Efter Lugnet får man Lida

Johan_bloggbild_ny2.jpg

På väg hem från Falun och Långa Lugnet försöker jag läsa av tystnaden i bilen. Det reflekteras från varsitt håll. En mediokert nöjd, en inte alls nöjd. Vi tar det från början........

Vi lämnade Stockholm på fredagskvällen, nu som smått rutinerade husbilsägare med sikte på Falun och Långa Lugnets Långlopp. Lördagen bjöd på sovmorgon, frukost (den här gången med både medhavda djupa tallrikar och skedar) och kaffe i solen. Därefter långpromenad för att köpa adapter för att kunna nyttja campingens ström. Precis,jag sa väl "smått rutinerade" husbilsägare?

Vädert var på topp, vi likaså efter provcykling av både bansegment och kropparna. Det här blir toppen!

Efter att ha rekat banan samt fått bekräftelse av tävlingskomissarie "Morse" visste vi nu exakt vart vi skulle placera vår egentillverkade langningspinne, och till och med garanterat passera den under loppet för byte av flaskor. Check, check,check på den! Nu skulle bara en rejäl middag intas innan tidig läggdags.

På söndagen väcks vi av larmet klockan sju. Helgens tidigare harmoni var nu utbytt mot nervositet och noll aptit. Efterföljande timmar mellan tvångsmatning och start är blury, under dessa ca tre timmar lyckas man stressat få till lite Enervit sportdryck, ryggnummerlapp och vad mer? Jag har ingen aning, men det känns som man har fullt upp hela vägen fram till start.

Äntligen uppe på cykeln för lite uppvärning.  Jag testar "Hej maxpuls"-startbacken i lagom tid innan Erika med resterade tävlingstjejer tar sig an denne, då de startar 30min före oss. Jag står i  slutet av backen och hejar på alla tuffa tjejer.  

Boom! Nu ljuder startskottet för oss och man hinner knappt få i pedalena innan både backen och maxpulsen är nådd. Jag känner mig stabil uppför och trots maxpuls så föjler jag kontrollerat med i den främre delen av fältet utan att dra på mig någon direkt syra att tala om. Jag håller mig tätt bakom de två 40+:are som jag vet är snabba och troligen de två som når toppen av backen först. Ack så viktigt att ha kontakt med dem och den klunga som kommer skapas efter backen då det planar ut och blir snabbcykling på grusväg en längre tid. Allt går enligt plan. Efterföljande mil tillbringar jag i en halvstor klunga om ca tio cyklister vilket innfattar de två 40+:arna som för min del är viktigast att hålla koll på.

IMG_2184.JPG

 

En bit innan vi avslutar loop 1 så är jag lite felplacerad i klungan när vi lämnar grusväg för singeltrack (stig). Jag blir fast bakom en som har svårt att följa klungans tempo genom det tekniska partierna. Det är så lite som krävs, och resterande framförvarande klunga som inkluderar två 40+:are är nu ca 50-100 meter före när vi återgår till grusväg. Helt omöjligt för mig att själv ansluta till framförvarande inser jag, så vi blir kvar som en fyramanna klunga som har ett gott samarbete under loop två. Ändå blir vi ikapp åkta av en trio med H40 Daniel Grass i spets. Jag tar rygg ett tag men kan inte hålla hans tempo (han är som ett barn som inte utvecklat mjölksyra on a mission). Han slutar som tvåa, så misstänker att mjölksyran aldrig hann i fatt honom (starkt kört).

 Min tempohöjning under andra loopen resulterar snart i krampkänningar på samma sätt som under Billingeracet. Så i samma stund som loop 3 inleds och mötet med min flaskpost infinner sig är jag riktigt klen. Pannben brukar funka för mig men vågar inte lägga så mycket watt på pedalerna som nu är nödvändigt under stigningen ut på avslutande loop. Jag dricker mestadels av innehållet i nya flaskan tillsammans med en Enervit gel. 

När stigningen avslutas har BARA fyra H40 passerat mig. Just där och då är man inte långloppscupens största fan. Strax därpå är krampkänningarna borta och jag börjar kunna gasa på igen. När jag snabbt tar tillbaka två placeringa börjar jag bli ett stort fan av långlopp igen. Jag håller ihop till mål och får väll säga att jag räddar en sjätte plats i allafall. 

När jag smått återhämtat mig ser jag att Erika står en bit bort. Men vad nu då? Kom hon i mål före mig? Nää. jag körde väl om henne under loop två, eller var det någon annan som fick en klapp på ryggen vid passerandet tänker jag i samma stund som jag får det förklarat. Sen en tid tillbaka har hon haft problem med smärta i ena foten. Och med bara 15 kilometer kvar till mål gick smärtan inte att hantera längre.   

Trots tystnaden i bilen kunde vi båda känna varandras revanschlust inför kommande race. Lida Loop, here we come! Knappt hade vi landat hemma innan barnveckan med allt vad det innebär satte fart. Och där är vi nu......