En slö, shoppingsugen tonåring på cykeln i Falun

Blogg_byline_emelie1200.jpg

Jag konstaterade en sak innan jag åkte till Falun. Det är hemskt vad mycket saker som åker med när man ska resa bort för att cykla. Alla som sett när familjen Andersson i Sunes sommar från -93 ska packa in alla prylarna i bil + husvagn kvällen innan de drar iväg, vet hur jag kände mig i torsdags.

”Ska vi inte köpa en kombi du och jag”, sa jag vid nåt tillfälle till Anders. ”Absoluuuuut inte!”, svarade han glatt och tryckte igen passagerardörren samtidigt som hans sadelstolpe for rätt upp genom takluckan och jag satte en insexnyckel i halsen. Efter vissa logistikmanövrar så satt jag med knäna i framrutan och vart man än kikade så låg det däck, vattenflaskor, filtar och hjälmar i den lilla polon. Jaja, vad är väl en kombi SUV med takräcke, tänkte jag…alldeles, alldeles underbar antagligen.

På fredagen fick man lov att släcka ner kontor’t redan vid 11 för att dra vidare mot sjukhuset i Mariestad och hämta Anders. Där på hans jobb käkade vi lunch och efter det minns jag inget mer förrän jag vaknar upp någonstans i närheten av Grängesberg. Jag är så fantaaastiskt roligt bilsällskap. Tror jag somnade i andra vänstersvängen ut från sjukhusparkeringen.

Kvällen ägnades åt att kika lite i Falun, äta och hämta nummerlapparna. Jag hade verkligen sett fram emot den här tävlingen och tyckte det skulle bli sköj som attan att köra på Lugnet, men på tävlingsdagen så kändes det lite knepigt. Och ännu värre när jag väl startat, då betedde sig min kropp som en slö tonåring som hellre ville åka till Kupolen i Borlänge och shoppa: Köra en cykeltävling? Öö, asså liksom hallå eller....jag har typ ingen lust med det... Det var ungefär vad min kropp förmedlade nästan direkt.

Kan väl förstå det såhär i efterhand då jag i skrivande stund sitter med huvudvärk, frossa och halsont, men där och då blev jag bara SUR… Så fruktansvärt sur, grinig och irriterad. Jag blir vansinnig när min kropp inte gör som den blir tillsagd. Jag lider av någon slags omvänd hypokondri då och då, där jag in i det längsta jobbar med den kända försvarsmekanismen kallad FÖRNEKELSE. Trots att kroppen visar tecken på ett icke-välmående, så vägrar jag förstå. Sjuk? Nä det kan inte jag bli. Jag har faktiskt aldrig ens varit sjuk. Och vitlök, det äter jag ju bara för att det är så gott, tänkte jag för mig själv i torsdags när jag krossade ungefär lika mycket som får plats i ett decilitermått. Husmorskurer i alla ära, men det enda den där vitlöken motade bort var tydligen alla kollegor i fikarummet resten av veckan...

Hur som helst, jag startade, mådde sisådär och tänkte redan under första loopen (som för övrigt inte var jätteupphetsande..?) att jag bryter. Men nä, jag tar en sväng ut på andra också tänkte jag vid varvningen. Jag ville ju liksom se hur snabbt herreliten körde och tänkte att någonstans här borde jag ju bli ikappåkt. Och jajamensan, ungefär halvvägs på slinga två så hörde jag endurocyklarna. Kort därefter så hörde jag en kille ropa typ "vi kommer på höger sida här lite bara". Det var han som sedemera vann, Mathias Wengelin. Och när han och hans följeslagare åkt förbi så ropade de "tack så mycket!". Och sådär fortsatte det, elitkillar som svischade förbi och var jätteglada och ropade tack när man höll sig på ena eller andra sidan av stigen, men fortfarande på stigen - man behövde aldrig vräka sig ut i skogen. Jag har sagt det förr och säger det igen. Sjukt trevlig sport det här alltså. Hade det varit en längdskidtävling så hade jag antagligen inte ens haft en pinal av min utrustning kvar för den hade någon människa fullständigt massakerat i ett raseriutbrott för att hen blivit hindrad i spåret.

Sen dök ju Henrik Öijer upp också, glad som hejsan och ropade både "hej" och "heja på". Men det var ju inte bara min kropp som var lite slö, tydligen min hjärna också för jag svarade väl hej tillbaka ungefär 38 sekunder efter att han passerat. När loop två var avklarad så kände jag att jag lika gärna kunde cykla klart hela banan. Stannade dock för att fylla på min flaska och då körde en funktionär upp en stor godisskål i fejan på mig och frågade om jag inte ville ha lite godis. Skålen hade ungefär samma hypnotiska verkan som ormen Kaa i Djungeboken och jag var tvungen att snabbt som fasen titta bort för att inte kliva av cykeln, rymma med hela skålen och allt dess inehåll och sätta mig på en stubbe resten av eftermiddagen. Så jag tackade vänligt men bestämt nej. Där visade jag prov på en oerhörd mental styrka.

Jag hade fått förklarat för mig av en klubbkamraten Claes som kört loppet tidigare att sista loopen, det är bara backar som aldrig tar slut. Och så var det också. Men även om ett lopp är backigt och jag är trött så har jag alltid en liten tankelek för mig när jag hamnar i långa backar som hjälper någorlunda. Den tankeleken består bara av ett enda ord. Stelviopasset. Det är en liten backe i Italien (2700 m ö h) som jag cyklade upp för sommaren 2014 utan att veta ett smack om vad som väntade. Jag följde bara med min bror och en kompis och tänkte, ja men visst, det kanske kan va kul. Och anledningen till att jag tänker på det är för att ingenting kan bli värre. Speciellt inte då jag cyklade upp där med min gamla landsvägscykel som inte hade ett compactvevparti, utan "lättaste" växlar var 39 på klingan i fram och 25 på kasetten i bak. Det var dryga två timmar av ryggont som kulminerade i ett ryggskott tre dagar senare när jag gäspade. Så jag vet alltid att jag har redan varit med om det värsta.

Nog om det och tillbaks till Lugnet.

Här gick jag verkligen ner på lågvarv och tack till er som cyklade förbi och hejade på. Var nog inte alltid jag hejade tillbaks, men det var inte utav otrevlighet utan på grund av trötthet. På toppen av en backe på slutet så tyckte jag att jag såg något bekant. Var det inte den där godisskålen som jag sett vid varvningen? Jojomensan, jag fick med mig en näve polly och ropade till killen som ansvarade för utdelningen att han var dagens hjälte! Sen var det en trevlig resa utför och in i mål. Körde raka vägen till cykeltvätten och försökte få min cykel att skifta från brun till svart igen, det tog sin lilla tid. Jag blev sexa och således sist i damer 30 på 3,31.  

Har egentligen bara två foton från den här helgen och det första är när jag tog emot Anders i mål. Han är Sveriges solskenscyklist nr 1 och kämpade bra i tre timmar och 59 minuter i geggan. Han är för övrigt solskenscyklist på den nivån att han ibland kan dra ut och cykla asfalt med sin mtb för att det är en så go känsla att komma hem och inte behöva tvätta cykeln, haha...

4_Anders.JPG

Från vänster: Anders och hans skitiga cykel, Claes och hans skitiga cykel samt Mikael utan vare sig skitig cykel eller skitiga cykelkläder.

Det andra fotot jag har är historiskt. Vi stannade på hemvägen i Laxå och då tyckte nog Anders lite synd om mig så han plockade en blomma och gav mig. Det var den första blomman ja nånsin fått från honom efter 1,5 år ihop. 

4_blomma.JPG

Jättesöt vissen maskros. Har sparat den för att pressa in i mitt herbarium.

Vi konstaterade också på vägen hem i bilen att Anders hade en fjärdedel av banans grus i ögonen och jag likaså. Så om ni Falubor undrar vart ungefär hälften av ert grus och övrigt stoff är så har vi spridit ut en del av ert världsarv här hemma på schlätta!


Detta kanske nu inte blev världens mest inspirerande text om en cykeltävling i Falun, men jag minns inte så himla mycket av tex hur banan såg ut och var inte så jättepepp överlag eftersom jag inte var helt 100. Så ni får hålla tillgodo med det jag minns och så ska jag kurera mig till nästa inlägg! 

Nu blir det en liten mtb-paus i mitt liv. Helgen då Lida loop går så ska jag bege mig till Motala för att köra tjejvättern med ett gäng damer. Så nästa tävling för mig i långloppscupen blir Ränneslätt i Eksjö 3 juli. Ses då!