Bockstenar och mental breakdown i Varberg

nytt_forsok.jpg

 

Det har nu gått exakt en vecka sedan Bockstensturen, och som jag såg det så hade jag två val när jag stod där i startfållan. Jag kunde köra turen som en turist på upptäcktsfärd eller inte köra alls. Men att inte starta överhuvudtaget när man ändå tagit sig nästan 60 mil hemifrån kändes inte heller aktuellt för stunden. Så där stod jag, helt stilla i startfållan, men ändå med en puls på närmare 100 och ett totalt frånvarande fokus.

IMG_8903.JPG

Startled fyra med Varbergs fästning i bakgrunden

Det började bra, lugn och fin start genom staden på asfalten och när master-bilen lämnat oss bildades snabbt lagom stora klungor, varav den jag hamnade i var en fin blandning av ett par tjejer till och tre-fyra killar. Vi turades om att dra och stämningen var god. Jag låg längst fram när kroppen började att ge mig konstiga signaler. Vi hade hunnit ca 8 km och jag hade ännu inte varit inne i pulszon fem och nosat. Ändå, ÄNDÅ fick jag hjärtklappning (?), ni vet så där när hjärtat bara rusar så hela struphuvet darrar. De andra undrade nog vad jag höll på med då jag till att börja med gick fram och drog, stannade där i 15 sekunder för att sen lägga mig längst bak, för att sen släppa dem helt och hållet. Alltså, jag hade förstått om det var så att jag hade druckit 2 liter kaffe på morgonen eller tagit någon form av överdos av Taurin eller liknande. Men det hade jag inte. Jag slog av på farten och efter nån kilometer började hjärtat slå rytmiskt och normalt igen.

De första två milen är lättcyklade på asfalt och grusväg så jag funderade inte så mycket mera på det lilla kroppsliga missödet, det var senare när det började bli stigar med inslag av stenar och rötter, uppför och nerför som jag kände hur trött jag egentligen var i skallen. Den här mentala processen som vanligtvis sker så snabbt så man inte hinner tänka på att den sker, synintryck-> registrering i hjärnan-> kroppslig handling, den verkade liksom inte fungera helt klockrent. Jag såg allt som kom i min väg men kroppen reagerade inte efter förväntan. Lite som att vara alkoholpåverkad men fortfarande vid medvetande. Det började kännas farligt att cykla och jag blev rädd för min egen oförmåga att kontrollera cykeln. Det slutade att kännas roligt trots att jag var överväldigad över hur mysigt det var i Varberg bokskogar. En riktig turistattraktion för någon som mest ser tallskog och myrstackar hemmavid.

Jag gjorde det lätt för mig, jag låg bakom en kille som fick dra och vi låg sist av de som startat i tävlingsklasserna. Han hade en halvliters colaflaska i sitt flaskställ på cykeln. Det är allt jag minns. Redan efter tre mil började tankarna på att bryta, de två rösterna i mitt huvud hade en våldsam duell.

-Jag orkar inte.

-Det gör du visst, du har ju redan kört nästan en tredjedel.

-Jag orkar inte, det är 7 mil kvar, det är längre än de flesta lopps totala längd i cupen.

-Du kör, hur sakta du än kör kommer du in som femma och får fina poäng.

-Jag orkar inte.

-DU FORTSÄTTER!!! Du har ju för i helvete kört 60 mil i bilen hit för att köra. Nu tar du dig i mål!

-Men jag vill inte, det är inte kul

Ja, och så där höll det på att tjatas inne i huvudet medan jag superkoncentrerat försökte ta mig ner för en slirig, lerig backe i uppskattningsvis 5 km/h.

Jag kom till andra kontrollen efter ca 4 mil, där stannade jag och tog en hel näve med punchpraliner samtidigt som jag ringde Saga och frågade hur de gått för henne och Terje. Lite orolig var jag ju när de skulle starta samtidigt som hela motionsklassen. Med exalterad röst berättade hon att hon vunnit sin klass och att Terje bara kommit in ett par minuter efter henne. Hon berättade också att hon försökt hänga på ett par snabba killar i början och att hon legat bakom dem i 45km/h….! (Hädanefter kommer jag alltså ALLTID att vara orolig). Jag berättade att jag tänkte bryta loppet men hon övertygade mig att fortsätta… Jag behövde absolut inte vara orolig för dem… De hade käkat jättegod pasta carbonara och vid målområdet fanns världens roligaste lekpark, de skulle lätt kunna spendera fyra timmar till där… Så jag fortsatte. I ca 3 km till på en stig genom skogen. När jag kom fram till en väg med funktionärer var duellen avslutad inne huvudet. Jag frågade om det fanns någon skjuts tillbaka in till stan. Det fanns det, 50 meter bort. Slängde in cykeln och satte mig i brytbilen och bröt ihop på riktigt. Jag kunde liksom inte hålla tillbaka tårarna, kände mig så otroligt värdelös och självföraktet bara ökade ju närmare målområdet vi kom. Jag hade brutit ÄNNU ETT LOPP trots en cykel som fungerade felfritt och en kropp som var oskadd. Men jag var inte bättre än så, i alla fall inte den dagen.

IMG_8913.JPG

Saga högst upp på pallen. 

Det var trots allt inte helt bortkastat att åka ända till Varberg. Ibland är goda råd dyra,.. eller goda tankeställare dyra snarare. Under veckan som gått har jag försökt sett över mitt liv, analyserat och spekulerat i hur jag ska hantera mina stressnivåer. Jag tycker att det är en viss tjusning med att alltid ha ett fullspäckat schema, det finns inte så mycket tid att tänka på sorgliga saker då t.ex. Men det är inte roligt att känna sig som om man alltid är i nån form av beredskap, med en kropp som sprutar ut Kortisol i blodet även när det är lugnt och alla saker på listan är gjorda, när man har en vilopuls på 80 eller när ens IQ blivit så lågt att man har problem att hjälpa sina barn med matematiken, i en bok avsedd för 12-åringar. Inte roligt alls faktiskt. Här är min stress-rehabiliteringsplan.

 

  1. Stäng av alla notiser på telefon. Alltså, jag är för nyfiken för att inte kolla vad det var som blinkade till på telefonen om jag får ett meddelande från Messenger eller Instagram. Och har jag väl tagit upp telefonen kan jag lika gärna köra en runda på Facebook och där hittar jag säkert nån nyhetsartikel som någon delat, som leder till nån annan artikel… osv. När jag sen ska gå tillbaka till det jag höll på med har jag glömt bort vad det var jag höll på med.
  2. Schemalägg din tid på sociala medier. För allvarligt, ett meddelande som man får via Messenger eller Facebook kan bara inte vara såååå viktigt att det kräver ett akut svar. Jag har begränsat min tid till 30 min på vardagar.
  3. Sov minst 8 timmar. Ja, vi kräver lite olika mycket sömn, men jag har kommit fram till att 8 timmar är bra för mig. Har man ett jobb och ett liv (och två extra liv) där man ständigt ska hålla 100 tankar i huvudet samtidigt och tränar så behöver man vila. Det här är skittråkigt för det betyder att jag måste lägga mig kl. 21, eftersom jag går upp 05.00 för att ge hunden en bra promenad så hon mår bra (och mitt samvete) fram tills min hundpromenerare kommer under dagen.
  4. Svara bara på föräldra/elev-sms och e-mails på arbetstid.
  5. Gör en sak i taget. Jag tror jag är så effektiv när jag gör flera saker samtidigt. Det är t.ex. skitsmart att hänga tvätten samtidigt som man steker pannkakor. Man hinner hänga 3-4 plagg innan det är dags att vända på pannkakan. Så om man kommer ihåg att ta med sig en hundbajspåse in till toan så kan man tömma kattlådan samtidigt som man själv sitter och skiter, ja menar man spar ju säkert in 40 sekunder på det! Så där håller jag på, allt för att effektivisera liksom. Men nu är det slut med det. Jag ska bara göra en sak i taget (i alla fall tills jag känner mig piggare i skallen igen).

Det här har redan börjat ge effekt, min vilopuls är nere på normala nivåer. Mina barn är mycket gladare, för det uppstår en viss irritation när de hela tiden får höra ”vänta jag ska bara svara på det här meddelandet” Och irriterade/ledsna barn är en stress i sig. Nu svarar jag bara på meddelanden en eller två gånger per dag (om det inte är akuta sms) och när jag gör det så gör jag BARA det.

Och i morgon är det val. Kanske det knepigaste valet i Sveriges historia. Jag tycker att exakt alla partier har något vettigt förslag, men precis alla partier har också något förslag som är så korkat att det känns otänkbart att rösta på dem. Fram till igår kväll var jag helt säker på att Moderaterna skulle få min röst, men efter att ha spenderat halva lördagen med att kolla på debatterna en andra eller tredje runda känner jag att jag lika gärna kan rösta på Liberalerna eller Centern… har jag inte bestämt mig innan valstugan öppnar i morgon så kommer jag singla slant. 

IMG_8899.JPG

Dagen innan racet, fin runda längs barnens bana trots regn och rusk.

IMG_8898.JPG

Mycket exotiskt att hitta plantage med majs (om man är från Dalarna)

IMG_8940.JPG

Krabb-fiske med min vän Ina Stenberg och hennes dotter, vars stuga vid havet vi fick låna. 

FullSizeRender_3.jpg