också min dröm.  När de meddelande att tävlingen var inställd brände tårarna bakom mina ögonlock. Jag som sett fram emot att få följa deras framfart. Vid det laget var nästan allt redan inställt i Europa och Cape Epic skulle också rädda min abstinens av att få följa cykeltävlingar på TV. Efter det så släppte jag alla planer på det inlägget. Då började jag skriva ett inlägg om ”alla mina älskare”. Galghumor på hög nivå. En fånig tanke om att humor kanske kan underlätta i tuffa tider. Det blev sådär. Ibland borde man låta bli, eller? 

Just nu går jag mest runt men en massa frustration av att inte kunna göra något åt situationen. Läget är allvarligt och det enda jag kan bidra med är att tvätta händerna. Alla säsongens planer står på paus. Alla träningsmål är som bortblåsta. Samtidigt har det aldrig tidigare känts så viktigt att cykla bara för cyklandet skull. Andas frisk luft, röra sig och njuta av naturen. Medvetna om att vi troligen kommer bli sjuka. Än mer medvetenheten om att en tid av karantän kan komma. En tid där vår frihet är begränsad på ett sätt de flesta av oss aldrig upplevt tidigare. Jag förbereder mig mentalt för denna tid. En tid när kanske våren står i blom utanför fönstret och vi kanske bara får gå ut för att köpa livsmedel. Kanske är det just nu, i den där pausen från livet vi hamnat i, i den en där overkliga bubblan vi befinner oss i nu som vi behöver lite vardag, lite cykelhumor och något annat att ägna oss åt ett par minuter. 

Så här kommer dom, två halvtaskiga blogginlägg som jag aldrig riktigt klarade av att fila på så de blev riktigt som jag ville. Två blogginlägg som kanske kan pigga upp. 

Till alla ni kvinnor där ute

Det finns så många bra cyklande tjejer där ute. Som får ihop heltidsjobb och cyklande. Som vågar satsa på proffslivet. Som inspirerar och ordnar läger. Som kanske ställer sig på startlinjen för första gången. Eftersom jag, vid den här typen av inlägg alltid brukar få kommentarer om att det finns män som gör detta också så vill jag poängtera att jag är medveten om det. Det finns fantastiska killar, men det här blogginlägget ska handla om tjejer. Bad ass kvinnor som ger mig pepp och inspiration i vardagen. Heja kvinnorna! 

Sue! Powerkvinnan! Jag är full av beundran för denna kvinna. Stark, vild och vacker. Kastar sig ut på äventyr världen över. Eftersom jag också har en dröm som jag aldrig förverkligat - att köra multisport - önskar jag att om jag fick välja skulle jag vilja återfödas i din kropp. 

Elna! Du är modig. Att offentligt prata om utbrändhet, livspussel och sårbarhet är inget annat än förbaskat modigt. Att också kunna gå ut och berätta att man kliver av elitsatsning och damlag och går ”back to basic”. Startar upp läger. Vågar yppa drömmar om att jobba med cykel. You rock, jag hejar på dig. 

Helena! Denna urkvinna i norr. Vi är födda samma år, har samma intresse för långa och tuffa strapatser och jag går i hemlighet och funderar över vilken galenskap som skall dyka upp i ditt flöde härnäst. Knäskador och gips, inget tycks kunna stoppa dig.

Anna! Jag träffade Anna när vi skulle köra runt Vättern med Skodacycling team. Jag kan bara buga och bocka och säga att du är så himla stark. Att tävla med andra trots att du inte har samma förutsättningar. Jag håller precis alla tummar jag kan för din satsning. 

Eszter. En varm sommardag för två somrar sedan stiftade jag bekantskap med Eszter. Vi körde Engelbrektsturen tillsammans, stannade i alla depåer längs banan. En annorlunda tävling, men jag har sällan haft så roligt på en cykel som då. 

She Rides Community! Tjejer som cyklar tillsammans. Mer än så behöver jag inte skriva. 

Ingrid, Hanna och Cassandra! Ni älskar cykling lika mycket som jag. Personer som bidrar mer till peppen i mitt liv är svåra att hitta. Jag önskar att jag hade Cassandras orädda inställning till hinder i skogen, Ingrids pannben och Hannas jävlar anamma. 

Till alla mina älskare

Jag är inne på nummer fem. Precis som för de föregående så är den här den rätta - den bästa för mig. Den jag alltid ska älska. 

Precis som en passionerad kärleksrelation mellan två människor finns det ett starkt band mellan oss. Ibland räcker det med en blick för att han skall förstå vad jag behöver. Ibland behöver han lite extra kärlek, en varm hand, en tvätt eller lite justering och olja på kedjan. Han är min partner i vått och torrt. Tröstar mig när jag haft en dålig dag. Lyssnar utan att avbryta utan låter mig prata till punkt. Följer med på allt i från vardagsturer till oändliga äventyr. 

Min allra första kärlek var blå och blank i lacken. En riktigt snygg lack. Han charmade mig med sina många växlar och tog min MTB-oskuld. När jag träffade honom tyckte jag att jag investerade en förmögenhet i vår relation. 7000kr. Han var en stabil partner när jag tog mig fram över mina första rötter och stenar. Guidade mig genom min första Cykelvasa. 13,6 kg stabil och med tre drev fram tog vi oss till Mora på strax över 4,5h. Jag var såld och förälskad. Han fick mig att inse att jag hade behov som bara han och andra som honom kunde tillgodose. 

Min andra, han var svart. Svart som natten, men vacker som en ros. Jag valde honom med omsorg. Processen innan det blev vi var lång och jag gjorde ett ordentligt bakgrundsarbete. Han skulle vara rapp och lätt. Enkelklinga fram och strax under 10kg. Jag byggde honom från komponenter jag själv satte samman och han var välutrustad med Shimano XT. Han är den som alltid ställt upp, i vått och torrt. Ibland på vinterhalvåret träffas vi i smyg. Han var min följeslagare den där oändliga natten vi delade tillsammans, natten och dygnet när vi tog oss genom vårt avlånga land upp till Dalarna.

Året efteråt bytte jag ut honom. In i mitt liv rullade en gul-svart hingst. Han var mer välutrustad med stora hjul och mer svängig i bakdelen. Att rida honom var mer skumpigt än jag var van vid och han tog mig över fler stenar och rötter än tidigare älskare. Trots hans utrustning föll jag aldrig riktigt för honom och vår kärlek blev kortvarig. Samma varma sommar hade jag också en flört med en svart tysk. En tysk som tog med mig på en resa runt Sveriges näst största sjö. En svart snabbing och jag sörjde lite när han lämnade mig för en annan. 

Vintern gick, det blev vår och träden knoppades. Jag träffade en cementgrå matt skönhet. Den lättaste och rappaste av dem alla. Med sina strax över åtta kilo kunde vi tillsammans bestiga berg snabbare än jag någonsin gjort tidigare. Han var specialutrustad med extra snabba hjul och trots sin litenhet svalde han även de lite större hindren vi stötte på. Vi tog oss igenom ett hett ökenrace i södra Israel och efteråt var jag tvungen att plocka isär hans paket för att smörja upp honom och få bort allt damm som letat sig in i hans intima delar. 

Så blev det vinter och sen blev det vår. Min passion var nu vida känd och jag fick en förfrågan jag inte kunna motstå. Kunde jag tänka mig en passionerad relation med en kameleont, en gentleman som var vuxen och ung på samma gång. Med krom i lacken. En som fick mig att prova saker jag aldrig provat tidigare, hinder och stenar så höga att det kittlade i magen. Han tvingade mig att kasta mig utför branta backar. Som med sin kombination av rapphet och lugn säkert manövrerade oss över de mest knepiga vägar. Den, som är och alltid kommer vara vackrast i färgen av dem alla. Men en svajighet i bakdelen som fungerar precis som den ska. Rapp och lätt. När säsongen börjar är det han och jag mot världen.