Mattias Lejon heter jag, bor i Stockholm, uppvuxen i Mariannelund, cykelfostrad i Eksjö CK på 90-talet men numera boendes i Mälardalen cyklandes för Enköping CK. Tanken är att jag i år ska köra 5 deltävlingar i Mitsubishi MTB Challenge och skriva en liten betraktelse över mina upplevelser ur ett cyklistperspektiv (i detta inlägg presenteras Nya Långa Lugnet och Lida Loop. reds anm).

Den resultatmässiga toppen på min MTB-karriär (och idrottskarriär över huvud taget) nåddes vid tolv års ålder, sedan höll jag nivån någorlunda några år, men sedan dess har det bara gått utför, men jag hoppas att jag kan vända trenden detta år, även om segrarna lär fortsätta lysa med sin frånvaro. Jag har de senaste åren tävlat lite i landsväg (några elitklasstarter, men mestadels H30/Senior och gjort några inhopp i skogen på MTB). Jag kommer köra i veteranklass (H30) och har som ambition att placera mig i ungefär samma skikt som jag startar, dvs i gruppen strax efter eliten. Första deltävlingen i cupen för mig var Långa Lugnet i Falun (även om jag tjuvstartade med Lidingöloppet MTB utanför cupen).

Nya Långa Lugnet :
Tävlingen var själva klimaxet på Scandinavian Outdoor Games och själva loppet startade med masterstart efter bil på asfalt. Lite trångt, men jag såg inga större incidenter och ganska snart hade åtminstone jag hamnat i en grupp som passade min kapacitet (åtminstone nästan - över 90 procent av min maxpuls i snittpuls under första timmen kanske var lite väl offensivt). Första loopen om ca 22km var mycket tekniskt lättåkt - nästan bara grusväg, men ganska jobbigt ändå med en del hyfsade backar. En oväntad utmaning var den dåliga sikten på grund av allt damm som drogs upp på de snabba grusvägspartierna i början (väderprognoserna hade gjort att jag ställt in mig på lerbad så dagens 20 grader och moln var en positiv överraskning). 

Jag kände mig fräsch, men började ana att det snart skulle bli annorlunda med tanke på min bristfälliga distansträningshistoria i år i kombination med den lika frånvarande backträningen i backar med fler än ca 20 höjdmeter....
Banmarkeringen var föredömlig och det var aldrig speciellt långt mellan partier där det var lätt att ta sig förbi andra (eller bli omkörd som det snart mest skulle handla om för min del). Loop 2 och 3 bestod av betydligt mer stig och fler höjdmeter. Ganska mycket rotig och stenig stig och båda looparna avslutades med fantastiskt trevliga, byggda utförspartier. Sista två milen var fältet rejält utspritt där jag befann mig vilket gjorde de snabba grusvägspartierna (inte sååå många dock) lite jobbigare då man inte alltid hade något att dela dragjobbet med. Jag tappade fart på slutet och förmådde tyvärr inte riktigt njuta av den sista nedförsbacken med doserade kurvor, hopp och hårnålar som kom efter en tung backe med fantastisk utsikt över nejden på krönet. De sista av de 61 kilometrarna var lättåkta och med stumma ben rullade jag i mål efter drygt 2 timmar och 30 min och kunde kvittera ut medalj och kycklingsallad!

Sammanfattningsvis var Nya Långa Lugnet en positiv upplevelse: bra arrangemang (rena toaletter, många utställare, bra banmarkering, proffsig speaker mm), fysiskt utmanande bana med många fina partier och god mat! Det jag önskar för nästa år är: mer tekniska utmaningar, färre kilometer grusväg, färre kilometer stig med långa sträckor konstant rotskak, mer publik i skogen och spänstigare ben!

Mattias bilder från Falun

Mitt i Sveriges längdskidcentrum har dalapatrioterna ändå lyckats klämma in några pittoreska inslag.

Flytande honung hjälpte tunga ben och tubdäcken undvek givetvis genomslagspunkor!

Startfållan, det gäller att vara i tid.

Lida Loop:
Endast en vecka efter Långa Lugnet var det dags för Lida Loops 65 kilometrar fördelade på 3 banloopar. Trots studerande av yr.no och smhi.se dagen innan kändes det på lördagen osannolikt att vädret med 28 grader och strålande sol verkligen skulle bytas mot skyfall, åska och 12-14 grader. Men meterologerna kunde uppenbarligen sin sak – vid ankomst till Lida friluftsområde (fantastiskt vackert för övrigt) öste det ner. Mysigt, kompakt målområde med utställare och väldigt smidig nummerlappshantering, föredömligt gigantisk bankarta och speakers på speed gjorde att tävlingspeppen ändå infann sig.

Knappa timmen före start började dessutom solen kika fram och jag började inbilla mig att lerbadet skulle utebli. Starten gick och led 1 och 2 (där jag stod) hetsade iväg uppför den lagom korta, men branta slalombacken. Loop 1 fortsatte med snabba motionsspår, breda stigar med kortare inslag av tekniska partier emellan och lite grusväg. Fältet spreds ut effektivt – faktiskt mer effektivt än vid alltför lättåkt inledning då det så lätt bildas stora klungor istället enligt min måttliga erfarenhet. Efter ca en timme kom syndafloden och rötterna blev halare, gyttjan såsigare och något tillfälle var jag säker på att jag just blivit paparazzi-fotad med gigantisk blixt, men åskmullret halvsekunden senare gjorde att jag kom på andra förklaringsmodeller…

Varvning inne på området med utomordentligt tydlig skyltning (vilket det var hela loppet) förde ut oss på loop 2. Skyfallet fortsatte med bibliska proportioner och gjorde rötterna och stenarna under loop 2 svårbemästrade. Teknikskillnader mellan cyklister blev tydliga, men eftersom det sällan var speciellt långa single-trackpartier var det i den del av fältet jag befann mig inga större bekymmer att hålla sin egen fart. Loop 2 innehöll en kort uppförsbacke som de flesta sprang upp för, annars var det cykelbart hela loppet under förutsättning att man hade lite kräm kvar i benen i de brantaste backarna. Småkuperat större delen av varven, men inga monsterstigningar (slalombacken som man avverkade från olika håll var uppskattningsvis 50 höjdmeter). Detta passade mig bättre än Långa Lugnets längre, segare backar och jag plockade placeringar hela tävlingen efter att ha startat sansat.

Loop 3 var något mer lättåkt än loop 2 men fortfarande tekniskt utmanande, vilket jag om inte förr blev varse när jag stärkt i mitt placeringsplockande översatsade i en nedförsbacke 5 km före mål och kraschade rejält. Klarade cykeln men inte axeln. Lite hämmad av axeln tog jag mig dock i mål utan större tidsförlust. Cykel och undertecknad tog sig ett bad i sjön Getaren vid målområdet och lätt frusen smakade potatissallad och veggokorven som deltagarna fick extra fint!

Sammanfattningsvis tycker jag Lida Loop passar den som gillar ett tekniskt och kuperat långlopp bra. En tekniskt skicklig cyklist har en stor fördel – speciellt när vädret är som i årets upplaga. MYCKET välarrangerat – markering, personal, depåer, parkering och flaggvakterna.

Jag kör på 29 tums heldämpad vilket jag upplevde som en mycket bra cykeltyp. De många tekniska partierna och de större hjulen passade den stökiga, men ändå snabba, terrängen bra. Lufttrycket är givetvis en kompromiss, men jag märkte att mina knappa 2 bar var lite lågt och hade jag inte kört på tubdäck hade jag säkert fått genomslagspunka (som många andra fick) – det visade de nya bucklor i fälgen jag fick om inte annat. Lida Loop 2014 – ja tack!

/Mattias Lejon