Cykelvasan 2019

LLblogg-byline-Cassandra.jpg

Hej allihopa!

Egentligen hade jag tänkt att mitt första blogginlägg skulle bli en liten presentation om vem jag är, för er som inte träffat mig förut. Eller kanske en liten rapport om hur träningen gått inför säsongens första tävling som skulle ha varit SWE Cup premiären i Säter till helgen. Men nu är det som det är, världen är lite upp och ned, och jag har ingen rätt att klaga på att tävlingar ställs in när folk där ute kämpar mot ett virus som dödar! Förra veckan blev det verkligt för mig, när en av de finaste människor jag någonsin träffat gick bort! Jag har ingen forskar- eller läkarutbildning, men har tillräckligt mycket sunt förnuft för att förstå att det här är på riktigt! Det här måste tas på allvar!  

Jag tänker inte skriva ett helt inlägg om ett virus, istället vill jag hylla en väldigt fin människa som gick bort alldeles för tidigt! En människa som hade så mycket kvar att både ge och få! Vill gärna dela med mig av några minnen från Cykelvasan 2019, när jag fick coacha världens tuffaste, snällaste och mest ödmjuka människa! Han heter Adam! 

I bilkön på väg till starten tröttnade han på att lyssna på Lugna Favoriter och bytte kanal till NRJ. Mitt i en Tommy Nilsson låt!! Det gör man bara inte i min bil! Där utbröt kriget om vilken kanal vi skulle lyssna på. Han var envis, jag var envis... Det slutade med att vi fick stänga av radion och köra resten av sträckan utan musik! 

Väl framme vid starten öppnade sig himlen och regnet öste ner! Där stod Adam i leran i sina färgglada Gucci skor och funderade på vad fan han gett sig in på. Ska jag vara ärlig började jag också fundera på vad jag gett mig in på. Jag hade fått den fina möjligheten att coacha honom mellan Sälen och Mora, och min uppgift var att se till att han tog sig i mål. Saken var den att vi inte hunnit cykla något tillsammans innan, så jag hade ingen aning om vilken nivå han var på, varken fysiskt eller tekniskt! 

Starten gick och vi lullade på i den inledande uppförsbacken, regnet öste fortfarande ner. Efter ca 10km kollar jag bakåt och ser att Adam börjar se trött ut. Frågar “Har du druckit något?” “Nää, ska jag gör det?” Då insåg jag att den här coachingen innebär ALLT, inklusive äta- och drickapåminnelser!  

Ni som startade senare under lördagen vet vilken misär det var att cykla i det där vädret! Under fyra timmar vräkte regnet ner konstant och på vissa partier hade man lera ända upp till navet på hjulen. Jag har ändå hunnit med en hel del tävlingar, men det här är bland det värsta föret jag varit med om! 

Vid ett tillfälle hade Adam så mycket lera på ryggen att det rasade lerkakor från jackan, och jag kunde inte sluta skratta! Han frågade hur jag kunde vara så glad, och jag svarade att det såg ut som han hade bajs över hela ryggen! Han sa att jag måste ha minst tusen bokstavskombinationer, sen kunde inte han heller sluta skratta!  

20200423_205205.jpg

I sju timmar cyklade vi tillsammans, man hinner prata om mycket under den tiden! Glädje, sorg, hur man bäst bajsar i skogen, hur det gick till när jag blev nykter och varför man kissar så mycket när man är nervös. Hade vi inte haft så många kisspauser hade vi cyklat på under sex timmar, men tyvärr lyckades vi inte riktigt synka våra blåsor!  

Vi kom till slut i mål, Adam hade kramp, och jag var trött! Han sa att han aldrig klarat det utan mig, men det vet jag att han hade gjort! Han är nog en av de mest envisa människor jag någonsin träffat! Helt galet envis! Jag var imponerad, men tror aldrig att jag sa det. Komplimanger har aldrig varit min starka sida... 

Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag fick göra den där cykelturen med honom! Han lärde mig väldigt mycket, definitivt inget om cykling, men mycket annat som jag kommer bära med mig resten av livet! Han var klok! Jag har haft svårt att se hur någon som honom ville vara min vän, men nu efter att ha läst så mycket fint andra har skrivit om honom inser jag att det var sådan han var! Han såg människor, ALLA människor! Det är en jävla fin egenskap som tyvärr alldeles för få människor har! När jag berättade att jag fått jobb i Stockholm och skulle flytta dit sa han: “Bra! Du är ändå för stor för Sala!” 

Till Adam:  

Tack för allt du hjälpt mig med! Tack för alla peppande meddelanden! Tack för att du såg mig! Tack för att du trodde på mig! Det kommer dröja tills vi ses igen, jag känner nämligen på mig att jag har en jävla massa kvar att uträtta i den här världen! Nästa gång är jag antagligen gammal och grå, men hoppas ändå att du paxar en riktigt snygg MTB till mig så jag får köra skiten ur dig på de där backintervallerna vi skulle ha tagit i sommar! Jag kommer aldrig glömma allt du gjort för mig! Förlåt för att jag aldrig tackade dig ordentligt när du fortfarande fanns här! Du är bäst! Och tuffast! Helt klart en värdig medlem till Tuffa Tuffingars Klubb! Vi ses igen, sov gott så länge! 

Din cykelkompanjon, Cassandra 

IMG_2667.jpg