En sväng ut i världen, cykelvasan och andra lösa funderingar

Blogg_byline_emelie1200.jpg

Väldans vad längesedan jag plitade ner något här. Det har sin naturliga förklaring, men jag kände ändå att det var dags. Om inte annat för att jag precis förlorat ett vad eller vad man ska kalla det. Mer om det vadet längre ner i texten, i diktform.

Eftersom jag inte tävlat i långloppscupen mtb sedan Mörksuggejakten i början av juli så har därför tangenterna på min dator fått vila. Det blev varken start i Engelbrektsloppet eller Finnmarksturen. Något som jag visste om sedan tidigare och det var planerat så. Jag har nämligen befunnit mig på annan ort, närmare bestämt 170 mil söderut. 

Åker man runt 170 mil ganska så rakt söderut så hamnar man vid Gardasjön i Italien – ett av mina favoritställen på jorden. En riktig pärla som jag rekommenderar till alla, vare sig man gillar att cykla eller inte. Det ser ut ungefär som en av de mer varma och trevliga platserna i Game of thrones (typ Kings landing) blandat med höga 1800-meterstoppar som omger en grön sjö. Ett riktigt sagolandskap alltså. Och då pratar vi norra änden av sjön, där bergen finns. Söderut är det mer platt och enligt mig inte riktigt lika lattjo.

Kings landing. Eller nej, jag menar Riva del Garda.


Det var jag, min sambo Anders och två vänner till oss som ganska nyligen börjat cykla landsväg, Fanny och Mats som gav oss i väg i en bil med fyra cyklar på taket. Bil är för mig ett självklart val när det handlar om bil kontra flyg. Hallå, man vill väl inte dö heller? Varje gång jag ser ett flygplan brukar jag tänka att ”jaha, där sitter 300 människor som inte förstår att deras saga är påväg att bli all”. Ja, ni hajar, jag är EXTREMT flygrädd. Så för att slippa trycka i mig en hel burk med väldigt receptbelagda lugnande för att ens komma till incheckningen och sen till följd av inmundigandet av dessa väldigt receptbelagda lugnande mediciner inte kunna simma när flygplanet störtar i vattnet (för alla flygplan störtar) så blev det bil. Och så är det ju så kul att skrapa flugor från cykelramen när man kommer fram. 

Det var mycket som skulle hinnas med på den här resan. Eftersom jag har varit här förut skulle jag ju visa alla fina vägar vid Gardasjön, downhill från Tremalzopasset, uppför Stelviopasset och även Grossglockner när vi sen skulle bege oss vidare till Österrikiska alperna. Det skulle käkas glass och filosoferas om livet i allmänhet. Men. Jag blev sjuk. Första dagen i Italien. Och om vi börjar i änden sjuk, jag har varit så mycket sjuk den här våren och sommaren att jag undrar nästan om jag gjort någon något ont som jag nu får sota för. Karma liksom. Kan det ha varit den där grodan jag plattade till med mitt framdäck i början av maj? Jag har haft så mycket feber och halsont av varianten ”jag kan varken svälja eller prata” att jag har tröttnat totalt. Hela tre cykelpass fick jag ihop på denna resa.

Gardasjöns slingrande småvägar med precis lagom motlut för mina benmuskler fick de andra leta reda på själva, har dock några foton att bjuda på ändå.

Jag och Fanny filosoferar nere vid sjön. 

Ja jag vet att detta är fel. Fel storlek på flaskan och två olika sorters flaskor. Men vet ni? När man är på semester får man faktiskt göra preciiiiiis hur som helst:)


Stelviopasset sket sig såklart, men även pga dåligt väder där just då, glass åt jag bara en gång, men downhillcyklingen från Tremalzo (ca 1800möh) tänkte jag inte missa. Så den blev av trots väldigt mycket motstånd från min kropp. Som tur är tar man ju en shuttle upp och behöver ”bara” cykla nedför med hyrda enduromtb:s av modell ” det känns som om jag sitter i en fåtölj”. Det kommer jag fixa, tänkte jag eftersom jag som sagt gjort detta förut på precis samma plats. Det var bara det att vi cyklade lite fel…eller ja rättare sagt, sist jag var här så cyklade vi fel och denna gången cyklade vi rätt. Efter ungefär halva nedfarten så fanns ett vägskäl och då tog vi denna gång rätt väg och hamnade i de ”riktiga” downhillspåren. 

När vi påbörjade vår resa nedför så kom ett gäng med all utrustning för downhill som fanns i hela världen. Det var cyklop och rustning typ. Jag kunde verkligen inte begripa vart de här människorna skulle. Jag hade ju varit här förut och visste hur leden ner såg ut och det är verkligen inte någon svår cykling om man har någorlunda vana på en vanlig mtb. Jag funderade och funderade på detta. Ända tills vi svängde av fel (eller ja, rätt egentligen då). Då slutade jag fundera. Herregud. Det blev värre och värre stigar och ungefär när vi insåg att ojdå, vi kommer få knalla ett ganska bra tag så var det redan försent att vända. Vi hade tappat många, många höjdmeter som jag med min halvsjuka kropp aldrig skulle orka uppför igen för att svänga rätt. Så det var bara att börja leda cyklarna. Mats hann även med en otb i full fart där både plånbok och telefon flög långt ut i skogen, men som vi som tur var återfann igen. 

En dryg timme bärandes på cyklar tröt lite på allas humör och det blev tystare och tystare i ledet…Ända tills vi kom ner på den leden igen som vi skulle åkt och det uppenbarade sig en restaurang med bar - då blev alla överlyckliga igen! 

För övrigt kan jag meddela att den första biten av den här resan nedför är fantastisk, man kör nedför på slingrande grusvägar och har hela tiden en fantastisk utsikt över sjön. Det var alltså pass ett.

Ett glatt gäng på toppen av Tremalzopasset.

8_anders_pa_tremalzo.JPG

Anders påväg nedför. Såhär ser underlaget ut för det mesta. Halvbreda grusvägar (med ganska mycket stora lösa stenar dock) som slingrar sig nedför berget med grym vy över sjön och omgivande berg.

Sen blev det lite mer såhär...Syns ju inte alls på bilden hur jävligt det var i verkligheten. 

Väl nere vid sjön var alla ändå nöjda och glada igen!


Pass två blev en liten nätt backe direkt efter en veckas sjukdom – Grossglockner! Grossglockner är Österrikes högsta berg och passet som inte går ända upp till bergstoppen befinner sig som högst på 2571 m över havet. Jag hade studerat innan att klättringen från Fusch upp till Edelweisspitze var 13 kilometer lång och hade en snittlutning på 9%. Det fixar ni lätt, förklarade jag för Fanny och Mats, som inte är jättevana cyklister. Det fixar ni lätt, byttes efter några kilometer in i klättringen ut till ”de kommer döda mig” när jag insåg att mina efterforskningar hade varit ute på villovägar. Jag drog ifrån de andra uppför och insåg att det här med 13 km kan inte alls stämma när jag kollade ner på min cykeldator efter ett tag och såg hur långt jag hade åkt samtidigt som aktuell höjd över havet stod i svängarna. Nä, tänkte jag. Kommer det inte en lodrät repstege här nu snart som tar oss den sista biten upp så är det en bra bit kvar. Väl uppe fick jag facit. Backen var visst 22 km. Under dessa 22km hann jag med att se ett antal täckta bilar (många företag är ju ute och testar sina nya modeller på just sådana här vägar), några andra bilar av modell sport som såg svindyra ut, ett och annat murmeldjur, många cyklister (men bara en person cyklade om mig, ha!), och gatsten. Jajemän, sista två km upp till Edelweisspitze är gatsten och inte asfalt. Ballt tänkte jag, men också lite jobbigt skumpigt när man var aningens trött i benen. Efter två timmar och tio minuter hade jag nått toppen. Satt där uppe ett tag och funderade på om mina vänner skulle dränka mig i kedjeolja eller rätt och slätt spetsa mig med framgaffeln när vi skulle återses. Vågade tilllslut ringa Anders som berättade för mig med en del uppgivenhet i rösten att han var trött och satt och åt kladdkaka med grädde några kilometer nedanför mig på ett fik. Fick även tag på Fanny som kvittrade som en lärka (hurra, jag kommer inte bli flådd levande tänkte jag) och jag kunde på ett ungefär lista ut vart hon var och hur långt hon hade kvar upp. 

Det blev ett par soltimmar för mig högst upp medan mina kamrater anlände en efter en. Alla väldigt glada att ha nått målet. Och jag var glad att jag hade hunnit bli frisk nog för att kunna cykla med på just den här utflykten. Samt att jag skulle få fortsätta leva ett tag till.

Här satt jag ett par timmar och solade och kikade på utsikten.

Obligatoriskt gruppfoto när alla anlänt till toppen. Från vänster: Jag, Fanny, Mats och Anders.

Vyn var inget att klaga på.

The descent var också rolig! Inte överdrivet många svängar på detta bergspass, men här är några.

Var lite mer raka vägar i början av passet.

8_cykelbranna.JPG

Mitt solande uppe på toppen resulterade i vad jag anser kan platsa i tävlingen "årets cykelbränna". Jaja, som ni ser så hade jag ju i alla fall hjälm - och det ska man ju ha när man cyklar. Sen kan det vara bra med solkräm emellanåt också...


Tredje passet blev några backar i Bad Gastein, inget speciellt egentligen, men hann få ihop 45 minuter träning till på resan och sen var det dags att åka hem.

Hem till ett funderande på den där Cykelvasan. Sveriges enda landsvägslopp på grus som många säger - och jag är en av dem som håller med! Jag har ju tidigare här aviserat att jag skulle ändra min anmälan från tävling till motion. Anledningen var den att jag tyckte att jag inte hörde hemma i tävlingsklass helt enkelt. Jag är en motionär och tränar knappt som en. Och att jag trodde att jag skulle få köra hela loppet ensam med så få tävlingstjejer då det var egen damstart i år - något jag tycker är HELRÄTT. Men 94km grusväg för sig själv kändes sådär lockande. Men samtidigt så hade jag en oro och respekt för tidigare års alla vurpor jag sett utmed spåret från led 5. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle göra. Tillslut, med hjälp av lite övertalning från det ena och andra hållet samt ett försäkrande från min sambo att ”nej, Emelie, det kastas inte tomater på torget i Mora på den som kommer sist i damernas tävlingsklass” så tänkte jag att ok, jag kör. Hade också i bakhuvudet att detta kanske är enda gången man kör Cykelvasans tävlingsklass. Vem vet, med mitt ombytliga humör kanske jag har sadlat om och är i full färd med uppladdning inför SM i bordshockey i augusti nästa år eller har sökt in till idol. Det där med kastning av tomater trodde jag ändå skulle ske från typ Hökberg in till Mora med tanke på att jag typ...eehhhh...kristiserat kanske är rätt ord? arrangörerna då jag efter en instagrampost blev uppringd av en av de större tidningarna i Sverige kring det jag tyckte var fel. Men nog om det här, jag kommer inte skriva något kring detta eftersom jag bloggar här som gäst.  

Det blev en otrolig skillnad på att köra Cykelvasan med egen damstart. Mycket roligare, men också mycket mer slitsamt än som sist, 2015, ligga med i en stor klunga större delen av loppet. I fjol körde jag 10 minuter snabbare än i år och var knappt trött i mål. I år var saker precis tvärtom.  I backen upp så hamnade jag i lite av ett vakuum ihop med en annan tjej. Vi såg en stor klunga längre fram och pratade om att växeldra för att försöka komma ikapp. Det gick ju såklart inte…Vi körde så en bra bit efter Smågan och det slet rätt bra på benen. Efter det kom några tjejer till ikapp och vi blev en något större klunga, för att sedan efter Risberg bara vara jag och två tjejer till som körde innan vi blev typ sex tjejer i klungan 5 km innan mål. 3,34 och plats 30 blev mina siffror för dagen. Jag är väldigt nöjd utefter mina förutsättningar. Så mycket sjuk, så oerhört lite träning och så oerhört lite tävlingssug... 

8_Cykelvasan.JPG

En bild från årets Cykelvasa ihop med brorsan, som körde om mig och ropade hej med 6 km kvar. Han blev 37:a, riktigt bra tycker jag.

Och så var det det där vadet då. Jo. Jag sa lite halvt katigt tidigare i år till min sambo att om han spöar mig på cykelvasan så ska jag skriva ut det här på långloppscupens blogg. Jag ska dikta en hyllningsfanfar till hans ära om så händer. Och vad tror ni hände??? Jo jag fick däng såklart. Jag vill ju dock hävda att det inte går att jämnföra våra lopp överhuvudtaget. Att köra egen damstart mot att starta med 1 miljard andra cyklister i en klunga stor som ett fiskstim i atlanten är inte ens samma tävling. Men. Visstvisst. Han hade 7 minuter bättre tid än mig så jag får stå mitt kast. Varsågoda, här kommer den.

"Det finns en lång man i en by på slätta

som egentligen aldrig skulle få för sig att sätta sig på sin cykel för att uppleva svett och hetta

Bekvämlighetszon, fikaturer och vänner av samma sort

gjorde att han en gång i tiden lockades till denna sport

Ända tills det kom en fager dam som lovade honom ära och berömmelse på en blogg

då blev han seriös och struntade till och med i sin midsommargrogg

Blicken förändrades och horn växte ut i hans panna

han sket till och med i undertecknad när hon under träningspass skrek jag är trött och vill stanna!

Blod, kramp och en och annan tår

gav honom tillslut den interna segern i fäders spår

Damen i fråga var dock skeptisk när de vid målgången möttes i en puss

hm, han är varken skitig eller trött - va fan, cyklade han verkligen eller kan han åkt buss!?!?"

GRATTIS Anders. Men jag ska sannerligen undersöka det här med dina mellantider och så vidare. Vart du egentligen varit. Vi har sedan 13 augusti inte pratat med varandra kan tilläggas. :)


Tävlingssuget har alltså lyst med sin frånvaro ett bra tag. Har funderat en hel del kring varför. Jag har inte ens velat ta i på träning och de pass jag gjort med nåt vettigt innehåll i år kan räknas på en hand. Inte ens jaga Stravasegment har lockat. Det hänger säkert ihop med alla sjukdomsepisoder, men ska ändå försöka bena ut detta lite mer för mig själv. En sak är säker, jag kommer i alla fall köra de två resterande tävlingarna i långloppscupen, Bockstensturen och Västgötaloppet. 

Som ett led i att hitta lite motivation så bestämde jag för ett par dagar sen att jag skulle svänga förbi Lidköping torsdags och vara med på deras öppna KM i XC. Jag har aldrig i hela mitt liv förut kört ett XC-lopp och var sugen på att testa. Jag har aldrig cyklat mtb i de trakterna trots att jag bor nära, så jag åkte tidigare för att hinna med att köra två varv på banan som hade en del kupering och rätt mycket knöliga stigar med rötter. Rolig bana tänkte jag! Och när starten hade gått var det jätteroligt!! I 880 METER. Sen gjorde jag den värsta vurpa jag någonsin gjort. I en 90-graderssväng från grusväg in på en liten skogsstig så for jag handlöst över styret och landade med all min tyngd på huvudet/haka/käken. Ett gäng herrar bakom frågade med allvarliga toner i rösterna hur det gick med mig, varpå jag helt i chock sa ”jättebra, inga problem, det gick fint!! Det är luuuuuuugnt!!!”. Men nä. Det kändes rätt ordentligt att göra en luftfärd över styret och landa på ansiktet i en faceplant likt en bakåtvänd whiplash. Och enligt någon som hade sett vurpan så hade det tydligen sett rätt illa ut, vilket jag kan tänka mig.

Första tanken när man trillar: Helvete vad dumt det här måste sett ut. De som låg bakom måste bara väntat på att den här tjejen som sladdrar runt här på stigen skulle vurpa. Typ så tänker man. Jag skulle vilja påstå att jag inte alls är dålig när det kommer till tekniska partier av det slag som var där, men ibland har man väl helt enkelt för hög fart och otur.

Andra tanken när man trillar: Upp med cykeln, jag ska fortsätta!!!! Men, så som min nacke hade knäckts bakåt i fallet och medvetenheten om att jag precis gjort en otb med faceplant som resultat gjorde att jag tog mig via en genväg till målet där en del vänner stod och tittade.

  • Tredje tanken när man trillar: Jag drar hem nu då! Nej Emelie, det ska du nog inte göra, sa Karin och Martina som jag pratade lite med när jag hade tagit mig tillbaks till målet. Det är nog inte så dumt att kolla upp det där med tanke på hur du landade. Chocken började lägga sig och jag hade rejält ont i nacke och rygg. 


Så jag tog rådet, tog mig till platsen där jag en gång föddes, Lidköpings sjukhus, och kom snabbt in till världens trevligaste personal som hade en del problem med att hitta en nackkrage i passande storlek.”Nä, du får gå och hämta en barnkrage” sa den ena sköterskan till den andra, varpå jag lättade upp stämningen lite genom att säga ”jag är van, det är precis som hos tandläkaren, de får rota i förråden efter barninstrumenten när jag är där och ska göra avtryck, röntgen och allt vad man nu kan tänkas göra hos tandläkaren”. Min sambo Anders brukar ju för övrigt skoja med mig ibland och fråga vart jag är någonstans (om jag typ ligger i soffan med en filt) eftersom jag har så litet ansikte. Killen som körde mig till röntgen log stelt och berättade att han precis hade köpt en mtb, men jag försäkrade honom om att de flesta vurpor brukar bara resultera i lite blåmärken. Och min röntgen visade finfina kotor. Och tydligen hade jag en hjärna också.

Hur som helst, summan av mina 880 meter XC-race blev följande: Lättare hjärnskakning, en fläskläpp som gör att jag platsar i vilken säsong av Svenska Hollywoodfruar som helst, mörbultad rygg/nacke samt att jag skänkte en liten bit av min hakhud till skogen i Råda.

Fjärde tanken när man trillar: Åter igen, faaaaan vad dumt det där måste sett ut. Som om jag aldrig hade suttit på en cykel förut. Oerhört ograciöst. Och inte blev tanken bättre av att jag typ 250 meter innan kraschen hade stångats med en gran (en dag ska jag åka tillbaks och såga ner dig, bara SÅ DU VET!!) som var lite tight inpå stigen och fått mig att klicka ur pedalen och gjorde så de bakom blev stående i några sekunder…Men! Vad har man inte syskon till! Jo, när jag låg där på sängen och väntade på läkaren så skickade Erik den ena bilden efter den andra på världseliten när de trillat. Först kom en bild på Yolanda Neff, med helt fel sida av kroppen vänd åt marken i luften och en bra bit bort från sin cykel. Berättelser om klubbkamrater som flugit ut i skogen både till höger och vänster. Hans egen vurpa på landsvägscykel då han missade att vägen svängde och flög rakt fram över ett staket istället. Och så vidare. Kontentan: Alla vurpar. Någon gång. Och i de flesta fall går det faktiskt förhållandevis bra. 

Hade senare också ett samtal med min far.
Jag: Jag har vurpat, jag är på akuten i Lidköping, men det är ingen större fara. Pappa: VA!? Ja, jag säger då det. Det är farligt det här med cykel. Jättefarligt. Jag tänker VARENDA gång du och Erik är ute och cyklar att det är ju så farligt. Farligt så. Sen upprepade han allt detta, medans jag bara hörde bla-bla-bla-bla-bla, till jag sa: Men hallå. Du cyklar ju själv. Och sa precis för en vecka sen att du skulle köpa en mtb också. Pappa: Hrm, ja. Jo. Visstvisst. Det stämmer.


Men i ärlighetens namn så gjorde den här vurpan mig skraj. Och jag har redan haft en sån vurpa i sommar. Var ute på Kinnekulle med en vän tidigare i juli, den gången landsvägscykel, och höll vid ett tillfälle med bara en arm på styret samtidigt som det kom en kastvind som placerade mig i diket, också den gången via en luftfärd över styret. Alltså, en jädra kastvind! Den gången landade jag mer ”rätt”. Alltså kultade runt på sidan som i en kullerbytta ungefär. Inte splash i med ansiktet först. Den vurpan gjorde mig skraj och den här minskade i alla fall inte rädslan. Så fort jag riktat mitt framhjul, för det blev jädra vindt, så ska jag ut på mountainbiken igen likt en ryttare som blivit avslängd av sin häst. Traumabearbetning. Tur man bor ihop med en psykolog.

Men. Om en vecka är det Varberg som väntar. Förutsatt att min hjärnskakningshuvudvärk har lagt sig. Och jag planerar sannerligen att köra längre än 880 meter. Närmare bestämt 9,9 mil utöver det. Hoppas på snälla rötter och lugna vindar :)