Lida Loop blev ett minst sagt speciellt lopp för min del förra året eftersom jag drabbades av förmaksflimmer på hjärtat. Själva loppet var egentligen ganska odramatiskt, det kändes märkligt i bröstet, gick uselt att cykla och jag var väldigt besviken och konfunderad över varför det inte kändes bra. Regnade gjorde det också. Väl i mål fick jag rådet (eller snarare order) av min tränarkollega Isak Strömberg att åka till akuten och kolla upp hjärtat, vilket jag gjorde. Förmaksflimmer konstaterades och jag blev kvar ytterligare några dagar på Akademiska Sjukhuset i Uppsala eftersom även ett annat fynd gjordes på hjärtat som kunde vara mer allvarligt, men som lyckligtvis visade sig vara ok.
Nu har jag alltså levt ett år som ”hjärtsjuk”. Förmaksflimmer är som tur är inte särskilt farligt för någon som är ung och vältränad och jag har aldrig varit särskilt orolig för hälsan, tack vare att jag fick lugnande besked snabbt. Däremot så hade jag en hel del funderingar kring elitidrottandets vara eller icke vara i mitt liv. Inte bara kring om det var bra för hjärtat eller inte, utan även om jag verkligen ville ägna mig åt elitidrott, kanske var detta min kropps sätt att tala om för mig att den här comebacken som farbror Ericsson tagit sig för med inte var någon lysande idé?
Efter några dagars grubblande kom jag fram till att jag ville fortsätta om bara kroppen medgav detta. Det blev faktiskt löjligt nog bara drygt EN vecka utan någon som helst träningen i samband med hela den här historien. Det var visserligen fortsatt lite segt i kroppen men i samband med ett jag körde Transalp i mitten av juli, vilket var planerat sedan tidigare så kände jag att det lossnade, och om förra våren var trög så gick det desto bättre under andra halvan av säsongen.
Eftersom detta inte är livshotande för mig har heller inte sjukvården haft någon brådska, vilket gjort att det var bara för några veckor sedan som jag var inne på sista läkarbesöket i ärendet. Där bestämde vi att lägga ner alla planer på några fler undersökningar med tanke på att jag inte haft minsta lilla tecken på något flimmer sen i september förra året.
Jag själv, diverse läkare och allehanda människor har haft en del teorier och spekulationer om varför, men det mesta är ganska oklart. En sak kan man dock konstatera och det är att förmaksflimmer är ganska ovanligt hos människor yngre än 70 år, förutom när det gäller konditionsidrottare och särskilt om man tränar hårdare än ”vanlig motionsnivå", då är det faktiskt relativt vanligt. Alla som känner att de tillhör den gruppen människor (vilket troligen är ganska många av deltagarna i Mitsubishi MTB Challenge) och känner att hjärtat rusar, slår oregelbundet och samtidigt som de är orkeslösa, bör därför vara lite extra noggranna att få hjärtat undersökt.
Love velo!
// Fredrik #toppfysik