Detta är bara början!

Blogg_byline_emelie1200.jpg

Hejsan alla glada cyklister och andra intresserade!

Jag tänkte att mitt första inlägg kanske borde ge en liten inblick i hur jag hamnade i cykelsporten och min bakgrund inom idrotten.

Så ”vi tar väl å kickar igång’et” som de säger på Västgötanytt (sök på youtube).

Jag heter alltså Emelie Karlsson Landén, är 30 år gammal, bor i Skövde och äger två fina (enligt mig) cyklar.

När jag var liten så pysslade jag med orientering, en sport man föds in i. Man har typ alltså inget val. Mamma och pappa åkte iväg på helgerna, jag och mina två bröder fick vackert hänga på. Ingenting jag dock är ledsen för eftersom jag där fann några av mina närmaste vänner och som jag har kvar idag. Vi kan väl säga såhär… jag var inte så bra på orientering. Inte helkass, men inte heller bra. Men som sagt, vänner är ju viktigt och därför hängde jag i fram till 20års-åldern ungefär. Jag hade god självinsikt i det här med att jag inte var så bra så jag myntade ett uttryck som blev halvkänt här och var och det löd ungefär såhär: ”Istrums tjejer har kanske inte alltid det bästa laget – men vi har definitivt alltid det SNYGGASTE”. Och då syftade jag på mig, Karin, Madeleine och Caroline som vid detta tillfälle var Istrums damlag.

Efter ca 20 års ålder någon gång så la jag väl mer eller mindre ner det här med idrott överlag. Jag kanske sprang någon dag i veckan. Inte för att det var någon direkt stor skillnad på min träningsmängd sedan innan, men jag tävlade knappt längre i orientering.

Sen hände något. Det kom en vinter. Året var 2010 och det vräkte ner snö i Skövde och större delen av Sverige. Jag började åka lite längdskidor. Snön fortsatte vräka ner även 2011/12 och under ett träningspass med pappa så sa han ”nu tar jag och anmäler dig till tjejvasan, vare sig du vill eller inte”. Visst tänkte jag, ställde mig på startlinjen utan att ens åkt 3 mil i ett svep förut och kom i mål på en 123:e plats. Ojdå, skoj tänkte jag. Därefter kom lite av tränings och tävlingssuget tillbaks och jag körde på med skidor och tjejvasan fram till i fjol faktiskt. Har under dessa år legat på runt 100-150 träningstimmar/år även om de varit något ojämnt fördelade under sommar/vinter. Började även springa lite under denna tid med inriktning på 5km-lopp och jagade gränsen att kuta under 20 min, mitt bästa resultat är 21.09 på en icke helplatt bana, med 7 löp-pass i kroppen direkt efter en skidsäsong. Jag tror med andra ord att detta är något som säkert inte hade varit en omöjlighet om inte mitt lår bestämde sig en vårdag 2013 uppe på Billingen att ”nä, nu skiter jag i detta”. Under ett intervallpass så kände jag en helt fenomenal åtstramning i vänstra skinkan och dagen efter kunde jag inte använda mitt ben utan en enorm smärta långt upp på insida lår. Troligen någon slags bristning i något fäste eller muskeln.

Detta lider jag av än idag, vilken sport jag än utövar så känner jag av det om jag kör mycket och hårt, men allra värst är det med löpning. Springa något lopp då och då funkar, men att träna för att bli en bra löpare – NEJ.

Och det var i den vevan jag på sommaren 2013 hittade en cykel… vilken cliffhanger va!?

Fortsättning följer inom kort!