Billingeracet och en förtrollande skog

nytt_forsok.jpg

Tack Billingen, tack för en ordentlig genomkörare. Det här var exakt vad jag behövde för min personliga utveckling som cyklist och mentala hälsa!

En fördel med att åka till tävling med husvagn, barn (som också ska köra) och hund, är att det inte lämnas en sekund åt att fundera och bli nervös inför själva loppet. Det enda mål man egentligen har är att infinna sig vid startplatsen i någorlunda tid innan startskottet smäller. Allting tar liksom tre gånger så lång tid för mig. Det är tre cyklar som ska ses över, tre nummerlappar och chip som ska fästas på olika platser, tre uppsättningar kläder som ska på, tre som ska få i sig frukost o.s.v… Så hunden också, som såklart vill ha en ordentlig morgonpromenix för att något sånär stå ut med att sitta i husvagnen några timmar och vänta.

Började min morgon uppgiven och gråtfärdig då jag knappt fått en blund på hela natten. Jag hade frusit, nojat mig för fästingar (hittade en krypandes på min arm just när jag hade lagt mig för att sova) så högljutt spöregn mot husvagnens plåttak i princip hela natten. Vaknade 05:30 och kunde inte somna om, vilket kanske var rätt bra för då hann jag i alla fall rådda i allting innan vi skulle iväg till start.

Barnens startade 11:20 och jag 11:00, vi hade dessutom olika startplatser. Det var lite olyckligt och kanske inte helt rättvist att utsätta dem för den typen av eget ansvar och frånvarande förälder när de inte har så mycket erfarenhet av tävlingar. Inte heller hade vi hunnit provköra deras bana då vi kommit lite sent kvällen innan. Jag lämnade dem vid deras startplats med en liten klump i magen innan jag hetsade vidare några kilometer till min egen.

Loppet började med en ca 5 km lång uppförsbacke, varav sista kilometerna på vad som kanske hade varit nån form av grusväg innan nattens skyfall. Bitvis var det inte ens någon idé att försöka cykla, det gick fortare att klampa fram till fots i leran. Väl uppe svängde banan in bland träden och precis vid den gränsen försvann all den trötthet och förtvivlan jag känt hela morgonen. Den magiska skogen gav mig en överdos av välbehövligt dopamin. Det var inte bara alla förtrollade färger som kan bli efter ett ordentligt regn, det kändes som att cykla igenom en uppriggad scen ur Ronja rövardotter med granar säkert 150 år gamla och lövskogar med miljarder blommande vitsippor. Att det fanns sån här natur i Skövde hade jag verkligen ingen aning om.

Några mil in i loppet drabbades jag återigen av ”trötthet” men sån där kroppslig trötthet som man ska känna när man anstränger sig. Ett tag var jag tveksam om jag verkligen skulle orka köra alla 73 kilometerna. Det som gjorde det extra jobbigt var nog alla hala, blöta trädrötter och stenar för att inte tala om mängden decimeterdjup lera, samt min ovana att köra på sån här typ av stig. Trots 100% fokus rullade jag runt i blåbärsris och mjuk mossa flera gånger än jag kunde hålla räkning på. Det gick bra alla gånger utom en, när jag slog i mitt knä i en sten, just på den där punkten där det känns som att man vill kräkas för det gör så ont. Det började blöda litegrann men det var inte värre än ett lite skrapsår.

När det var ungefär två mil kvar kände jag att skon inte ville fästa på pedalen. Jag trodde givetvis att det var för all lera som fastnat, men tyvärr, klossen på skon hade lossnat helt (!?) och var inte precis något jag hade med mig i sadelväskan. Det fick gå ändå, men det var sjukt jobbigt då loppet avslutades med en lika jobbig, eller ännu jobbigare backe än den loppet börjat med (dock ingen lera i denna).

När jag kom tillbaka berättade barnen att de hade tagit sig runt båda två och fått sin medalj. Saga berättade att hon numera hatar lera och hade ramlat tre gånger inom loppet av en minut. Terje hade åkt ETT varv på sin bana och trodde loppet var klart i och med det, ända tills någon funktionär påpekat att han skulle åka två varv. Ensam hade han åkt runt det sista varvet för att fullfölja.

Nästa lopp i Mitsubishi MTB challenge är Långa lugnet i Falun. Då ska vi åka dit i tid så vi hinner provköra barnens bana. Jag har hört att det är tekniskt och hela 18 kilometer långt för dem, men det ska nog gå bra, jag tror vi alla tre är ungefär 100% bättre cyklister nu, än vad vi var för tre dagar sen. Billingeracet är ett lopp jag definitivt vill köra igen. 

42059659331_660e20921d_o.jpg

På cykelkanalen.se finns gratis bilder att hämta. Tack för det!