Bockstensturen - give me the god damn nummerlapp

Blogg_Hanna.jpg


Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN tävling igen. Att efter två månaders uppehåll och fyra missade tävlingar få dra på sig nummerlappen igen känns ungefär som en fotmassage efter fem dagars non-stop tävlande i multisport. Sedan Ränneslättsturen i Eksjö, som var min senaste cuptävling, har två rejäla svängar sjuka i kombo med semester och övrigt civilt liv tryckt på pausknappen för både tävling och träning under merparten av juli och augusti. Strava-kontot är länsat på mil, och även om jag senaste veckorna smugit igång med lite aktivitet så är jag förmodligen i sämre form än vad jag var vid säsongens start. Men! (Nästan) lika glad är jag för det, för imorgon är det dags för Bockstensturen i Varberg. ÄNTLIGEN.

IMG_4040-3.jpg
Fjällcykling i norska Geilo. En överkomlig upplevelse.


IMG_3980.JPG
Vi hälsade på härliga multisportbruden Emma Lockhart, som bosatt sig i fjällparadiset Geilo. 


Och jag är faktiskt inte bitter. Längre. När jag missade Cykelvasan däremot, och blev snuvad på nummerlappen för tredje gången i rad. DÅ var jag bitter. Så bitter att jag stängde säsongen mentalt, och började blicka mot 2018. ”Jahapp, vad finns för kul i agendan nästa år…”. Nu har jag dock haffat mitt förnuft och laddat om mentalt. Så nu är jag mest bara rastlös och tävlingssugen. Och till skillnad mot status vid senaste tävlingen (läs sliten kropp och med en skrumpen hjärna i behov av semester) är energikontot nu fulladdat efter en andra omgångens semester i Norge förra veckan. Nordens Nya Zeeland levererade i vanlig ordning storslagen natur, krispig luft och underbar livsglädje under vår nio dagar långa roadtrip. Med cyklar på taket, vandringskängorna snörade och tältprylar i bagaget körde vi en hyfsat spontan men maxad sväng runt Hardangervidda med omnejd. Odda, Husedalen, Trolltunga, Jondal, Bergen, Voss, Eidfjord, Geilo, Oslo och så hem till plattlandet igen. Norge alltså – what’s not to love?

IMG_3796.JPG
En bra jäkla tältplats vid Trolltunga, Hardangervidda.


Frågan är nu om jag minns hur man tävlar. Eller ens hur man cyklar snabbt. Den senaste tiden har bjudit på typ ett (1) hårt pass, en intervallsväng mellan sjukorna som mest bara tog ner självförtroendet samt medförde att lungorna sköt ut sig själva medelst en sån där fallskärm de använder i militärflygplan. Lungorna kände sig beskjutna. ”Åååkej! Först ignorerar du oss i 1,5 månad, och sedan förväntar du dig exakt samma relation som innan!?”. Så ja, ärligt talat vet jag inte riktigt var vi har varandra inför morgondagen. Har även försökt anropa benmusklerna, som även rent visuellt verkar ha dragit sig tillbaka (kan vara noja, men nog tusan tappar man i muskler på en sån sväng). De har inte återkommit, men jag ska försöka peppa dem med ett väckningspass när jag är framme i Varberg ikväll. Wish me luck.

IMG_3906_2.jpg
En av få cykelturer i augusti, men en väldigt fin sådan. I extremsportmeckat Voss.
 

Så vad kan jag rimligtvis förvänta mig av morgondagen? Bockstensturen är ju lägligt nog (NOT) cupens längsta tävling med sina tio mil. De 1400 höjdmetrarna är inget extremt för en så lång distans, men de ska ju på något sätt ändå forceras för att nå målsnöret. Jag har en liiiten aning om att det likt under Billingeracet, då jag också var osäker på formen, kommer bjudas på en rejäl krampfest. Jag är nämligen urusel på att ”ta det lugnt första halvan då, så kan du ju trycka på sen” – som rådet från omtänksamma personer lyder. Jag kan liksom inte planera så. Hur klarar folk det ens? Jag blir svinstressad i starten och vill ju haka på de konkurrenter jag i slutändan hoppas slåss om placeringar med. Att släppa iväg dem och köra söndagscyklingen, i hopp om att de ska krokna längs vägen - svar NEJ. Men även jag inser mina begränsningar, och med detta i åtanke klurar jag på en strategi. En gyllene medelväg kanske, vem vet? Det enda som jag faktiskt VET är att det kommer bli jobbigt något djävulskt imorgon. Och att jag längtar efter det. Människor (läs iaf vi nummerlappsknarkare) är märkliga varelser ändå.

FastningensVandrarhemVarberg.jpg
Här ska jag bo! Hittade vad som ser ut att vara ett mysigt vandrarhem, i en fästning i Varberg. 


Så vad blir målet imorgon? Jaa, vad ska jag säga. Min premiär i Mitsubichi MTB Challenge inleddes ju över all förväntan, och jag ledde cupen i min klass (D30) efter tre tävlingar. Sedan har det dalat rätt rejält, av förklarliga skäl. Nu handlar det inte om någon cuptotal, men jag är tokladdad att göra bästa möjliga av de två återstående. Vi är bara 16 tjejer totalt i tävlingsklass denna gång (till skillnad mot 30-40 i början av säsongen), så det märks att folk börjar bli trötta i benen efter en lång säsong. Men jag skippar faktiskt resultatmålet den här gången. Det blir liksom inte relevant, med den uppladdning jag haft. Jag kommer oavsett vilket köra så snabbt jag kan, men utifrån det läge jag får ett hum om först när starten gått.

Just ja! Rolig aka läskig pryl. Har blivit tillfrågad att köra med Långloppscupens kamera imorgon. Den som det senare görs en sammanfattande film ifrån. Det känns ju hyfsat utelämnande att fölk ska se hur jag kör, hur trött jag är och hur jag kommunicerar med mig själv (läs svär) under tävlingens gång. Men samtidigt kanske en grej som hjälper en att hålla fokus lättare. Dessutom ska ett batteri bytas någonstans längs vägen. OMG. Låt oss bara hoppas att krampfesten inte slår till alltför tidigt så att jag hamnar i ett random dike. Isf får jag nog kasta över kameran till någon annan likt en stafettpinne. Medtävlande – be prepared!

Oj, nu börjar de välbekanta fjärilarna flyga runt i magen. Som jag saknat dem <3

Hepp hepp!  

/Hanna

PS. Läs cupens uppladdningssnack med arrangören av Bockstensturen vetja. DS.

IMG_3885.JPG
Okej då, en till från Norge. Ett glädjeskutt på klassiska Trolltunga.


IMG_4037.JPG
En av två roadtrip-vänner, Sofia. En sån där livspeppad en.

Bicycling_sept.jpg
Cyklistbageriet rullar vidare. Del 6 av artikelserien "Så bakas en cyklist" finns i nya Bicycling som landade häromdagen. Cykla och köp!