Säsongsbloggare: Erik Åkesson - Tävlingsrapport Lidingöloppet MTB

Erik_bloggbild2019.jpg

Halloj!


Skoj med första inlägget här på denna blogg, ni ska få en tävlingsrapport från Lidingöloppet MTB. Lidingöloppet är ju ett välkänt löplopp men har på senare år även börjat med att arrangera en MTB-tävling, vilket är skitkul och jättebra för att sporten ska växa sig större i Sverige.


Men jag kanske ska börja med att presentera mig lite mer. Erik Åkesson heter jag, är 21 år och tävlar för CRT. Jag har växt upp med cykling och jag älskar idrotten mer och mer för varje år som går. 2018 hamnade jag på en 8:e-plats i totala Långloppscupen i Herrar Elit, och vill till detta år ta ytterligare steg framåt. Just därför var mina förväntningar på detta lopp relativt höga då jag ville förbättra min placering från förra året, vilket är en 14:e plats. I och med att Lidingöloppet inte är med i Långloppscupen är det en bra tävling att testa formen och se hur motståndarna tränat i vinter.


Tävlingen:


Starten gick kl 12:02, varför den får just två minuter över 12 är för att det ska passa in bra med tågtrafiken på Lidingö, att täten ska hinna passera en järnvägsövergång mellan två tåg. Vissa måste dessvärre stanna för tåget. I övrigt är banan relativt enkel med nästan bara motionsspår, men den är ändå riktigt jobbig med sina korta, hårda backar och många igångdrag. När starten gick kom jag iväg bra och var bland de 10 första i den kritiska 90-graders vänstersvängen från en bred tvåfilsväg till en smal cykelbana. Där har det tidigare varit krascher, men jag vet inte hur det såg ut bakom oss i täten. Egentligen förstår jag inte varför de inte drar ut banan på ett öppet fält ca 2-300 meter innan svängen och sedan sneddar över det. Det skulle minska risken för krascher rejält och även dra ut fältet mer, skulle jag tro.


Jag låg som sagt bra med topp 10 och kände mig stark. Henrik Sparr släppte några meter efter ett par kilometer och jag körde förbi för att ansluta till täten. Därefter var vi 6 stycken i tätgruppen. Det var jag, Matthias Wengelin, Mikael Flockhart, Michael Stjernqvist, Dennis Wahlqvist, Calle Friberg. Strax efter vi hade passerat Grönstabacken efter 6-7km kunde Johan Norén ansluta till oss, så vi var 7 stycken. Ungefär då hade andrenalinet som funnits första kilometrarna avtagit och det hela blev plötsligt väldigt jobbigt. Vi fortsatte köra på rätt hårt ett par mil men jag kände mig stark i backarna och orkade gå med, men jag känner att det är tempoväxlingarna efter backarna som inte riktigt sitter än, den formen fanns inte där. Ofta släppte jag ett par meter för att sedan ansluta igen.


Vi sju trampade på i hög fart och passerade järnvägsövergången efter ca 15km utan att behöva stanna för tåget, vilket var en lättnad. Calle och Wengelin var de som gjorde det mesta jobbet, men alla hjälptes åt när det behövdes. Efter drygt 25 kilometer blev jag plötsligt väldigt trött och slet hårdare än vad de andra gjorde, för att gå med. Låg med frustrerande 10-20 meter fram i 4-5 kilometer innan jag lyckades komma med bra in på hjul igen och kunna återhämta mig hyfsat. Dock verkade Dennis ha det jobbigare och tvingades släppa. Trodde att vi skulle bli av med honom men han krigade sig ifatt igen när farten i täten sänktes lite. Vid “varvning” efter 37-38 kilometer var vi åter 7 i täten och jag fick en ny flaska sportdryck av mamma. Efter det saktades farten ned ganska ordentligt då ingen riktigt ville ta tag i det. Jag började bli trött på riktigt och åkte nästan och väntade på att någon skulle höja farten ordentligt. Michael Stjernqvist åkte jo-jo bakom vår grupp och verkade sliten. Tänkte att iallafall han och Dennis borde vara tröttare än vad jag var, så minst en 5:e-plats borde inte vara omöjligt.


När kilometrarna sakta men säkert blev 20, 15 km kvar tänkte jag att det var inte heller omöjligt med pallen. Med 10 kvar var Michael fortfarande som en jo-jo bakom och jag började känna mig ordentligt krispig. Visste att både Bosöbacken och en andra vända i Grönstabacken kvar och att mycket kunde hända. Mycket riktigt, i Bosöbacken med 8 kilometer kvar sprätte Wengelin till uppför och fick en lucka, där Flockhart var närmast bakom, följt av Calle, Dennis, Johan och jag. Väl på toppen stod benen rätt ut, ögonen i kors och tvärs och när dessutom dagens enda stig skulle klaras av på toppen kändes det som att jag inte visste hur man ens styrde en cykel. Gick så långsamt och Dennis, Calle och Johan flöt iväg. Calle gjorde ett misstag utför och jag körde förbi honom, men han var snabbt förbi igen så fort vi kom ut på grusvägarna igen. Någon kilometer senare kom även Stjernqvist flygande förbi, vart hans krafter kom ifrån vet jag inte. Jag var för trött för att försöka gå med på hjul och fortsatte i mitt “relativt” långsamma tempo. Tog mig uppför Grönstabacken med hedern i behåll och kunde köra på de sista 5 kilometrarna in mot mål i egen majestät och in på en acceptabel 7:e-plats, ett par minuter efter Wengelin som vann med över en minut över Dennis som var tvåa.


Jag är nöjd med dagen och känslan i kroppen var helt okej. Det där sista panget i benen saknas men det kommer nog senare under säsongen. Nu är det bara ladda om till Billingeracet och starten på Långloppscupen nästa helg i Skövde, det ska bli riktigt roligt att komma igång!


Vi hörs senare i ett inlägg inför Billingeracet!


Vill ni följa mig på sociala medier:

Instagram: Erik_Akessson

Facebook: Erik Åkesson

Strava: Erik Åkesson CRT