Hoppas de aldrig hittar Mörksuggan

Malin_bloggbild2019.jpg

...för det skulle betyda att det inte blir fler jaktturer va? Denna otroliga familjecykelhelg i Rättvik som lockar folk från när och fjärran, proffs och nybörjare. Så många barn och ungdomar som vill jaga denna sugga att de får en helt egen dag för att göra det. Vilket såklart skulle vara en omöjlighet om inte Rättvik hade invånare (funktionärer) av den sort de har. De hjälpsamma, de drivna, de som vill att Rättvik ska vara stället man besöker flera gånger i sitt liv. 

Precis som förra året drog ungdomstävlingarna enormt mycket barn om man jämför med de andra loppen i cupen. Kanske är det för den egna dagen, kanske för de kortare sträckorna för de yngre? I år hade ungdomarna fått en omdragen bana. Tydligen var det önskvärt från svenska cykelförbundet att “cykeltiderna” skulle vara lite längre än tidigare. Banan de gjort i ordning delade sig vid ca två kilometer. Det var alltså en runda på 2.6 och en runda på 3,5 km med samma början. Terje skulle köra två varv på den korta och Saga två varv på den långa. 

Terjes superhelg började redan på fredagen när vi var och provkörde banan lite. Man kan säga att mina barn hade lite ombytta roller för omväxlings skull. Terje tycker att det är jätteorättvist att det alltid är så många som startar i hans klass och så få i Sagas, att han aldrig kommer få stå på prispallen hur mycket han än tar i, vilket leder till att han inte känner sig särskilt motiverad till att tävla. På Mörksuggan var det 67 killar anmälda i hans klass. 14 flickor i Sagas. Men någonting hände där i IK Jarl-skogen på fredagen. Något som fick både mig och Saga att lyfta på ögonbrynen. Nu var det plötsligt Terje som cyklade ifrån Saga, han hade ett fint flyt över rötter och uppför backarna. Det trots att hans bakbroms låg på lite och hjulet inte snurrade helt fritt. Om det hade med att Saga var trött att göra spelar ingen roll. Vi märkte både jag och hon att Terjes självkänsla växte och han njöt av att ligga först på stigen. Saga ramlade tyvärr och slog i höften mot en rot, det gjorde väldigt ont för henne och hon ville bara åka hem. Med vii cyklade ett varv på gamla “lilla mörksuggan” ett varv på Terjes korta runda och ett varv på Sagas längre runda. Därefter åkte vi tillbaka till Mora och jag fixade med Terjes broms så hjulet snurrade på som det skulle. 


Tävlingarna

Lördag morgon flyter på över förväntan, inte ett uns av stress. Vi kommer till Rättvik i bra tid och medan jag hämtar nummerlappar kör barnen sina banor ett par varv. Terje är lyrisk och säger att hans cykel aldrig gått snabbare (kanske har bromsen legat på längre än jag vet). Han säger att han nog kommer hamna bland de 10 bästa idag. Saga har fortfarande ont i höften men säger att det släpper lite när hon blir varm av cyklingen. 

_MEJ6071.JPG 

Terjes startar först 10:30, han hamnar i det fjärde ledet. Så med minst 30 pojkar framför sig blir vi förvånade att se att han fått en sån bra start ändå, för efter första svängen in mot banan ligger han bra till, bland de 15 första. Han ger järnet och efter första varvet ligger han 12:a. Andra varvet trycker han på ännu mer och jag har nog aldrig sett Terje så fokuserad på cykel. Han åker förbi några och kommer in, precis som han förutspådde - topp 10 - På en nionde plats. Han är ordentligt slut när han kommer i mål. Men så extremt nöjd med sin prestation. Att se sitt barn så nöjd över något de gjort, måste vara något av det bästa man kan se som förälder. 

IMG_6090.JPG Foto: Göran Erlandsson

_MEJ6118.JPG

12:32 är det Sagas tur att ge järnet. Hon är yngst i sin klass i år och vet att konkurrensen om pallplatsen är stenhård. Men hon tar det bra, hon säger: “jag hade mitt år förra året och jag ska vara glad för att jag fick uppleva det” (tror hon har fem pokaler stående i hyllan). Starten går och den är verkligen supersnabb. Flickor fräser iväg så gräset sprutar, på Sagas Youtube-film (se nedan) ser det ut som att jag speedat upp filmen. Det har jag inte. Saga berättar efteråt att hon inte hade en chans att hänga på de tre första tjejerna. När hon kommer in efter första varvet ligger hon fyra med två andra tjejer tätt bakom. Andra varvet räcker orken inte riktigt till, hon ligger femma nästan hela vägen i mål men blir förbispurtad på slutet och hamnar på en 6:e plats. Hon är ändå väldigt, väldigt nöjd för hon kände att hon gett allt hon kunde under loppet. 

 

_MEJ6152.JPG 

DSC_0308.jpg Foto: Mtbfoto.se 

_MEJ6207.JPG

En annan sak som kanske bidrar till så många startande är nog prisbordet. ALLA får pris! En sån sak rör mig nästan till tårar. Det gör otroligt mycket för motivationen hos barn. Alla får komma upp en stund i rampljuset och välja sin lilla sak. Alla känner sig som vinnare av nånting efter lilla Mörksuggejakten. Terje, som hela morgonen gick och tjatade efter att få nya handtag till sin cykel blev eld och lågor när han såg att det låg ett par på prisbordet. Ett par som dessutom föll honom i smaken och som han tyckte skulle matcha hans cykel perfekt. Han berättade efteråt hur han stått och varit så nervös över att någon annan skulle ta dem, att någon till och med lyft på dem, men sen lagt tillbaka dem. Hur han nästan skrek inombords när det var hans tur att ta ett pris och de fanns kvar. För mammas del kan jag bara tacka och ta emot. Det gjorde liksom hans startavgift (och Sagas) nästan gratis. 

_MEJ6258.JPG  

_MEJ6260.JPG 


Saga spelade in sitt lopp, ni kan ta del av det här.

Mitt lopp då?

Ja, vad kan jag säga? Det var nära att mörksuggemedaljen inte skulle bli en del av min samling i år. Jag vaknade och var riktigt låg, jag har mina dippar och svackor av nedstämdhet. De är djupa, och de är på riktigt och säkert finns det någon diagnos för den personligheten med, men jag har under livets lopp hittat strategier för att få vardagen att fungera ändå. Lyckligtvis kan humöret vända lika fort och när jag minst anar det, och då kanske jag är lyckligare än många andra istället ;) Ying Yang! Jag tänkte hur som helst att jag inte skulle åka till Rättvik och köra min favoritbana. 

Att jag ändå åkte dit ska min lillasyster ha all credit för, hon lovade mig att jag skulle få åka med henne och jag lovade mig själv att jag skulle hålla ihop med henne oavsett om jag skulle få feeling och vilja dra på. Jag, som väntat in i det sista fick då lite bråttom att rafsa ihop mina grejer och käka frulle. En stund senare stod jag bredvid henne i fålla fem. (Egentligen har damerna i tävlingsklass fålla 3). 

F18668EE-2094-4EB0-A823-9902D91769EE.JPG 

Starten gick men här bak märkte jag inte av nånting av det som vår andra bloggerska Linda skrev om. Trängsel och krascher. Här bak var det lugnt. I backen upp till Vidablick var det också lugnt, inga problem att cykla förbi de som tog det lugnare. Det var inte förrän efter Hedsåsens fäbodar det blev lite trängsel, vid blöthålet med spången. Inte så lite heller. För min del, som inte ens visste hur många minuter jag varit ute, vad jag hade för puls, eller jagade nån placering (körde med klockan i fickan)… Så gjorde det lilla avbrottet inte så mycket, inte heller att banans roligaste nerförslöpa som kommer efter, aldrig körts så sakta av mig. Jag njöt nog mest av att för en gångs skull ha folk runt mig på ett lopp. Det ÄR roligt att damerna får egen start på numera de flesta tävlingar så missförstå mig inte nu, att de får sin egna lilla tävling liksom utan draghjälp från herrarna. Men jag har svårt att tänka mig att den egna starten skulle bidra till färre olyckor. Självklart blir det färre olyckor ju färre människor som startar samtidigt, men om vi tar Lidingöloppet MTB som exempel, som hade egen damstart, med ett stort startfält damer. Där såg jag tre krascher första 500 meterna in i loppet. Kanske receptet för färre olyckor är att man helt enkelt släpper iväg en mindre grupp åt gången med några minuters mellanrum. Samt att man står i en fålla där man hör hemma. Nu pratar jag för mig själv, men varför ska jag, som kör Mörksuggejakten mellan 3:20-3:30, stå i samma fålla som de som kör den på 2:45? Självklart kommer det att bli massor av killar (även tjejer) som vill köra om, vilket i sig kommer öka riskerna för krascher. Meeen, jag har tyvärr ingen lösning på problemet. Jag vet bara att jag tyckte det var grymt kul att köra med massa folk runt mig som man kunde snacka och skoja lite med. Sååå, jag har kommit på att jag nog inte är så mycket tävlingsmänniska. 

0F852AE5-9C4F-4ADE-BA6D-F9BD82B76CBB.JPG Nej, åker man och knäpper kort så kanske man inte ska starta i tävlingsklassen.

Hur som helst, banan visade sig från sin allra bästa sida, hård och o-dammig. Vindarna verkade också ligga helt rätt för det kändes som att jag knappt tog ut mig. Jag blir inte förvånad om det blev väldig många personliga rekord i år. 

2E775C73-7504-4F15-88E9-98DD571D7C90.JPG 

Trots min pissiga morgon så vill jag nog påstå att det här var det roligaste loppet på länge! Känslan inombords alltså. Det var SÅ. JÄKLA. KUL. att cykla med lillsyrran och få peppa henne, piska på henne att kämpa lite hårdare, ta i liiite mera ;) Och jösses vad hon imponerade på mig. Ni ska veta att hon inte har cyklat många mil i år, eller ens i sitt liv i jämförelse med t.ex. mig. Hon plågade sig igenom Långa Lugnet tidigare i somras förstås, har för mig att hon sa att hon ALDRIG skulle cykla den igen. Så körde hon Orsa bajken, 25 km. Att ändå komma in på 3:31 är i mina ögon helt otroligt bra! 

30BCFE3F-D822-41E0-B8AE-17DAD851DAD0.JPG

I dag har jag varit upp till Sollefteå hundavelsstation och hämtat hem min nyopererade vovve. Hennes valpning gick tyvärr inte så bra denna gång. De fick göra ett snitt och plocka ut tre döda valpar. Tråkigt värre, men bra för min återhämtning att sitta i en bil hela dagen. 

Till helgen blir det en barnfri kärlekssemester och Fjällturen. Jag ser mycket fram mot en tur i fjällen då jag haft en önskan att köra det loppet länge men det alltid kommit annat emellan. Kanske vi syns?

E2B3AC52-2135-4265-8418-DF26E7A3C25E.JPG Foto: Cykelkanalen.se