Crazy train på Ränneslätten

mat.jpg

 Hur kommer mina ben kännas idag? Igår körde jag nämligen ett landsvägslopp. Även om jag sparade så mycket som möjligt på benen så tar ju 135 km lite av både kraft och inlagrat glykogen.

Jag har verkligen moffat i mig mat de här två dagarna för att se till att ha fulla depåer.
Innan starten trycker jag i mig 75 centiliter smoothie för att verkligen se till att jag hade tillräckligt med energi.



IMG_8144.JPG
När jag lägger cykeln i startfållan inser jag att min Garmin ligger kvar hemma. Fint. Jag kommer inte ha någon aning om hur min puls ligger, eller hur långt jag cyklat.

Äh! Den här funkar ju lika bra!:

IMG_8145.JPG

Jag ser på klockan hur länge jag varit ute. Och jag kan tajma ätandet och drickandet. Dessutom känner jag jag min kropp så bra att jag inte behöver någon pulsklocka. Känner jag mig trött så är jag det. Känner jag mig pigg så är jag det.

Jösses vad cyklar som lagts i startfållorna! Det måste vara 1000 personer på plats. Om man räknar  med att varje cykel kostar cirka 20 000 kr (vilket nog är lågt räknat) ligger det cyklar för 20 miljoner i startfållorna …
IMG_8148.JPG

Varför ska man förresten lägga cyklarna där så tidigt? Vore det inte bättre om alla slängde in dem en kvart innan start så man kan värma upp på cykeln innan?



IMG_8149.JPG
Med på turen till Eksjö är Marcus från Lidingö CK och Nicklas från Stockholms cykelklubb. När vi ligger och slappar lite i gräset kommer en kille från Kolmården mtb fram och nyper Nicklas i magen.

– Det är lite mycket fett här tycker jag!

Wow! Vilket trash talk. Så där kan man alltså göra? Gå fram till en okänd person och klanka ned på honom innan start. Jag trodde jag var elak men det där är i en helt annan division.

Nej, de känner tydligen varandra. Och Joel som kolmårdscyklisten heter är lite sur för att han står i startled fyra, men vi i startled tre.

Tydligen bestämde sig Ränneslättsturen för att göra om starten då det blev för mycket köer på stigarna när klungan kom samlad förra året. Nu är det två mil snabb grusvägskörning innan första stigpartiet.
Jag vet inte om jag tycker det var en så bra idé.

När starten går dundrar tusen cyklister iväg som en arg bisvärm så att dammet yr. Folk är ivriga att positionera sig, och ett par rejäla krascher inträffar där folk och cyklar studsar omkring. Jag som föredrar mtb före landsvägscykling för att risken är mindre att jag ramlar på grund av någon annan än mig själv i skogen. Nu var det ett par överivriga cyklister som ställde till det för flera andra.

Nåväl, jag lyckas positionera mig skapligt, och har inga problem att gå med i den stora klunga som bildas. Efter ett tag ropar Nicklas bakom mig. Kul. Då är vi två som kan samarbeta.
Ett litet tag senare kommer Joel svischande. Vafan! Var kom han i från? Är startled fyra redan ikapp mig?
Nu känns det inte så bra längre. Pulsen är hög, men ändå skapligt kontrollerad. Andningen går att få ordning på om jag anstränger mig att sänka frekvensen från att hyperventilera. Hoppas det snart blir lite teknisk cykling så jag kan vila lite. Då brukar farten sänkas.

Men innan vi kommer till stigarna ska vi köra på grusvägar med mycket löst grus, eller en hel del sprängsten. Det lösa gruset och den stora sprängstenen får cykeln att bete sig lite som den själv vill. Den vandrar än hit och än dit. Som prästens lilla kråka ungefär. Jäkligt jobbig att cykla i är det där gruset också!

Vilan kommer i form av lite slingrande stigar, men bara några korta partier. Och som vanligt uppstår luckor i skogen som sedan ska tätas när man kommer ut på grusvägen igen. Om man vill ha lite vindskydd vill säga.
Lucktäppandet tar en del på krafterna. Den höga pulsen har börjat ta ut sin rätt.

Stigarna är underbara, ganska breda, "flowiga" och snabba. Men det gäller att trycka på för i den höga farten blir luckorna fort stora.

Jag, Nicklas och Joel följs åt ett tag. Plötsligt faller Nicklas i en uppförsbacke och är borta. Joel seglar i väg i spetsen av klungan och jag har problem att täppa luckorna som bildas när klungan splittras.
Satan vad trött jag är!!!
Trycker i mig lite mer av min hemmagjorda gel. Socker! En klunk till. Kicka in nu då!

Efter ett tag är jag i kapp Joel igen. Det måste jag vara. Han hade sett mitt namn som står tryckt på rumpan på cykelbyxorna då jag körde ifrån honom i Lida Loop berättade han innan starten så jag vill ju inte bli sämre den här gången.
Inför varvning nummer två ser jag att Joel börjar krokna. Jag är också ordentligt trött. Pulsen har gått ned. Men benen känns som bly. Lite dricka i depån, mer gel och ett något lugnare tempo får mig att känna mig något piggare.

Ränneslättsturen har något som jag inte sett på något annat långlopp nämligen olika spårval vid vissa partier. Ett svårt och kort, och ett lättare men längre spår.
Jag väljer hela tiden det svårare. Ibland är det bara en väldigt brant backe/drop som inte är så svårt, men på ett ställe var det ett riktigt lurigt parti. Några klurigt placerade stenar, över en trädstock som slutade med ett drop, en tvär vänstersväng uppför en brant och så vidare.

Nästa parti med valmöjlighet väljer jag det svåra med en rock garden som Nicklas förvarnat mig om. Stor punkarisk och tidsvinsten är inte så stor enligt honom.
Jag ser en linje genom stenarna och dundrar rakt igenom. Plockar tre placeringar bara på det valet varar Joel är den ena.
Bra, då är ordningen återställd.

Därefter följer helt underbara stigar som är byggda då det är snygga doseringar i kurvorna. Vi åker också in i gamla skyttevärn som slingrar sig fram i skogen. Jättekul!

Men allt cyklande i det slingriga partiet tar på krafterna trots att leendet är stort. Jag är rejält krispig när vi kommer ut på asfalt efter att ha snurrat i det roliga partiet i vad som känns som en halvtimme, men förmodligen är mycket kortare än så.

Jag får gräva rätt djupt i dag för att hålla farten uppe.
Negativa tankar börjar forma sig, och jag har ingen chans att värja mig. Några exempel:

– Visst har jag lite ont i halsen? Bäst jag stannar vid nästa kontroll och känner efter. Det är ju inte bra att anstränga sig när man är förkyld.

– Kan inte alla i den här klungan bara gemensamt stanna och vila lite? Ska jag föreslå det?

– Nej kan inte i stället en snäll tant med ett glasstånd tvinga alla att stanna och äta glass här i skogen? Då slipper jag framstå som den trötta mesen.

– Varför gör jag det här? Hur kunde jag vara så dum att jag tävlade i går också? Jag är ju gammal nu. Orkar inte så mycket.

– Om en vecka är det Mörksuggejakten. Jag kommer att vara lika trött då med. Lika bra att avboka. Jag ska fasen avboka hela resten av cupen. Det här är ju inget kul. Bara jobbigt.

Konstigt nog finns det krafter kvar. Under vissa partier går det inte fullt lika tungt. För att sedan bli så otroligt jobbigt igen. Jag mår illa ett tag. Fryser trots värmen. I med mer vätska och energi. Fort!

Jag experimenterade igår med mitt  gel-recept, och mina två sista flaskor innehåller just den nya ingrediensen – kaffe.
Jösses vad bra det funkar! Koffeinet får fart på både skallen och benen igen och jag slutar vara rundningsmärke ett tag.

Stöter på en tjej som har ett par tre killar bakom sig. De lägger sig bakom mig. Stackarna. De vet inte vilken bromskloss de hamnat bakom.
Efter ett tags dragjobb på grusvägarna behöver jag avlösning. Tjejen kommer villigt fram och jobbar ett tag. Sedan vinkar hon lite med armbågen efter nästa. Ingen kommer. Större vink. Ingenting.
Jag går väl fram igen då. Sedan är det tjejens tur på nytt. Men hon orkar inte lika länge den här gången innan vinken kommer. Ingen vill dra. Jag och tjejen som ligger etta och tvåa i klungan drar ned på tempot för att visa de andra att det är dags att jobba lite.

–Kom fram och dra nu!
ropar vi båda.
– Vi tyar inte mer! ropar killarna tillbaka.

Det var väl själva fan. Den pigga tjejen, som verkar ha ramlat tidigare då hennes armar är uppskrapade, tar täten in till nästa depå där vi hör speakern säga:

–Här kommer en stor klunga med många som ser pigga och starka ut.
(Jasså? det lät inte så på dem i alla fall).

– Med sig har de Nellie Larsson som ligger trea bland damerna.

När vi lämnar depån hör vi speakern säga:


– Här kommer damfyran, bara en minut efter trean.

Jösses vad stressad jag skulle bli om jag var Nellie. Hon drar på i täten, men faller i ett lerhål, och efter att vi kört om ser jag henne inte mer.

Mot slutet börjar jag hallucinera. Tycker mig höra musik men vi är ju fortfarande rätt långt från mål så var kan den komma ifrån? Jo! Är det inte Ozzy’s "Crazy Train" som spelas?

Ganska passande faktiskt. Vi är ett långt led med galningar som tar ut oss frivilligt i värmen. Trots att vi inte har något med tätstriden att göra cyklar vi allt vad vi orkar.

Musiken blir starkare, och när jag blir omcyklad av en kille inser jag att han har en bluetoothhögtalare på ryggsäcken.

WASP’s ”I wanna be somebody” strömmar ur högtalaren och även den är passande. Jag funderar lite på varför jag sysslar med detta. Vad vill jag bevisa? Topp 30 i långloppscupen är det något att skryta om?
Varför satte jag upp det målet? Med dagens mediokra cykling kommer jag att ligga på plats 100 i totalen. Nej jag kommer att vara sämst. Sveriges tröttaste cyklist. Det priset kan jag vinna.
Varför kan inte bara myscykla i stället? Med en termos med kaffe i ryggsäcken. Det är nog mer min melodi. Slippa vara så här jäkla trött och matt.

Bara några kilometer kvar till mål nu. Jag blir omcyklad igen. Fan! Ingen mer får komma om nu!
Plockar några placeringar igen när det är en kilometer kvar. Gläds åt att jag ser publiken och målet. Äntligen! Hör hur det rasslar av en eller flera cyklar bakom mig och lägger in en spurt när jag ser ”målbågen” framför mig.
En tvär sväng och jag trycker ned ytterpedalen. Dumt gjort. Satan vad låret krampar av att bli utsträckt så där plötsligt. Jag kan inte trampa alls med det benet. Använder andra benet för att med bara en pedals kraft få igång lite rotation igen. Då smiter två cyklister om. Jag inser att det var längre till målet än jag först trodde. Vi ska runt en sväng på gräsmattan också. En till cyklist närmar sig bakifrån. Han får inte komma förbi! Jaaa jag lyckas hålla undan. Äntligen i mål och pinan är över!!!!!!

Vad skönt det är att ligga i gräset och bara dö en smula. Låta alla muskler slappna av, andningen återfå någon slags normal frekvens och hjärtat sakta ned.

Så här trött har jag inte varit sedan jag för många år sedan körde mitt första mtb-lopp. Mörksuggejakten genomleds på en helstel tung cykel med gympaskor. Jag var så trött att familjen fick sätta mig i en solstol och mata mig med Coca-cola i en timme innan jag blev pratbar.

Det jobbiga är att jag kommer att behöva vara så trött igen om en vecka. Det krävs tydligen att jag tar ut mig så här mycket för att det ska bli något resultat. Trots att jag kände mig som ett rundningsmärke slutade jag på en 30:e plats. Det är det här jobbet som krävs för att vara topp 30 i Sverige alltså?

Sammanfattning:
Årets jobbigaste lopp.
Årets roligaste också nu när jag fått vila lite.
Kul med svåra och lätta spårval.

Vi ses på Mörksuggejakten på söndag hoppas jag!

Skrivet av Peter Hampus. Läs gärna min andra blogg: http://hampus.biz