En av sex smäll-helger är nu avklarad, och kvar står man som alltid med ett urblåst huvud och tänker ”vad var det som hände”? Billingeracet är första utmaningen i Långloppscupen. Som vanligt ett formtest där man får ett kvitto på vad som gjorts bra under vintern och vad som behöver slipas på framöver. Säsongen är lång men varje deltävling kommer alltid som en explosion i upplevelser och en sådan skönt härlig utmattning som både hjärna och kropp njuter av en lång stund efter. Avslappningen som nås efter en härlig urladdning på Långloppscupen är svår att få på annat sätt än att avverka ett långt äventyr mot och med andra gelikar som man sedan kan skratta med efter loppet.

Billingeracet, som vi kallar 2.0, var alltså helt nytt men ändå samma. Organisationen var ny men i stora hela många samma bekanta ansikten, banan var helt ny men också den med många kända stigar. Nytt men tryggt lika är en sammanfattning vi har efter tävlingen. Banan gav som vanligt mängder med stigkilometer men med lite färre höjdmeter och längd. Vilket först visade sig i att klungorna vid varvning på första och andra loopen var stora till antalet. Tempot var rysligt högt och både herr- och dam-täten låg hela tio minuter före det uppskattade tidschemat.
Sen finns det en gammal sanning i att om det inte är höjdmeterna som dödar benen så är det farten, vilket definitivt visade sig vara sant på sista loopen för många av åkarna.
Tempot mattades av, kramper avlöste varandra och vissa gick helt enkelt tom på energi och fick linka in i mål. När det väl vankades målgång så stod publiken och väntade ett bra tag, det inkörda försprånget på tidsschemat var som bortblåst och åkarna kom i stället i mål strax efter tidsschemat. En ny på förhand dömd banan visade sig vara minst så utmanande som sin föregångare, man ska inte döma på förhand.

Foto Cykelkanalen.se

I damernas lopp var det länge en kvartett som duellerade i stigkampen. Där det länge verkade vara Therese Andersson som var ett strå vassare än övriga och många gånger gav sina motståndare intensiv blodsmak. Hårdast utmaning fick hon av Erica Zetterlund, nästan hemmahoppet från Hjo, och ynglingen Tilda Hylén. Med som en slugger och alltid lika vaken var även Amanda Bohlin. Ingen av damerna vek ned sig och alla svarade de på farthöjningarna. Men likt som många andra under dagen så mattades de ur en efter en av det höga tempot. Kvar inför den avslutande, och enda, backen var det bara Therese och Erica. Tempot skruvades upp och det visade sig att Erica disponerat sina krafter bäst, Therese hade inget att svara med och fick se konkurrenten segla i väg.

Foto Cykelkanalen.se

Erica korsade mållinjen med stor glädje och förvåning, hon hade inte väntat sig att vinterns strukturerade träning skulle gett så här pass bra resultat. Men likt många andra framgångar så är det i kontinuiteten och målmedvetenheten som resultaten kommer. Therese var glad över andraplatsen och att äntligen få rulla över linjen efter dagens utmattning. På tredje plats kom Tilda Hylén som även hon var sprudlande glad och förvånad. För med hjärtmuskelinflammation i januari hade hennes uppladdning och träning inte alls varit i nivå med vad hon önskat. Ett, för henne, oväntat resultat således. Men den kloka vilan och träningen därefter gav ändå resulat. Amanda Bohlin höll fjärdeplatsen framför Ida Ossiansson, som jagat ensam bakom kvartetten i princip hela tävlingen.

Foto Oscar Ekstam

Foto Oscar Ekstam

Det blev en stabil tätklunga även i herrarnas lopp, om än minst dubbel så stor som i damernas lopp. Tidvis var den över tjugo man stor när det som var andraklungan anslöt ut på loop nummer två. Stigarna splittrade gång på gång klungorna då det inte är helt lätt att hålla nere luckorna när farten är hög mellan träd, över rötter och sten. När herr-täten gav sig ut på sista loopen av tre så trodde många i publiken att loppet skulle avgöras i en klungspurt. Men som i en trasig skiva så upprepades scenariot även i herrtäten, en efter en så antingen gav antingen orken upp eller så var farten för hög. Det som skiljde lite i denna uppgörelse var dock att urspårningar och vurpor avgjorde och decimerade klungan. Svenska mästaren Emil Lindgren var en av dem som gick i marken, och det så hårt att han fick dra ned på tempot då revbenen ömmade.

Foto Oscar Ekstam

Kvar i täten med bara hälften av loopen kvar så fanns det bara fem åkare som efter ännu en vurpa blev tre. Matthias Wengelin, Jakob Söderqvist och Erik Åkesson. Bakom dem jagade en splittrad men hungrig vargflock. Vilket alla i trion var väl medvetna om, så tempot var fortsatt högt trots övertaligheten i att Jakob och Erik cyklar för samma team. Med fem kilometer kvar hägrar det som är banans enda backe och Erik drar upp en hög fart för att hjälpa teamkompisen Jakob att skarva vidare i ett försök att göra sig av med Matthias uppför backen. Mycket riktigt så tar Jakob tag i taktpinnen uppför, Erik har gjort sitt men Matthias biter sig hårt kvar. Duon duellerar hela vägen uppför den tekniskt enkla backen.
Det är först inne i skogen, uppe på toppen av backen, som avståndet till dem båda börjar växa och det är Matthias Wengelin som visar sig ha bäst flyt och kraft i det tekniska underlaget. Luckan är först väldigt liten men växer sig stabilt större, inte på något sätt tillräcklig för ett säkert utfall. Men tillräcklig för att Matthias säkert kan sträcka händerna i skyn på upploppet och rulla de sista 10-talet metrarna över linjen som segrare för andra året i rad. Fem sekunder efter rullar Jakob Söderqvist i mål som glad tvåa. Erik Åkesson lyckas hålla vargarna bakom sig och blir trea. Fyra blir Richard Larsén genom en urstark uppkörning de sista kilometrarna och femma blir Edvin Lindh.

Bilder i artikeln har tagits av Cykelkanalens utsända fotograf. Vilka också tagit bilder på nästan alla tävlande, ni hittar alla bilder här: https://cykelkanalen.se/bilder-billingeracet-2023/

Övriga bilder och artikel av Oscar Ekstam
2023-05-08

Herrar Junior

Damer 60

Herrar 60

Damer 50

Herrar 50

Damer 40

Herrar 40

Damer 30

Herrar 30

Damer Sport

Herrar Sport