Horn och ben i Bockstensturen

Monika_bloggbild_ny.jpg

Det tog en vecka innan ben,skrubbsår och ömma axlar hade börjat återhämta sig. Bockstensturen gav hårt motstånd i år ;) Vi kom ner till Varberg på torsdag natt, sååå lyxigt att kunna ta en långhelg och möjlighet att cykla lite dagen innan loppet också. Att vakna till regn var inte min plan för nu har man ju vant sig vid fina och soliga dagar. Att det skulle regna halva dagen var ju förstås bra för naturen och för oss så vi skulle få lite att jobba med på tävlingsdagen och sånt är ju kul, eller! Det gäller att se livet från dess ljusa sida ;)41633856_290623101663282_7690328617833725952_n.jpg

När det senare blev uppehåll tog vi en sväng i det som sen skulle bli sista milen på banan innan mål. Med mycket bra pilad markering gick det finfint att köra banan bakfram och den sista biten är skoj tycker jag med slingriga stigar och vacker vy längs med kusten. Tänk att man till och med sprängt i berget för att få till en fin cykelbana ;) Varberg satsar verkligen på oss cyklister :)

41520575_323527128402762_1942951455619022848_n.jpg

Bockstensturen är verkligen en låååång och mycket fin bana, man får av allt så att säga. Man hinner känna att 10 mil är långt, man hinner njuta ;) av de sega uppförsbackarna i bokskogen, flytet på stigarna utför, känna hur orken rinner ur en när man ska trampa runt på ängar och grus och framför allt så är man nästan hela tiden i naturen och inte på asfalt. Grymt härligt!

40661143_334653147277247_8536654569210380288_n_1.jpg

Då var man redo för att ta Bocken vid hornen! Med fickorna fyllda av gel, ryggan full med vatten, däcken fulla med luft för blött underlag och jag fylld med positiv energi. Vad kan gå fel,nu kör vi! Starten gick och vi damer startade med herrarna vilket betyder att när masterbilen släpper klungan fri går det , FORT! Många var ivriga på att ta position och det blev flera inbromsningar och hjul-känningar men inget allvarligt hände som tur var. Jag hade bestämt mig för att försöka hänga på i det höga tempot så länge det bar för i början av loppet går banan på asfalt och grus och då kan jag dra nytta av min vana på landsvägscykel. Men underbart är kort och inget varar för alltid och så även luften, och där försvann den ja. Allså inte i däcken, utan i mina lungor så det var bara att tagga ner och försöka hitta ett bra fungerande tempo. När jag tuggade på där blev jag omkörd av några starka och duktiga tjejer vilket kändes så där, men det var bara att gilla läget och fortsätta trampa på i min takt. 

Det jag tycker är så fascinerande med dessa långlopp är att trots att det är hundratals startande kan man bli själv i skogen, sååå skönt tycker jag. Men var är alla? Då och då kommer en trevlig cyklist och susar förbi eller så hinner man upp någon som vänligt släpper förbi med glada tillrop. Så blev det även denna gång, jag trampade på där i min ensamhet och njöt av bokskog och skojiga stigar ( nu ljuger jag , för jag njöt inte hela tiden utan det var jättejobbigt ibland och benen sa bara nej,nej ) men superfin natur var det.

Timmarna gick och när det kanske var tre mil kvar eller något sådant så såg jag att jag kommit ikapp två av tjejerna som jag blev omkörd av tidigare. Konstigt det där för helt plötsligt finns det lite extra i benen igen och vid ett lämpligt ställe gick jag om och tuggade  vidare. Efter ett tag började jag tänka på hur många damer som borde vara före mig och kom fram till att jag nog nu var femte dam. Kul, då är det ju bara att hålla i här och trampa in i mål, lätt som en plätt eller?? Jag har ju haft turen och klarat mig från större cykelfel och punkteringar ,så vad kunde gå fel nu? JA VAD KAN HÄNDA? Jo att jag kör framhjulet rakt i en sten på ett parti som går utför vilket leder till en volt över styret, aj aj :( 

Väl på fötter igen konstaterade jag att det bara var min högra axel som är öm och styret toksnett men det går ju att rätta till, så upp och på`t igen.  Åh NEJ! Luften bara pyser så retsamt ut ur däcket och där var det TOMT! Jag kör med slangfria däck och det har verkligen funkat kanon bra vid mindre stick eller skär hål så täpper vätskan till direkt. Men nu var det inte frågan om ett litet stickhål utan däcket hade släppt från fälgen och in hade kommit jord och skräp, ja nästan kottar :). När jag står där och ska fixa med hjulet kommer ju Hanna och Ingrid trampande igen, jaha så var det med den där femte platsen, tjejerna frågar om allt är ok och jag svarar ja och de försvinner vidare. Där står jag nu med min patron och håller tummen för att det ska funka, jag vill inte bryta nu, jag vill komma i mål! Jag trycker i luften när jag rensat bort kottarna ;) och HURRA den blir kvar. Jag klämmer en gel och upp på cykeln för här ska trampas. Jag satte i mycket luft utifall det skulle börja pysa men både luften och jag håller måttet så efter ett tag är jag ikapp brudarna igen, men då ganska trött.

Jag lägger mig bakom och försöker återhämta mig lite för det kommer ju garanterat komma en fartökning eller sputr mot slutet och nu vill jag ju inte behöva släppa igen. Sista milen,den som jag körde dagen inna närmar sig och jag vet ju hur den går och funderar på upplägget. Jag behöver inte tänka mer för efter sista depån drar Hanna iväg och jag ser till att ta hennes rygg. När det bara är några kilometer kvar till mål ska man ut på asfalt och följa en cykelväg och på ett ställe gör man en skarp vänstersväng. Hanna tar svängen snyggt och snabbt , jag med mitt välfyllda framhjul och för hög fart går omkull i asfalten och glider galant på min vänstersida, dubbel AjAj. Asfalt gör ont och Hanna tar starkt hem femte platsen ,bara att gratulera :)  Lagom öm, väldigt trött i benen och mycket glad att jag tog mig runt trots mina små äventyr rullar jag över mållinjen i årets Bockstenstur. :)

40670764_474805173022291_8876260699911749632_n_1.jpg

Foto Linda Tazane

Kommer jag att göra om den, så klart jag gör! 

Vi syns snart igen och då på Västgötaloppet, eller hur?

Monkan :)