Nu är det drygt fyra månader sedan jag stod nere i centrala Skövde tillsammans med ungefär tusen andra "mountainbikers” fulla av förväntan och väntade på starten av Billingeracet och därmed årets upplaga av Mitsubishi MTB Challenge. Helgen som gick tog samma cup slut i och med Västgötaloppet, vilket åtminstone ger mig en mindre känslostorm innehållandes separationsångest, nostalgi, tillfredsställelse och lättnad. Det har varit roligt och det har varit tufft men nu är det över!

Arrangemanget vid Västgötaloppet höll däremot hög klass, trots att det var helt nytt och det märktes att det fanns rutin på att arrangera lopp i andra idrotter i Ulricehamn. Banan skulle visa sig vara den mest lättåkta banan i cupen. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till utvecklingen med mer lättåkta banor. Det är bra att det sänker tröskeln för inträde i vår terrängcyklings-gemenskap och gör den bredare än däcken på en fatbike (en sån lurar jag för övrigt på att skaffa i vinter). Samtidigt blir det inte mountainbike på riktigt då och så våldsamt svårt är det ju faktiskt inte att cykla i terräng när man väl vågar sig på att prova. Personligen tycker jag att långloppscupen gärna får vara bryggan mellan lopp som CykelVasan, som gärna får vara lättåkta och agera inkastare till sporten, och hjärtat i sporten, d.v.s. att cykla i terräng och bokstavligen vara i naturen.

Mountainbike har en ungdomlig klang, men åtminstone långlopp lockar människor i alla åldrar, med väldigt varierande erfarenhet av idrott och därmed olika förutsättningar. En sak som jag tycker har varit otroligt roligt under säsongen är att följa min medbloggare på långloppscupens hemsida, Bitte Håf. Hon hade knappt grenslat en mountainbike när hon var med på ett MTB-läger med mig, Hanna Bergman och Emil Lindgren i våras. Diplomatiskt kan man säga att vi bedömde att det fanns "utrymme för utveckling" när vi såg henne i terrängen första gången. Ett par veckor senare tog sig Bitte igenom Billingeracet, som är ett av cupens tuffaste. Sedan dess har hon utvecklats till en "riktig” mountainbikecyklist. Redan när vi träffades igen i mitten av sommaren på en annan teknikkurs var det en åkare som har roligt i terrängen, om än i sin egen takt, som mötte oss. Som sagt, det här är lite av själva essensen av mountainbike, att utmana sig själv men att göra det i sin egen takt och låta det ta den tid det tar.

Nu tycker jag förvisso att det är rätt roligt med lättåkta grusvägsrallyn också, som Västgötaloppet var, och jobbigt blev det onekligen ändå. Det är ju som bekant inte banan som avgör hur tufft det blir, utan cyklisterna. Detta märkte jag inte minst jag själv eftersom jag hade det ruskigt svettigt att hänga med i tätgruppen sista milen av loppet. Lyckligtvis räckte det till seger totalt i cupen, vilket var ett stort mål jag ville bocka av när jag gjorde comeback förra året. Precis som segrarinnan i damklassen, Hanna Bergman, var det ungefär 10 år sedan jag vann totalt förra gången. 2005 för hennes del och 2004 för mig, apropå att hålla på länge och långt upp i åldern.

Även om vi som tävlar på elitnivå ofta kör en del andra lopp också är Mitsubishi MTB Challenge, åtminstone för mig, den mest kontinuerliga retningen av tävlingsnerven under säsongen. Nu körde jag inte alla lopp, Bockstensturen krockade med världens deltagarmässigt största MTB-lopp, Birkebeinerrittet i Norge, Engelbrektsturen blev tråkigt nog indragen i en kontrovers mellan flera av oss cyklister och cykelförbundet och Ränneslättsturen krockade med mitt för året största mål, VM i långlopp i Sydafrika. När man ska summera så får jag nog säga att VM blev årets höjdpunkt. Jag gjorde årets bästa lopp som resulterade i en 13:e plats. Dessutom hade jag väldigt trevligt under de två veckor jag var nere i Sydafrika.

En summering ska ju naturligtvis även innehålla det som inte gick så bra, det som sket sig helt enektl. För min del blev CykelVasan och Birkebeinerrittet riktiga bottennappen, först punktering på Vasan och sedan återuppstod hjärtproblemen jag hade förra året igen på Birken. Tävlingsmänniska som jag är drabbades jag så klart av revanschlust deluxe av detta, men ett frågetecken som jag behöver räta ut med mig själv är om jag ska fortsätta elitsatsa på mountainbike ytterligare ett år. Hur roligt det än är så är det inte helt självklart av olika anledningar. Att sluta hålla sig i form medelest mountainbike är absolut inget alternativ, men däremot kan det vara dags att fokusera på annat än att hålla sig i toppform, lägga ner tid på små förberedelsedetaljer och flänga runt på tävlingar varje helg från april till september. Ett sorts avstamp in i livet efter tävlingskarriären sker på lördag, då gifter jag mig med tjejen jag träffade i en cykelbutik här i Falun ett par dagar efter att jag vann långloppscupen totalt första gången 2003.

Resan till VM var första gången jag var till Sydafrika, men ketchup-effekten verkar slå till och det ser ut att bli en till resa till Sydafrika det här året och ett lopp till. En sak är helt klar, lyckas vi vinna detta är det den perfekta avslutningen på elitkarriären...

Vi ses i skogen, men framöver kanske åtminstone jag saknar nummerlapp!

Fredrik

www.toppfysik.nu