Fyra dagar innan Billingeracet

Malin_bloggbild2019.jpg

Billingeracet.., har det redan gått ett år sedan jag var ner till Skövde med husvagn, hund och barn? Just det, syrran följde också med och trängdes i den kalla husvagnen, vars värme vi fick igång först efter hennes Skåne-kompis med sin husvagn kommit och visat hur man satte på den. Det känns så nyss, samtidigt som jag inte kan kan komma ihåg mer än att det bitvis var som att cykla genom en sagoskog med miljoner vitsippor. Det hade regnat natten innan. En hel del. Rötterna var hala och däcken sjönk ner i decimeterdjup lera. Jag stod på huvudet fler gånger än jag kunde räkna till men att det inte var värre än att jag kunde skratta åt det hela. Mossan jag landade i var mjuk.

Väderprognosen visar att en ungefär liknande upplevelse är att vänta. Blött och kanske lite slirigt (men man vet aldrig, väderprognoser har visat fel förr). En skillnad för min del i år är dock att barnen inte kommer följa med. Ungdomsklasserna är borttagna. I stället erbjuds en Duo-klass för barn 11-14 år gamla där de kör 34 km tillsammans med en vuxen. En vuxen tillsammans med ett barn. Det upplägget var inte riktigt något som passade just vår lilla familj (med en vuxen) just den här gången men jag tycker att det är ett roligt alternativ och jag gillar verkligen allt som främjar att vuxna gör saker tillsammans med sina barn.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag har varit lite spänd inför årets långloppscup, i min fantasivärld har det funnits nåt monster som dagligen sagt åt mig att jag måste prestera bättre på årets tävlingar. Åka snabbare, ramla mindre (?)... träna mera… Jag vet faktiskt inte vart den här löjliga pressen kommer ifrån. Det finns inte en enda yttre faktor  som ger mig denna press, allt sitter liksom bara i mitt huvud… Hur som helst, kvällen innan Lidingöloppet MTB hittade jag en “what ever - knapp” och slog på den. Sekunden efter bad jag mitt hjärnmonster att dra åt helvete, att det spelade ingen som helst roll vad jag snittade på för tid under ett lopp, att det enda som spelade nån roll var om jag känner mig glad eller inte. Och det kan jag lova, jag log och kände mig lycklig genom hela rundan på Lidingö. Allt kändes bra, det var fantastiskt och jag har nu lovat mig själv att försöka framkalla samma känsla inom mig på varenda lopp den här sommaren. Sååå.. när det kommer till förväntningar inför Billinge? Ja, precis,.. känna glädje (trots eventuellt skitväder). Borde jag åka motionsklass? Ja, det skulle jag väl lika gärna kunna gjort… men jag tycker det känns rätt lyxigt att stå i en startfålla med massa goa tjejer i min egen ålder. Dessutom, så stöter man ju på dem på var och varannan tävling, och vi är ju så få. Man kan hitta vänner för livet ju!

Lidingoloppet.jpg

Bild från Lidingöloppet, men med “what ever knappen” påslagen märkte jag knappt att min benvärmare glidit ner. Kände bara att det drog lite lätt längs låret. Foto: cykelkanalen.se


Det har varit en tung vårvinter, två familjemedlemmar har lämnat jordelivet, två som hjälpt mig i vardagen på olika sätt. Men det har också funnits ljusglimtar som på något sätt har balanserat upp för det onda. Ni som följt mig på Instagram har sett mina bilder från en makalöst fantastisk cykelsemester tillsammans med mina barn (som inte är så mycket barn längre, en har ju till och med blivit tonåring) då vi var på Mallorca, jag menar.. Cykling är så mycket mera än att bara tävla och träna, det är ett sätt att upptäcka världen. Jag skulle så klart passat på att skrivit ett blogginlägg om denna resa men jag var helt enkelt för upptagen med att leva livet på ett sätt som inte innebar att sitta med datorn, så det blev aldrig av. (men jag bjussar på en bild och ett litet filmklipp från Formentor). En sak till också, jag har gått och blivit kär…

Vi ses i Skövde till helgen!  

                     

Formentor_kopiera.jpg