En furir på Mörksuggan som höll på att sluta i ett dike pga ett hundkoppel

Blogg_byline_emelie1200.jpg

Mörksuggejakten 2016. Var börjar man? Jo, men jag är nöjd. Väldigt nöjd faktiskt med tanke på min underbara uppladdning som har bestått av förhöjd kroppstemperatur, snor, snörvlande och mera snor de senaste tre veckorna. Istället för att ladda på med härliga och roliga träningspass så har jag ägnat mig åt att skrapa textilfibrer från kudden och genomfört tester av diverse snytpapper.

Detta var mitt nionde mtb-lopp i livet och det tredje just här i Rättvik. Jag har kört den korta turen en gång och den långa turen en gång innan. Detta år så åkte jag tillsammans med en kompis, Sofia, och hennes dotter, Sol. Vi kom upp på lördagen och då fick dessa två medpassagerare testa på att köra mtb för första gången i sina liv. Vi körde 6km-spåret vid IK Jarlstugan och jag måste säga att jag är impad av dem! Jag minns själv hur jag de första gångerna jag testade mtb med min mor och storebror på hösten 2012 skrek fula ord och betedde mig som en skitunge, slängde cykeln ut i skogen och hade mig. Bara för att jag liksom var kass och inte bäst i världen efter fem minuter. Dessa två damer klarade både rötter och sten galant samt sandiga nedförsbackar. Och uppförsbackar! Och blev det lite stökigt så skrattade de bara och trampade på.

9_nyborjare_ute_pa_tur.JPG

Två nybörjare med på tur.

Sofia, som egentligen inte har någon direkt koppling till konditionsidrott eller sport överhuvudtaget, är väldans fascinerad av den här världen som jag vuxit upp med. Hon har varit med mig en gång tidigare, på min första tjejvasa för 5 år sedan, och sa till mig på lördagskvällen att ”nu vill jag inte att du ska se sådär oförskämt pigg ut i mål som du gjorde när du körde tjejvasan första gången”. Det hon egentligen menade var, TA I NU DÅ någon jädra gång.

På söndagsmorgonen anlände vi till startområdet strax efter 9. Vi parkerade tydligen precis bredvid min bloggkollega Henrik Öijer, kul att morsa på honom efter att bara hejat i sociala medier-världen samt en gång i skogen när han svischade förbi på Långa Lugnet tidigare i år. Trevlig och rolig prick det där som 10 timmar tidigare hade stått på en bensinmack och stansat däck.

9_infor_start.JPG

Redo för start!


Eftersom jag skulle få befinna mig i startled två så kunde jag värma upp tills det var 7 minuter kvar och sen cykla ner och ställa mig längst bak bland alla snabbcyklister. Jag visste väl i och för sig någonstans inom mig att den där uppvärmningen skulle göra varken till eller från i mitt försök att ha någon slags värdighet kvar uppe på Vidablick.

Alltså den backen. Skjut mig. Det där är verkligen inte min grej. Långa, branta, överjävliga startbackar. Jag tror helt seriöst att två tredjedelar av startfältet passerade mig på vägen upp där. Jag måste träna på detta. Jag har ju bara en fart. Samma långsamma, sega fart som jag skulle kunna hålla i två timmar uppför. Minsta lilla försök till att höja liiite litegrann så är det gonatt. Jag försökte i alla fall hålla mig långt till höger så att ALLA I HELA VÄRLDEN kunde få köra om ifall de ville. Ni som har tips på hur man blir bättre på just detta, hjälp mig!

Men vänta lite nu, nu glömde jag en detalj, innan man kom till den här backen så var det några krascher. Precis när man lämnat gräset och far ut på asfalten. Och sen igen innan rondellen. Jag ska inte säga att jag är världsbäst på att hålla mig på en spikrak linje när det far iväg 1400 cyklister samtidigt, men jag håller heller inte på med heltokiga omkörningar när jag har cyklar både framför, bakom, till vänster och höger ca 2 mm ifrån mig. Alltså jag menar tour de francespurtliknande fartökningar och krängningar med cykeln för att komma om typ två pers. Det är farligt. Det är inte de första 100 meterna det avgörs och startbacken är lång, bred och superbra att köra om i för där går det inte så fort. Sådär, nu har jag gnällt lite i detta forum och hoppas ingen tar illa upp.

Och när jag ändå är igång och gnäller, såg att arrangörerna var frustrerade över mängden skräp som slängts utmed banan i år och jag säger samma sak: sluta med det. Jag såg exempelvis hur en man framför mig helt sonika tog upp sin gel och sedan slängde den rakt åt sidan mitt ute i skogen. Det var absolut ingen ”oj jag råkade tappa den i farten grej”. Jag memorerade hans nummerlappsnummer i några minuter, men hade glömt det i mål. ”Tur” för dig – för annars hade du blivit diskad. Av mig.

Åter till backen. Efter vad som kändes ungefär som en semestervecka på Mallis (varmt, soligt, svettigt och väldigt lång tid) så var jag uppe på toppen och där stod Sofia och Sol och vinkade, fotade och ropade. Därefter bar det iväg utför på lite sladdriga grusvägar, stigar och tillslut en spång där det tog tvärstopp. Men inga upprörda röster eller knuffar a la ”vilken längdskidtävling som helst i Sverige”, folk var glada och väntade på sin tur i ungefär 7 sekunder och sen var det bara att rulla vidare.

9_uppfor_vidablick.JPG

Någonstans här befinner jag mig på toppen.


De första 25 kilometrarna av loppet var för mig väldigt tunga och sega. Jättesega. Eller det var kanske ännu längre. Jag låg tyvärr en del ensam på grusvägarna och sladdade sist i någon grupp som jag höll samma fart som, men som jag hela tiden fick släppa i svängarna då dragspelseffekten hade stor inverkan på mig och jag inte orkade sprinta ikapp. Så det blev en del ”å vad retligt att jag ligger här själv, håller samma fart som en stor klunga framför, men jag kommer inte ikapp”. Vid kontrollen i Nedre Gärdsjö började jag få lite feeling. Vet inte riktigt hur långt det är dit, kanske dryga 30 km? Jaja, på stigarna därefter vid alla söta små sjöar och åsarna som man rullar på så var det najs att cykla. Sen kom det en lång grusbacke också efter de partierna och där hade jag jättefeeling! Den var trevlig. Då var jag helt plötsligt stark och körde ikapp och ifrån folk.

Det som däremot hände efter backen var mindre kul. Jag tror det var där i alla fall. Jag har ju emellanåt lite svårt med minnet från cykeltävlingar då jag är så mycket i nuet. På en grusväg. I en brant nedförsbacke. Grusvägen svänger. Jag hinner se en tant (självmordsbenägen?). Med en hund (eller var det kanske den som var självmordsbenägen?). Och ett koppel. På var sin sida om vägen. Ja, alltså, ni fattar. Hunden i västra hörnet av grusvägen mot diket, tanten i det östra hörnet av grusvägen mot diket. Ett spänt hundkoppel rakt över vägen precis i denna kurva. Varje cyklists mardröm? Jag hinner väja litegrann och samtidigt se hur tanten snabbt drar till sig denna lilla hårboll, för det var en sån där liten trasselhund, så snabbt, hårt och fort att det antagligen blev en 20 cm bred ofrivillig dräneringsfåra just där hunden ännu mera ofrivilligt gjort en bakåtvänd faceplant. Det var nog här jag hade högst puls på hela banan. Högre än när jag gjorde tafatta försök att höja min ”enda fart uppför i startbackar” mot Vidablick.

Strax innan kontrollen i Östbjörka, med ca 25km kvar till mål, hade jag en kort episod där jag trampade ganska frenetiskt och hårt, vilket medförde att jag for förbi några herrar lite längre fram. Jag ville köra bus! Dessa lade sig bakom mig och 200 meter längre fram stod massa publik som hejade. Då hörde jag en rolig kommentar från en kvinna ur denna publik. ”Jaha!?!?!? Nu är det EN TJEJ igen som drar klungan”. Haha. Det var kul. Personligen har jag inga problem med det, jag drog ibland, fick hjälp ibland och låg ensam ibland. Så är det ju. Sen fick jag stanna vid vätskekontrollen och fylla på min flaska och efter det tappade jag lite av feelingen och frenesin. Men den återkom efter några kilometer igen.

När det var dryga milen kvar blev jag lycklig. Då stod den där mannen där igen, precis som år 2014, med vattenslangen i högsta hugg och delade ut regndroppar på oss som körde förbi. Tackar för det. Mörksuggejakten för mig är soligt och varmt väder, mycket och trevlig publik utmed banan och så den där vattenslangen på slutet.

Vid backen i Backa så var det ju lite av en happening i sig under loppet. En separat tidtagning upp för backen och det dunkade musik ur högtalare och någon speaker ropade upp mitt namn när jag klättrade upp här, vilket medförde att alla som stod och tittade började ropa heja Emelie. Jättekul! 1,02,63 blev min tid uppför den backen.

Precis i denna backe blir jag samtidigt omkörd av en tjej, som har en nummerlapp med ett nummer farligt nära mitt eget. Kan bara betyda en sak. Samma klass? Hon for iväg som ett skott, nästan så jag inte såg henne ett tag och jag tänkte att jaja, skit samma, jag är ändå nära kramp i benen och sugen på en lyxshake. Men min smarta hjärna lyckades ju haja att, hallå, det finns ju inga glassbarer med lyxshake utmed den här banan ändå där jag skulle kunna filosofera en kvart eller så. Jag befinner mig ju faktiskt på de sista 10 kilometrarna på en cykeltävling och då får det va lite jobbigt!!! Så jag bestämde mig. Jag skulle ikapp. Och sen förbi. Det var lättare sagt än gjort för sista milen är mycket smal singeltrack. Men jag kom ikapp. Och sen förbi när det var 6 km kvar och hon tyvärr krokade i en annan cyklist i en uppförsbackesväng så hon fick klicka ur pedalen och göra ett igångdrag såg det ut som. Därifrån så körde jag som en gris. Det var klurigt när jag kom ikapp cyklister och fick sakta ner för att jag inte kom förbi, men sen kom omkörningstillfällen och då gasade jag på. Med tre km kvar så är det ju en brant och kort sandig uppförsbacke. Där kunde inte jag cykla så jag fick hoppa av och springa upp. När jag skulle hoppa på cykeln igen så gör mitt vänsterben en ofrivillig rörelse rakt ut åt vänster. Hade väl varit ok om det hade berott på en inbyggd kantarellslagruta (ni får googla på slagruta om ni inte vet vad det är…) men så var inte fallet för jag såg fanimej inga kantareller om jag vred huvudet 90 grader åt vänster där mitt ben befann sig. Det var alltså kramp på utsidan av vaden. Krävdes rätt mycket viljestyrka för att pressa in benet i min pedal, låsa fast det och sen stå ut med kramp i någon minut. Men, att jag körde bus med feeling alltså. Jag klämde mig till och med förbi en dam till de sista 1500 metrarna, fick en påhejning av en cyklist jämsides sista 400 och rullade ner mot målet. 3 timmar och 12 minuter, 4:a i D30 och bara några få minuter till pallen.

9_medaljen_i_malfallan.JPG

En jättenöjd och dammig "furir".


När jag kom hem till Anders igår och berättade för honom att jag hade kört som en tok sista milen så sa jag att jag hade kört ”som en furie”. Va, nä sa han, du menar som en furir? Eh, nä sa jag, som EN FURIE. Nä sa han. Du måste mena en furir. NEJ. Så vi slänger in en svensklektion här mitt i texten om Mörksuggan. Jag sa alltså: Jag körde likt en furie. Furie betyder faktiskt hämndgudinna, eller att man är en person/gör något i raseri eller ursinne. Passande ord på mig just då anser jag. Furir däremot, var fram till år 2009 en benämning för en lägre befälsgrad inom svenska militären. Passade inte så bra in på mig och mitt beteende sista biten på Mörksuggejakten. Eller hur tänkte han? Att jag skrek befallningar och order till folk eller fick fatt i en uniform sista kilometrarna?

Så sammanfattningsvis: Jobbig start, seg första biten, sen feeling, extremt mycket feeling sista 8km och nöjd totalt sett. Nöjdheten beror till stor del på att jag på slutet bestämde mig för att köra ikapp och förbi en medtävlande. Jag har väldigt lätt för att vika ner mig emellanåt och får leta en del för att kunna ta i och bli riktigt trött. Det var nämligen så att när pannbensgenerna skulle delas ut i familjen Karlsson Landén så fick min lillebror Mikael en normal dos (tror jag, han var i alla fall väldigt duktig på idrott tills hans slutade som tonåring, numera ett musikaliskt geni), sen fick storebror Erik (som också tävlar på cykel sen några år tillbaks) RESTEN. Jag skojar inte, han fick sjuka mängder och därför blev det inget över till mig. Jag fick kanske 0,28% av en normal dos. Så om ni ser någon halvsenig man i 32-årsåldern i CK Master-kläder med en specialtillverkad hjälm med extra utrymme för pannbenet på någon cykeltävling någon gång så är det min storebror. Lyckos han.

Som pappa beskrev det så klockrent för något halvår sen. ”Ja du Emelie, jag minns när ni var små och vi hade varit på någon friidrottstävling i Tidaholm (eller liknande sömniga skaraborgska orter). Då satt Erik och Mikael på väg hem med vad som närmast kan liknas vid nackspärr pga alla medaljer som dinglade ner i knät på dem. Och du Emelie, du skrev dikter i bilen. MEN så fina dikter du skrev sen!”

Jag blev alltid sist på allt som hade med idrott att göra. Men jag skrev fina dikter. Inte om det jag varit med om, för idrott brydde jag mig inte ett skvatt om som barn, utan mer djupa saker såsom krig, kärlek och sorg minns jag. Jag måste ha varit ett lustigt barn.

Efter loppet sökte jag upp en liten skuggfläck i gräsbacken och språkade lite med någon från Eksjö gissar jag. Det var ett helt gäng med fina tröjor som det stod Ränneslättsturen på i alla fall. Sen dök mina fans upp, Sofia och Sol och vi drog raka vägen till Långbryggan för att bada. Jag skojade med dem att jag under kvällen antagligen skulle hosta upp en makadam/grus/vägdammboll likt en uggla som hostar upp hårbollar. Jisses vad dammigt det var under loppet. Men skönt att inte behöva tvätta cykeln direkt.

9_badi_siljan.JPG

Siljan var en bra plats att vaska bort allt grusvägsdamm i.


På kvällen satt jag med mitt ömmande knä samma minut som Ronaldo blev utburen från EM-finalen i fotboll. Kan dock tänka mig att hans behandling var något olik min. Gissar att ungefär samtidigt som jag hade svårt att somna för att det värkte så och jag geggade på någon gammal voltarensalva som jag rotat fram så fick väl han sitt knä baddat med rosenvatten av en älva. Får nog köra någon mer laserbehandling på det så släpper det väl så småningom.

Nu blir det ett litet uppehåll för mig från långloppscupen i mtb. Om en dryg vecka åker jag till Gardasjön samt Bad Gastein och tänkte vara borta en längre tid. Dock bara från Sverige, inte ifrån mina cyklar. Den ena utav dem, som gillar asfalt lite mer, ska med.

Så det kan säkert bli någon text om downhillcykling från Tremalzopasset, eller när jag drar upp för Stelvio för andra gången i mitt liv – denna gång ska jag maxa, samt cykelpropagandafoton. Ni får väl börja följa mig på instagram om ni vill ha mer av den varan.

Hemma i Sverige igen är jag lagom till Cykelvasan. Och där tänker jag ändra min anmälan från elit till motion. Varför får jag berätta om en annan gång.

Ha det fint.

9_glad_i_malfallan.JPG