Kan man lära gamla hundar sitta? Bicycling och Sweden Mountainbike skickade förra säsongen ut Bitte Håf på ett kittlande uppdrag – skaffa en mountainbike och kör hela Mitsubishi MTB Challenge!

Av: Bitte Håf

Jag kommer aldrig att hänga i en tjock gummisnodd från en bro på Nya Zeeland. Jag kommer inte börja klättra på bergsväggar, och jag kommer heller inte tävla i enduro. Fast när det gäller enduro så skulle det i och för sig ge mig chansen att för första gången hamna på en prispall. I min åldersgrupp för damer är det nog inte särskilt trångt i startleden.

Ibland har jag undrat om utmaningarna kommer till mig för att jag har en slags dragningskraft på dem, eller om jag själv dras till utmaningarna. Det finns alltid ett litet krig mellan växa – frihet – mod och rädsla – mening – trygghet. Oftast vinner det först nämnda, och jag tar ett lilla skutt ut i det okända. Det är ju så mycket roligare att säga ja än att säga nej. Men utmaningarna måste vara på en rimlig nivå. De ska vara genomförbara utan för mycket risker eller energispill, och de måste ge minst lika mycket tillbaka som de kräver. Och tillbaka får man nästan alltid.

Vill du köra Mitsubishi MTB Challenge? Frågan kom från redaktörerna på Bicycling, och utan att riktigt tänka mig för svarade jag ja. I det ögonblicket var det nästan 20 år sedan jag satt på en
mountainbike, och nivån på mig som MTB-cyklist då var föga imponerande. För att inte säga urkass.

Det kanske inte har med ålder att göra, men för min del har det dykt upp något som kallas insikt. Insikt om att allt inte är för evigt. Att det ligger någonting i alla klyschor om att leva i nuet, vara närvarande, och kanske den mest uttjatade av dem alla – och som finns i alla ljusa fräscha hem på väggen – carpe diem. Plötsligt tar man dem till sig. Man börjar plötsligt fatta att det är allvar, vilket ger en mer avslappnad inställning till livet. Man skrattar mer och oftare. Graven kommer vi alla till ändå en dag. Jag tror att det är något som gäller de flesta – utom de där kloka yngre personerna man möter ibland, som har fattat mycket tidigare.

Långloppscupen blev en niofaldig utmaning. Nio lopp på nio olika orter, varav fem jag aldrig ens hade passerat med bil. Nio banor jag aldrig hade kört. På en helt ny cykel. Någon ville mig nog extra väl inför det första loppet, eftersom jag fick lifta med de riktigt rutinerade cyklisterna i Cykloteket Racing Team till Billingeracet i Skövde. I bilen på vägen dit sög jag i mig av allt stöd, pepp och information de så frikostigt delade med sig av. I övrigt skulle utmaningen bli ett stort ensamprojekt.

 Starten går

Jag låg på en hotellsäng uppe på toppen av Billingen inför första loppet och mådde illa av nervositet. Jag visste väldigt lite av vad som väntade mig, mer än att just detta var ett av cupens svåraste och tuffaste lopp. Veckan innan hade det dessutom regnat rejält så nog skulle det bli en hel del lera.

Jag hade läst att man skulle lägga ut sin cykel i fållan, alltså positionera sig, innan loppet. Men jag hade inte en aning om vad det betydde för min del. Jag gissade att det nog var lika bra för mig att positionera mig ganska så sist. Racercyklisten i mig våndades inför tanken på att trängas med alla dessa breda styren uppför grusiga och steniga backar på smala stigar. Det enda jag visste var att jag hade starka ben, men vad skulle det räcka till i detta sammanhang? Det blev tufft och det blev hårt. Efter loppet kände jag mig som efter min allra tuffaste Vätternrunda som nybörjare för många år sedan.

Billingeracet är inte bara tekniskt krävande utan också ett av de längre långloppen med sina åtta
mil i kombination med flera tuffa stigningar. Men för min del blev den mentala tröttheten värst. Att vara på helspänn under så många timmar, med en hel del skräckfyllda passager och trädkramande varje gång jag var på väg ut i periferin med hela ekipaget. Det hade blivit en rolig film, så i efterhand ångrar jag nästan att jag inte hade en kamera. Men jag kan inte minnas att jag tyckte det var särskilt roligt. Jag ville mest igenom hela loppet helskinnad och gå i mål före läggdags. Jag hade helt enkelt inte tid och energi nog att njuta av cyklingen. Därför kändes det otroligt skönt när det första loppet var avverkat. Min långloppsdebut hade börjat hårt, men skadefritt och med hedern hyfsat i behåll. Trots att det tog sin tid och trots att jag inte orkat cykla uppför hela den berömda Kattstrupen. One down, eight to go.

Jag trampade mig sedan igenom de andra loppen, ett efter ett, med stegrande förtjusning och större och större självförtroende. Jag började ganska snart känna mig som en i gänget – rätt cool, garvad och erfaren. En som vet och som har koll. Det hade jag naturligtvis inte och jag inser att jag efter denna sommar fortfarande har så otroligt mycket att lära i min nya cykelsport. Precis som i mitt yrke som frisör finns det ingen tuva som liknar den andra. Ingen sten har samma form och är leran fet så blir det halt, segt och linjerna svåra att kapa.

Ska man strunta i sista åket?
När det så var dags för det sista loppet, Västgötaloppet, hade jag knappt läst på hur banan såg ut. Jag blev därför ganska överraskad över alla grusvägar och hur pass tekniskt lättkört hela loppet var. Det var nog också därför jag blev lite väl avslappnad och kaxig och gjorde min enda praktvurpa på hela cupen. Som de säger i skidåkning – man ska strunta i sista åket. Men det går ju inte i en cup när man redan har kört åtta lopp av nio. 

Hela Långloppscupen blev för mig en bekräftelse på att du alltid klarar så mycket mer än du tror. Du måste bara bestämma dig för att det går. Det handlar om att inte be om ursäkt för att du finns till, och förstå att du har rätten att vara med och kriga i spåren. Att inte låta jönsiga Jante få sista ordet.
Om du är rädd för misslyckanden och för att göra bort dig kommer du att missa många fantastiska upplevelser. Att kliva över sin bekvämlighetströskel och testa ger alltid mer än att avstå helt.  Att våga vara nybörjare, oavsett ålder.