Billingen, erövrat ännu en gång!

_DSC0013.JPG

Solen skiner det är lite kyligt i luften när jag blir avsläppt vid arenabadet. Nummerlappen på tröjan är påsatt hemma i köket och nu ska lappen på cykeln sättas fast. Flaskorna ska i flaskställen och energikakorna är laddade i bakfickan.

Jag känner mig redo, glad, optimistisk, stark och förväntansfull. På en bänk vid starten hittar jag mina vänner Ulrika och Magnus. De sitter där och käkar mackor och njuter av solen. Vi hinner prata en stund innan det är dags för uppvärmning, inlämning av kläder och START.

Förra året stod jag i startled två. För en nybörjare är ju det lite skräckinjagande. Det är så många cyklister bakom som vill fram fort. Nu står jag i led tre och tänker att det blir lite bättre, men när snöret försvinner och alla går framåt kändes det som jag står med eliten. Billingeracet börjar med en sväng och det kan ju vara lite trixit. Jag flyr hellre än illa fäktar. När någon åker förbi och snävar in framför mig så bromsar jag farten lite för att slippa få någon på framhjulet. Inte så smart kanske om man vill komma snabbt fram men jag vill ju liksom komma hela vägen fram och inte bli överkörd reden i starten.

Backen suger verkligen, det känns som alla 900 cyklister cyklar förbi mig innan vi ens svänger in i skogen. Och där inne i skogen blir det precis som förra året. Väldigt olika tempo och för att inte paja för någon annan kliver jag hellre av än att jag välter av cykeln när det tar helt stopp. Känns ändå som att jag kommer snabbare fram på kanten än de som står mitt i banan och ballanserar för att så småningom kunna börja cykla igen.

Det är verkligen fin cykling under större delen av loppet. Det känns torrare i år men ganska snart känner jag att jag blir trött i benen, jag får arbeta mer med cyklingen och jag tänker oj, hur ska detta gå. Med förra årets lopp i åtanke tycker jag att det mycket snabbare blir mycket motigare. Även om jag känner att jag tar mig fram mycket lättare i år över stenar och rötter. Det är fina spår och härlig skog som luktar så där som skog ska lukta, mossa och lite fukt, bäckar som porlar och fåglar som kvittrar gör en bara lycklig.

Känslan efter ett tag är att jag blivit ganska ensam i spåret. På kalhygget precis innan långa slingan och ungdomsslingan delar sig var det förra året ett lämmeltåg. Nu är jag helt ensam där, det kommer ikapp några cyklister just när jag ska ner i lilla backen för att svänga höger ut mot banvallen. Väl på banvallen får jag inte riktigt någon att åka med. När folk kommer i kapp och jag försöker hänga på så vill benen bara inte och då har jag endast kommit en mil. Den milen gick i och för sig 5 min snabbare än förra året, mest beroende på att man kunde cykla över hela kalhygget. Jag börjar redan nu undra vart det ska barka hän.

Jag trivs bäst i öppna landskap…

Men när man kommer ut i naturen mer i öppen ängsteräng och får åka på stigar som omges av vitsippor i tusental samt även lite gullvivor så blir ju livet lite lättare igen, även om jag får fokusera mycket på att bara ta mig fram i någorlunda tempo. Ett tempo som jag med tanke på hur jag känner mig undrar om jag borde hålla för att ta mig ända in i mål. Men så tänker jag att det är bättre att vara dödstrött och gå upp för Strupen än att spara på krutet.

Innan jag når första depån i Öglunda med sitt vackert ängslandskap och som tro det eller ej är placerad i någons trädgård så har jag lyckats trilla omkull med cykeln två gånger. Detta på små leriga stigar men med tillsynes inga svårigheter alls?? Cykeln bara försvinner under mig och jag tar mig aldrig tid att riktigt känna efter hur det går. Jag antar att man märker om man brutit något? Hur som helst så hoppas jag på bananer när jag cyklar förbi första depån. Och det är klart att det finns men då måste jag stanna och det har jag inte gjort så ofta på de långlopp jag kört. Inga bananer, ingen ny energi. Förutom den jag får av min energidryck. Efter depån är det rolig cykling nerför med små dropp. Över en spång och sedan över en ferist för att komma ut på vägen och upp för Öglundas härliga backar. Även fast jag i fjol kände mig stark på den första loopen så var jag inte så stark så att jag cyklade upp och i år, när jag redan från start känt mig mer sliten tar jag ett taktiskt beslut om att gå upp för att ha något krut kvar i benen när jag väl är uppe. Någon ropar ”heja Västerås” och cyklar vidare. När jag kommer upp orkar jag cykla lite fortare än de som cyklat uppför. Men bara en bit sedan kommer ”Heja Västerås” tillbaka och undrar om jag försökt göra ett litet ryck. Men det kan man nog inte påstå._DSC0035.JPG

Hoppet är det sista som överger en.

Nu följer ett parti av mer skog, småvägar över mossen och mer skog och småvägar. Det är ju inte lätt att komma ihåg allt vackert man ser alla glada tillrop man hör, alla tankar som far igenom huvudet och hur kroppen mår i olika delar av loppet men det blir en bit av ganska behaglig cykling och jag repar lite nytt mod.  Det är bra skyltat och bitvis känner man igen sig, jag blir ganska glad när jag kan svänga den snäva vänstersvängen för att ta mig ut på sista lilla biten innan jag kommer tillbaka in i stadion, för att ge mig ut på den andra loopen. Här står mina proviantörer med ny vätska och banan, välbehövligt.

Det känns otroligt skönt att vara på väg ut på andra halvan, det känns som att tiden är hyfsat bra. Jag har för mig att andra halvan är lite mer lättcyklad och att det bara är den sista biten upp för Billingen som är en killer så jag tänker att det ska nog gå bra.

För att komma ner till Ryds ängar, KSS och Karstorpssjön får jag åter cykla genom en underbar natur. Ni som var i spåret vet vad jag menar, för er som inte var där så får ni tänka er ett skånskt rapsfält fast med vitsippor istället för raps. Mitt i det får ni ställa en allé och mitt i allén får ni föreställa er en stig lagom bred för en cykel. Det är obeskrivligt. Jag pratade senare med en medcyklist som berättar att han faktiskt stannat för att ta kort, det borde man kanske gjort men jag hoppas på er goda föreställningsförmåga. Denne samma man lovar jag att andra lopen ska bli mycket lättare än den första, sorry! Du kanske inte heller diggade all geggamoja som dök upp senare i loppet.

Nu kommer ett parti av förhållandevis lätt och väldigt rolig cykling. Över Rydsängar och ut i öppen terräng på lite bredare stigar. Här kan jag köra på lite igen, det känns otroligt skönt. Men ingenting varar ju för evigt, har jag hört och så är det verkligen i detta lopp för mig.

Från himlen till helvetet

Under första loopen var det ju inte som ni kanske tror helt fritt från gegga, men det kändes inte som geggan där var oövervinnelig. Jag hade nu klarat mig förbi 5 milsstrecket och tänkte att här kroknade jag förra året men nu kan jag trampa på. Då kliver en av arrangörerna vid depå Mokvarn rakt ut i banan och jag kör på honom men klarar mig utan att köra omkull. Efter ytterligare några kilometer hamnar jag i samma situation som i fjol. En total avsaknad av energi och ben som känns stela som pinnar både på framsidan och på baksidan. Det känns bokstavligen som jag har cyklat från himlen till helvetet. Och då, som ett brev på posten kommer all geggamoja som jag minns den från i fjol, blandat med torrare partier. Under denna del av banan kan man förstå varför ljung är Västergötlands landskapsblomma. Den här delen skulle jag vilja cykla på hösten, det måste vara lika vackert då, som vitsipporna uppe på berget nu om våren. Inte nog med att jag tappade all energi, jag började också känna mig smått illamående och jag förstår att jag stoppat i mig alldeles för lite under loppet för att det skulle vara riktigt bra. Det fanns faktiskt inte några bananer i flygande fläng på någon station i år, något som jag minns att jag var imponerad över att det gjorde förra året och som jag saknade på många av de andra cuptävlingarna. Jag var nog ändå ganska förhoppningsfull om att komma i mål på samma tid som jag gjorde förra året eftersom jag hela tiden tänkte att det bara var en svacka. Men jag repade mig aldrig och beslutade mig för att stanna på sista depån för att försöka plocka upp lite energi, som i alla fall kunde ta mig in i mål. Här träffade jag en medcyklist som också tappat all energi. Vi fick hjälp av fantastiska funktionärer som laddade i oss allt som de kunde komma på för att hjälpa oss sista biten. Här fick vi höra att det fanns 7 cyklister kvar i spåret bakom oss och tre eller fyra av dem cyklade nog om mig i de sista backarna upp för Billingen. Mentalt var jag beredd på samma resa som i fjol upp för berget men egentligen visste jag ju att de gjort sista biten ytterligare lite längre och att vi skulle upp och ner och upp för att komma i mål. Jag sa ju visst att jag gillade utmaningar, men här var min gräns nådd. Jag kommer i alla fall aldrig att glömma de två tjejer som stod vid sista vatten depån uppe på berget vid en fotbollsplan. De måste varit de funktionärer som hade finast utsikt, jag tror nästan att de kunde se hela vägen hem till mitt kära Tibro. Mera vitsippor, nerför och sedan in i skogen för det sista styrkeprovet STRUPEN. Var jag trött här i fjol så var det inte något mot vad jag var i år. Jag kunde knappt gå. Wincent mötte mig nere i svängen och jag fick också sällskap av en man som jag slog följe med, efter svängen lyckades han hoppa på sin cykel och komma några meter innan sista knixen upp till vägen, imponerande!. Tiden rann iväg och jag grämde mig över det en stund men var väldigt glad över att ha kommit i mål. Under loppet kände jag mig verkligen som en nybörjare igen och vi skojade om att man kunde ha en prisutdelning för de tre som kommer sist då hade jag kommit på pallen._DSC0050.JPG

Den uppmärksamme såg kanske något som var fel på den första bilden. Om ni tittar noga på hjälmen så finns där inget chip. Dröm om min omedelbara förvåning över detta när funktionärerna började prata om det och om att det satt kvar på nummerlappen där de mycket riktigt plockade fram det och om min nästa blixtsnabba tanke och fråga om jag nu skulle bli diskvalificerad? Det han nog fara 1000 tankar i mitt huvud på bråkdelen av en sekund. Efter ett lopp med känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan, himmel och helvete orkar man ju bara inte bli av med ett resultat. Killen med medaljerna skrattade åt min fråga och skojade om att han skulle ta tillbaka medaljen. Men nej då, det var inte någon fara. De hade bara inte sett att jag var på banan, men de hade en tid på mig.

Även om jag har besparat er de flesta av mina våndor så kan jag ärligt säga att detta cykellopp var bland det värsta jag varit med om i mitt liv vad det gäller att pressa kroppen fysiskt. Att komma i mål var en stor seger för mig. Och jag har lärt mig att man inte ska ta saker och ting för givet, många saker spelar in. Jag trodde det skulle gå mycket lättare i år för att jag hade kört flera lopp och för att jag redan nu kände mig säkrare i skogen och starkare i början av säsongen än vad jag gjorde förra året. Vad som hände? Jag vet faktiskt inte förmodligen en kombination av många faktorer som jag i lugn och ro ska fundera på under kommande vecka.

Tack Skövde för en väl arangerad tävling, för den goda maten efter och Tack till familjen med barn som stod i blåa kläder i en sväng någonstans utmed vägen och hejade på. Ni var fantastiska.