Det finns inget livspussel och Långloppscupen goes Israel

Linda_bloggbild2019.jpg

Det finn inget livspussel. Bara ordet får det att krypa i kroppen på mig. Överallt läser jag om hur jag skall få ihop mitt livspussel. Få ihop träningen trots ”livspusslet”. Jag bli så trött. Livet är inget pussel med 1000 bitar som skall ligga på ett visst sätt. Vissa dagar består mitt pussel av 10 bitar, andra av 10000. De passar inte heller ihop. Det är snarare som om någon har blandat alla pussel vi har hemma i en enda hög och varje dag tilldelas jag en hög bitar som ska fås ihop.

Det som kommer emellan är det som faktiskt kallas livet. Jag kan ha världens bästa plan för veckan, men så kommer livet emellan. Nåt händer på jobbet, ett barn bli sjukt, det är punktering på cykeln. Jag är kanske bara trött. Jag tror att själva tanken på att vi har ett pussel som vi ska lägga är det som stressar oss. Där alla bitar alltid skall passas in. Det är liksom en helt omöjlig ekvation eftersom livet i sig självt är oförutsägbart. 

Jag tränar med coach och plan. Kanske är jag ett hopplöst fall, men jag har ALDRIG klarat att köra en hel vecka helt enligt plan. Det är alltid något som händer. En extra jobbresa innebär att planen förändras. Det är för kallt, jag är för trött, barnen är sjuka. I livspusseltänket kalls dessa saker för ”ursäkter” eller pusselbitar som skall flyttas rätt, men där pusslet ändå inte går att lägga helt. 

Jag är duktig på att planera, men jag har inget livspussel. Jag har ungefär 1000 saker eller bitar igång samtidigt för att jag älskar när livet är så. Det kräver en viss ordning och struktur. Samtidigt har jag accepterat att saker och ting händer och en vecka aldrig riktigt blir som jag tänkt mig. Jag är nöjd med det. Den här veckan har det varit galet mycket jobb, långa försenade tågresor och fixande inför Israel. I onsdags skulle jag köra genrep inför Israelresan. Tittar jag i min träningsdagbok gick det sådär. Passet fick delas i tre delar. En hård del ute på väg till jobb, en hård timme hem. Egentligen räckte det mer än väl. Jag hade en riktigt tung ryggsäck och försökte köra på i leran. Benen fick slita även om det inte syntes på pulsen. Väl hemma bytte jag ändå om och körde sen 90 minuter på Monarken. Totalt blev det en bit över 3h. Alltså inte 4h i ett sträck, som var planen och som jag skulle fixat om jag lagt mitt livspussel helt. Eller? Jag har bestämt mig för att aldrig känna så. Istället är jag nöjd med det jag faktiskt genomför, medveten om att jag valt en tillvaro med full fart och som innebär att livet tillåts komma emellan. En tillvaro där jag faktiskt, istället för att känna mig missnöjd över ”bara” 3h en onsdag kan känna mig som en SUPERWOMAN som en regnig onsdag i februari lyckades få till 3h cykling. 

Så vad är egentligen budskapet i det här inlägget? Jo, gilla läget. Det finns ingen ultimat plan att sträva efter, ingen lösning som man kommer hitta om man bara pusslar tillräckligt bra. Skall du träna 10h en vecka, men får ihop 8h. Var nöjd med det. Gå inte runt och var missnöjd över att livet inte blev exakt enligt plan, det skapar bara onödig stress, orimliga krav och press på oss själva. De flesta av oss är inte elitcyklister eller proffs. Vi är ofta arbetande mammor och pappor med hus som ska städas och bilar som ska tvättas. Vi har redan ganska mycket i våra liv. Låt då inte träningen också bli ett ”måste” som skall pressas in till varje pris som om vi också vore cykelproffs. Vi är grymma ändå! 

Nu till något helt annat. Nästa vecka tänker jag kidnappa den här bloggen och ta med er på äventyr till Israel. På söndag flyger jag och Henrik till Israel för att delta i Samarathon. Ett 4-dagars etapplopp i öknen. Totalt 23 mil där det mesta är single-track. En perfekt träningsvecka inför sommarens Långloppscup. Vi kommer mellan etapperna att tillbringa tiden i en oas i öknen. Bo i tält under en palm och kanske hänga med kameler. Jag gillar äventyr och det här kommer bli något alldeles extra. Som fyra långlopp i rad i terräng som är betydligt mindre tillrättalagd än på de svenska långloppen. Ett antal internationella cyklister kommer vara på plats och konkurrensen verkar bli hård. Formen är väl vad den är så här års. Jag är inte i form, men heller inte ur form. Det har blivit en hel del timmar på Monarken, men det bli aldrig samma sak som att cykla ute. Inte heller mjölksyratåligheten är vad den borde. Det här lär kännas i kroppen! Häng med! 

Vad vill ni veta förresten? Vad skall vi rapportera om från Israel? Vad vill ni se? Läsa mer om?

1B7BB9F0-77DF-41D2-911F-58BABFD91850.JPG

I ett kommande inlägg lovar jag också att rapportera från grengruppsmötet. Det kommer ske mång positiva förändringar i cupen 2019.