Ett race på Billingen!!!

Blogg_byline_emelie1200.jpg

Två dagar efter Billingeracets 78 tuffa kilometrar och mina ben är alldeles för välmående. Det kan väl bara betyda en sak - jag körde inte tillräckligt hårt??

Men, vi tar det från början...
För er som läste mitt inför-inlägg om Billingeracet vet ju att jag skrev att jag under onsdagen skulle kolla över min mtb så allt fungerade som det skulle. Jag hade inte cyklat på den på ett par veckor nästan då jag kört en landsvägstävling och tränat inför den det senaste. Man kan konstatera att det var tur att jag kollade över den. Jag drog upp på Billingen i onsdags kväll för att snurra ett varv på milen och jädrarimej vad det knakade. Knak, knak och knak. Jag hörde direkt att det här var ju inte bra. Ringde min personliga mekare, aka bror Erik och vi konstaterade att det troligen var kullagren som behövde bytas. Han hade gjort det en gång tidigare på sin cykel och jag kände igen knakandet. KUL, var min första tanke. Speciellt eftersom jag upptäcker detta onsdag kväll vid 19, dagen efter (typ 06.00 på morgonen) skulle jag åka till Helsingborg på jobbresa och inte återkomma förrän sen eftermiddag på fredagen och tävlingen var ju lördag morgon. I denna något stressande situation blev min hjärna hyfsat seg i att komma på lösningar. Efter ett antal samtal hit och dit till cykelverkstäder i Skövde så slutade det hela med att cykeln åkte med till Helsingborg. Jag tog vägen hem förbi Göteborg och min brorsa ställde utan invändningar upp en fredagkväll för att byta lagren. Så jäkla schysst.


2_kullahalvon.JPG

Jag vågade mig ändå ut på en liten lättare tur på Kullahalvön där vi bodde på torsdagkvällen, otroligt fina och flowiga stigar utmed havet!   


2_Magnolia.JPG

Passade också på att under fredagen inhalera pollen från en Magnolia i Sofieros slottsträdgård.


När det sen blev dags för avfärd på fredag och jag skulle mot Göteborg insåg jag att jag skulle aldrig hinna hämta kullagren med de bilköer jag hamnade i runt 15-tiden. Erik hade ju efter några samtal till olika företag lyckats få fatt i 8 st lager i rätt storlek, men de bommade igen kontoret vid 16. Då var det dags att ringa nästa vän, Mats, som bor i Säve och inte långt ifrån stället där Erik lokaliserat kullagren. ”Självklart, inga problem!” var svaret från Mats på frågan om han hade möjlighet att hämta lagren åt mig. Ytterligare en av fredagens hjältar alltså! Så efter långa bilköer genom Göteborg, ut till Säve och sen till Erik i Gamlestan så var jag äntligen på plats vid 17-snåret och började plocka isär cykeln. Eller ja, Erik började plocka isär cykeln. Därefter pressades alla gamla lager ut, 8 st, och sen pressade vi i de nya. Låter lätt, men tog sina 2-3 timmar ändå. 

2_Erik_skruvar.JPG

Hemma hos hjälten som skruvade isär cykeln.

2_Erik_skruvar_mer.JPG

Jag inspekterade under tiden deras pelargoner...

2_SKF_kullager.JPG

SKF:s kullager, bör hålla ett tag va?

2_bild_pa_isarplockad_mtb.JPG

Pedagogisk bild på vad vi egentligen gjorde. Eller ja, jag fattar nästan nada, frågor får ställas till Erik.

2_Emelie_skruvar.JPG

Vi har inget specialverktyg för våra ramar för att pressa i och ur lager, men Erik gjorde en hemmavariant på det. Mitt jobb blev att då och då hålla i en skiftnyckel.


Jag landade något trött i Skövde vid 22-tiden och gick och la mig.
Hade ställt klockan på 8, men vaknade av mig själv vid 7. Eftersom jag anlände så sent hemmavid dagen före så hade jag ju ännu inte hämtat ut min nummerlapp. Passade då på att göra detta direkt när jag vaknade. Första reaktionen när jag klev ut genom dörren var, shit vad kallt det är! Visste visserligen om att det skulle bli ett omslag eftersom det finns något som kallas väderprognos, men blev ändå lite chockad. Från 22 grader och sol dagen innan i Skåneland till 3 grader och regn några timmar senare i Skaraborg.
Kan säga att det då var skönt att bo 150 meter från starten så jag kunde kura i min lägenhet ända till strax efter 10. Pillade då i lugn och ro lite med min cykel, funderade ut klädvalet och käkade min rostmacka med nutella.

2_ett_regnigt_skovde.JPG

Vinterväder!


Starten är som vanligt mitt kritiska moment i alla tävlingar, och träningar med för den delen. Varför då? Jo, det stavas magtrubbel. När det kommer till vissa delar så är min kropp ett jädra måndagsexemplar och lördagen var inget undantag. Eftersom det hänger ihop med hur hög puls jag har så valde jag att medvetet gå ut sakta och lugnt. Hjälpte till viss del, men nånstans i Caterpillerbacken (efter man lämnat asfalten) så kände jag definitivt igen symtomen. Höll igen ännu mer, för att få ner pulsen, lipade inombords i 15 minuter tills det släppte och sen var jag som vanligt igen, hurra!

Banvallen - var det nån mer än jag som tyckte att de kunde väntat med att lägga ut nytt grus? Shit vad mosigt det var där emellanåt. Jag försökte övertala min kollega (jobbar ju på "gatukontoret" i Skövde) att vänta till efter tävlingen, men han hade fått order om att det skulle promt ske innan cykeltävlingen. Jag vet ju i och för sig inte hur underlaget var innan gruset kom ut, så det kan vara väldigt missriktat gnäll från min sida just nu. Samtidigt är det ju en mtb-tävling och inte ett landsvägslopp så sånt där ska man ju tåla :)
Jag fick i alla fall en fin resa där, draghjälp från ett par herrar i Skövde CK mfl - tack till er!! 

Sen kom vi till min favoritdel på banan. När man svänger av banvallen för gott och drar mot Öglunda. Öglunda är ett område som jag vistats mycket i som barn på diverse familjeutflykter, har barndomskompisar som bott där och flertalet löpträningspass har här avverkats, och det är ju så sanslöst vackert! Det enda som störde mig under den här delen av banan, det var jag själv. Det finns ju en kort men väldigt brant nedförsbacke några kilometer innan långa stigningen tar vid. Den har jag aldrig någonsin bangat, vare sig på de två tidigare Billingerace jag genomfört eller på mina träningsrundor. Men i lördags, jag vet inte vad som hände med min hjärna. Jag förvandlades till en hare som klev av cykeln och gick ner för det brantaste. Vet inte om det kan ha haft att göra med att 30 sekunder innan backen så såg jag en kille som gjorde en jättevurpa och flög över styret. Visserligen på platt mark, men ändå. Min kille Anders gjorde sig mycket lustig över detta efter loppet. ”Jasså, du har äntligen blivit lite ödmjuk när det kommer till nedförsbackar”. ”NEJ JAG HAR BLIVIT EN MEEEES” fräste jag och irriterade mig över detta spektakel ett bra tag in på kvällen. Jag menar nu inte att alla som kliver av och går där är mesar, men för mig var det lite ovanligt.
Uppförsbacken i Öglunda gick helt ok och där stod mamma, som detta år kände igen mig och därmed fastnade jag på hennes foton hon tog. Bra där morsan! Och kort därefter stod pappa med en vattenflaska, tack för den! 

2_forakare_oglunda.jpg

Föråkare i Öglunda, visst är det fint med alla blommande körsbärsträd!

2_taten_i_Oglunda.jpg

Mamma fick till ett snyggt kort på herrtäten i Öglundabacken också.

2_backen_i_oglunda.jpg

Och här kommer jag, många sänkta huvuden uppför här...


Strax därpå gjorde sig min vinterträning (marängsviss och Netflix-serier) påmind i form av begynnande kramp i vaderna. Är dock van att få kramp under cykling så det oroade mig inte nämnvärt. Sen är det ju lite blandad transportsträcka, eljjusspår och stig in mot varvning. Insåg ganska nära stadion att de hade ändrat lite av bansträckningen mot föregående år och nu skulle vi åter in på ”kluriga sten och rotstigen” som jag kallar den. Vi har haft några duster, jag och den stigen. Inte minst under ett träningspass med kompisar inför mitt första Billlingerace 2014, då jag efter 10 försök fick fullkomligt spel, som kan ses här: https://www.youtube.com/watch?v=eG4M3lKyYQE
Jag valde alltså denna gång att kliva av cykeln och bära upp den för detta parti. Det stör mig inte i närheten lika mycket som att kliva av i nedförsbackar.Förresten, till er som kollar på klippet så vill jag bara säga att jag överlag är en väldigt trevlig och glad person. 


Sen efter varvning följer några riktigt roliga utförslöpor. Den första är ju grusvägen ner förbi stenbrottet, tätt följd av vitsippestigen.

2_matpaus.jpg

Första gången jag käkade nåt, en bar, var en bit efter varvning. För övrigt var det det enda jag åt samt två stycken liquids.

2_innan_vitsippestigen.jpg

Mamma var på plats även här, precis mellan de två roliga utförskörningarna. Det kändes ett tag som att hon var överallt :)

2_tornfalk.jpg

Hon lyckades även fånga en tornfalk med sin kamera som cirkulerade ovanför alla cyklister. Nu ska ju detta inlägg inte handla om fåglar, men lite komiskt ändå eftersom det är min favoritfågel. För det har väl alla - en favofågel??

2_mathias_foto.JPG

Åter till cykelloppet, här fångade en vän vid namn Mathias känslan nedför.


Därefter påbörjar man slingan ute i Ryd/Stöpenskogen. Jag var nervös för detta ska jag erkänna. 2014 bestod denna slinga av 98% gyttja och förra året var jag riktigt trött på den här biten. Men i år - vilket flow jag fick till på den här rundan! Dels har Skövde CK jobbat bra med spåren, cred till dem, vädret har varit gynnsamt och jag hade helt enkelt feeling. Första delen så låg jag bakom ett gäng cyklister, men kände sen på en större stig någonstans efter Krokodilstigen att det var dags att gasa om, vilket jag också gjorde. Resterande del ut till vätskekontrollen igen körde jag helt solo, i mitt egna tempo och mådde allmänt gött! Är väl både fördel och nackdel att ligga själv så, men för mig passade det utmärkt. När jag sen var påväg in mot stan igen för sista klättringarna så kunde jag nästan inte förstå att jag hade tyckt att stigarna ute i Ryd hade varit så trevliga, jag var typ genuint lycklig. Jag kände nästan ett tag att jag efter målgång antagligen var kapabel att lösa både världsfreden, svält och krig. Feeling alltså, jag säger bara det.

2_rydskogen.jpg

Bakom mossa och granar syns här en tjej som på allvar tänkte ta över världen efter stigcyklandet här ute i Ryd.


Eftersom mina ben krampade så tog jag det väldigt försiktigt uppför första stigningen genom Hasselbacken och upp till Klippet. Ni vet väl förresten att när man vänder ner igen mot Strupen så är man i princip uppe på toppen av Billingen så man drar uppför berget fyra gånger på detta race. Stigen som sen följer bakom husen på skrå mot Strupen tycker jag är riktigt rolig, med en trevlig tillhörande nedförsbacke där man kan gasa på! 
Väl ute på Karl Magnussons väg, 200 m från Strupen, så tog jag upp min vattenflaska, drack några klunkar och hällde ut resterande innehåll - som det proffs man är. Här ska banne mig ingen extravikt med uppför avslutningen. Fick även ta det lite piano uppför Strupen med mina ben och precis som fjol så var det på det brantaste partiet, där klipporna börjar, som jag sa ”later (på engelska alltså) klingan” till min 34-taggare och klev av. Promenerade typ 40 meter med ben som inte riktigt lydde och hoppade sen upp igen för att krossa sista delen upp till asfalten. En dag ska jag fixa hela Strupen efter 78 körda kilometer med min 34-klinga. Så det så. Sen fick jag konstigt nog till en helt ok spurt in mot mål där jag la mig på rygg och tänkte ”såhär bra har jag aldrig mått efter denna tävling”.

2_strupen.jpg

Början på Strupen.

2_strupen_igen.jpg

Inte långt kvar här!


När jag sen gick för att ta lite saft så kom det fram en kille som frågade om det inte var självaste bloggdrottningen - jajamän sa jag! Vi snickesnackade lite om tävlingen och han var precis som jag, nöjd med sitt lopp. Om jag inte minns fel så hade han förbättrat sin tid från föregående år med typ 30-40 minuter. Grymt! Kul när det kommer fram folk och pratar, mer sånt!!

Sammanfattningsvis så kan jag väl säga att jag trivdes i kylan och regnet, det var najs att mamma kände igen mig den här gången så nu finns det bildbevis på att jag var med i tävlingen, jag blev lycklig av alla hejjarrop från kända och okända och i vanlig ordning tänker jag följande efter att ett lopp gått bra: Jag måste börja träna på riktigt nån jädra gång… 
Jag var väldans nära att klara 4-timmarsgränsen, men 4,01 och tvåa i D30 är också helt OK.

2_prispall.JPG

Kul med prispallen!


Om knappt två veckor är det dags igen i Falun, men jag lär väl skriva några rader här innan dess då mina fingrar lider av en allvarlig art av skrivabstinens.

Ha de och bra kämpat alla i Skövde!