Du får inte dumpa mig, 2020

LLblogg-byline-Ingrid.jpg

Jag trodde att vi hade något på G, säsongen 2020 och jag. Vi började flirta med varandra redan under hösten 2019, när tankarna om mitt nya team (Team Sweden Mountainbike) och även min plats som bloggare på den här sidan föddes. Redan då började det pirra i magen. Ja, jag hoppas att ni vet hur det känns att vara nyförälskad. Sedan när jag och Hanna Näslund även fick en startplats till Cape Epic 2020 och jag hittade ett skönt gäng att köra runt Vättern med i juni 2020 verkade allt nästan för bra för att vara sant. Skulle allt detta som jag planerade gå i lås år 2020 – ja då skulle det bli ett magiskt år.

Jag har aldrig förberett mig så mycket inför en date som jag gjorde inför den med säsongen 2020. Jag gick upp tidigt många dagar i veckan under vintern för att hinna avverka träningspassen på mitt noga planerade träningsschema. Jag ville ju vara snygg ( läs:stark) när vi sågs första gången, 2020 och jag. Jag funderade även mycket på hur jag skulle klä mig ( – läs: vilken cykel jag skulle köra på, vilka hjul jag skulle sätta på den och hur mina egna tävlingskläder skulle se ut). 

Den 15 mars skulle vi ses på riktigt första gången, säsongen 2020 och jag. Det var då prologen på Cape Epic skulle starta. Men två dagar innan vi skulle ses – då blev jag dumpad. Cape Epic blev inställt – och därefter blev även fler lopp av säsongen 2020 inställda.

Ja, ni som läser det här vet ju säkert hur det känns att få ett lopp inställt vid det här laget. Jag känner nästan ingen konditionsidrottare, eller någon människa överhuvudtaget, som inte blivit påverkad av Viruset (jag nämnder det inte vid namn mer) på sistone.

Jag skulle ljuga om jag skrev att jag kunde skaka av mig det här med att säsongen 2020 (eller i alla fall början på den) är inställd och att jag blev ”dumpad”. Jag har gråtit, jag har legat på soffan och ätit glass och scrollat nyheter tills jag fått ont i min tumme, jag har funderat på att sälja min cykel och börja lösa korsord på heltid istället.

Ungefär i tre dagar ägnade jag mig åt dessa destruktiva aktiviteter. Ja, jag vet att världen står inför betydligt större utmaningar än inställda tävlingar just nu – men jag var tvungen att gråta ut min egen frustation.

När jag hade bölat färdigt kom jag ut som en lite starkare människa. Både starkare inför att tackla övriga problem som vi alla möts av på daglig basis numer, men också för att upptäcka att det passade mig riktigt dåligt att låta mig dumpas och framförallt att glömma bort vad som driver mig och vad som gör mig till den ganska så starka person jag ändå är.

Den person som cyklar väldigt många timmar varje vecka för att jag blir en bättre människa av endorfinerna det ger mig (jag blir trevligare mot mig själv och mot min omgivning). Den person som älskar att upptäcka nya platser och relationer genom cyklingen. Den person som sporras av att ha stora, svåra mål på vägen framför mig.

Så jag har ändrat mig – jag är inte dumpad av säsongen 2020. Jag hoppas såklart att året kommer bjuda på event där man får klä sig i nummerlapp. Men om den i värsta fall inte gör det – då ska vi dejta varandra än då 2020 och jag. Kanske inte på det sättet som jag sett framför mig under vinterns träningstimmar, men på något annat sätt.

Jag ska försöka hitta på kreativa lösningar till att få hitta på det jag gillar att göra – med cykel och enligt Folkhälsomyndighetens alla rekommendationer. Och jag hoppas att ni som läser det här är med mig.

Några bra exempel som redan kommit upp på detta tycker jag är

Abloc Home Challenge

En social cykeltur, fast med total social distansering.

Vi tänkte oss att vi kör precis som en vanlig Abloc Gravel Challenge, med den lilla detaljen att vi inte kommer träffas fysiskt. Den fina gemenskapen som tillhör ett Abloc-event sker denna gång på sociala medier genom att vi delar med oss av våra favoritrundor i hemmamiljö.

* 30 day wheelie- challenge med Pearl Izumi

Vi ses (och håller avstånd till varandra) !