Den gångna helgens övningar här i Falun i samband med Scandinavian Outdoor Games kan inte beskrivas på något annat sätt än väldigt lyckat. Letar man kan man säkerligen hitta både det ena och andra i arrangemanget som kan förbättras, men konstigt vore väl annars i samband med premiärupplagan? Jag hoppas och tror att detta kommer bli en klassiker, en institution inom svenskt friluftsliv, outdoor- och actionsport och en given mötesplats varje år för oss som älskar't.
Trots alla olika typer av aktiviteter som erbjöds blev det för egen del nästan bara mountainbikande i olika former. Helgen inleddes med att jag var instruktör på en av 9 clinics som erbjöds under lördagen. Otroligt roligt att alla clinics hade många deltagare som alla verkade glida dit med ett leende på läpparna och grundinställningen att "här ska vi lära oss och ha roligt". Min clinic handlade om teknik för cross-country och jag valde att ha både en del väldigt grundläggande teknikövningar och en del praktisk cykling i terrängen runt Lugnet. I princip allt jag tog upp i lördags och en del annat finns i e-boken Teknikträning för MTB om det är någon som missade clinicen och känner att den vill förkovra sig i ämnet.
Söndagens Nya Långa Lugnet var helgens stora mål för mig själv och många andra MTB-entusiaster. Efter att ha haft lite kämpigt med ryggont på Billingeracet hoppades jag så klart på ett bättre samarbete mellan kropp och själ den här gången. Till min stora glädje var det betydligt bättre tryck i buggarna och ryggen får betyget väl godkänt. Jag har förkovrat mig lite ytterligare i det här med ryggont i samband med mountainbikecykling senaste tiden och kan konstatera att för många verkar problemen ofta vara kopplade till någon typ av stelhet i sätesmusklerna (gluteus maximus/medius/minimus, piriformis och tensor faciae latae). För de som har problem med ryggont på cykeln skulle jag alltså rekommendera att stretcha och få massage på de musklerna men så klart även fortsätta med bålträning.
Själva loppet inleddes i ett rasande tempo uppför Högbobacken men stannade av lite på toppen när det flackade ut. Redan här kunde den blivande segraren Wengelin inte kunde hålla sig utan lade in en attack som gjorde att han kom iväg själv ut på grusvägarna ner på regementsområdet, med en klunga på ungefär 30 cyklister jagande bakom sig. Efter ett par kilometer blev Wengelin infångad och det var en rätt samlad klunga som några ytterligare cyklister anslöt sig till tack vare det lägre tempot och att det bara var grusvägsåkning på den här delen av banan. Efter ungefär 15 km kom första stigavsnittet och för att fira att banan då bara går någon kilometer från mitt hem lade jag in en offensiv som mot slutet av partiet fullföljdes av Magnus Darvell, vilket gjorde att tätklungan decimerades en del. Ganska snart efter började dessutom klättringen upp till baksidan på hoppbackarna där Wengelin återigen gjorde en forcering, så när vi sedan kom ner till stadion för passage ut på andra loopen var det ganska uppsplittrat i täten. Den lättåkta inledningen på loop 2 gjorde att det återsamlades en del och bl.a. kunde segraren i Billingeracet, Calle Friberg, komma tillbaka efter en defekt på cykeln ute på första loopen (som senare gjorde att han tvingades bryta). I den andra längre klättringen på loop 2, upp till TV-masten på toppen av Jungfruberget, blev det återigen luckor mellan oss åkare i täten, ännu en gång tack vare herr Wengelin. In på stigen på toppen gick jag in som trea efter Wengelin och Mattias Nilsson och när den sistnämnde gick omkull ordentligt på väg utför blev luckan fram till Wengan för stor och sen fick vi inte se skymten av honom förrän i mål. Jag, Nilsson och Darvell blidade ganska snart efteråt en jagande trio som tyvärr tappade lite tid för varje kilometer vi körde. När vi var på väg in i start- och målområdet kunde vi se Wengan på väg ut på loop 3 och vi hade då ca 1,5 minuter upp. Ungefär 5km in på loop 3 tog mina egna chanser att blanda mig i striden om de sista två platserna på pallen slut när jag fick punktering på bakhjulet. Lyckligtvis så var avstånden tack vare den tuffa banan så stora att det inte blev så stort tapp rent placeringsmässigt trots en del krångel med punkan på grund av att jag chansade på att bara blåsa in ny luft i hopp om att tätningsvätskan skulle täta hålet i däcket vilket den naturligtvis inte riktigt gjorde. Det blev således en 6:e plats även i deltävling #2...!
En sak som diskuterats mycket både innan och efter loppet är om banan var för hård för att kunna locka ett stort deltagarantal? Nu var ju banan väldigt kuperad även om den för det mesta gick på rätt snällt underlag och dessutom var den som tuffast mot slutet. För täten eller de som kör långlopp regelbundet var det sannolikt inte så besvärande, men hur var det för de som kör något långlopp en eller par gånger per år? De få jag pratat med tyckte att det var oerhört jobbigt med alla backar och fick gå uppför en del av dem mot slutet men tyckte ändå att de fina stigarna på framförallt sista slingan gjorde det hela en positiv upplevelse. Det vore väldigt bra om banan kunde vara som den är nu och ändå locka tillräckligt mycket deltagande. Förutom att vara kompakt och publikvänlig, har den en egen prägel och jag tror det är viktigt att loppen i cupen har olika karaktär så att de lockar lite olika typer av åkare och även kan göra att det blir lite olika segrare.