Årets Finnmarkstur börjar som en visa i moll med regn och rusk, men slutar i dur under en skön augustisol. Humöret på HappyMTB's skribent skiftar i takt med vädret - men mest är hon tacksam för att hon får cykla i svensk sommarskog, påhejad av en ivrig publik. Och en snäll ko.
Text och foto: Kristin Svenson (kristin@happymtb.org)

I juli i år avled min farfar. Två dagar innan Finnmarksturen begravdes han och det var med blandade känslor jag stod på startlinjen till årets upplaga av finnskogens klassiker. Å ena sidan fanns sorgen kvar inom mig som en skugga, å andra sidan var jag glad över att kunna stå just här: ung, frisk och levande. Det är så lätt att ta livet och hälsan för given. Regnet som börjar falla strax innan startskottet ljuder gör mig ingenting; det förstärker effektfullt melakolin i mitt sinne.

Det är inte enkom genom Finnmarksturen som Ludvikaskogarna gjort sig kända. De är också gediget omskrivna av en av mina absoluta favoritpoeter, Dan Andersson. Han föddes 1888 i Skattlösberg och levde här i finnmarken i början på 1900-talet. Dan Anderssons dikter illustrerar mina känslor under det här loppet så väl.

Du liv, vad du ändå är ensamt långt,
när du växer i skuggans ljus!
När knopparna torka och hava det trångt
bland kullar av sollöst grus.

- ur Du liv... (1915)

Kullar finns det många av på Finnmarksturen. Det är en kuperad bana och när jag når den första backen fullkomligt öser regnet ner. Jag imponeras av publiken som trots vädret har gått man ur huse för att heja fram cyklisterna. På flera ställen längs banan spelar lokala band, singer-songwriters och inte mindre än två spelmanslag. Finnmarksturen har den i särklass bästa publiken av alla lopp jag cyklat. Dan Andersson återkom ständigt till finnskogens folk i sina texter. Detta var fattiga människor som trots sitt elände visste hur man festar, ler och skrattar.

Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik, bekymmer ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro!

- ur Helgdagskväll i timmerkojan (1915)

Loppet förgylls inte bara av publiken - det är även väldigt vackert i skogarna här. Själv får jag uppleva extra mycket dalaskog eftersom jag cyklar fel och hamnar på den kortare 48 kilometersbanan istället för den långa på 70 kilometer. Ingen skugga ska falla över arrangörens skyltning, som var bra. Däremot är min hjärna mer eller mindre avstängd och jag följer blint cyklisten framför istället för att läsa nämnda skyltar. Jag inser mitt misstag när jag börjar se elitåkare som tillhör topp 15 i cupen precis framför mig (och riktigt så snabb är jag inte). Genvägen blir en senväg och jag får vända om och köra tillbaka en bit för att komma på rätt spår igen.

Jag vill dit där molnen gå tunga
under skyn där stjärnor skina,
och där obygdsforsarna sjunga
i takt med visorna mina.

- ur Hemlängtan (1915)

Min extrasväng på ungefär 6 km gör att jag hamnar bland de sista som kör 70 kilometersbanan. Det är glest i leden och jag ser ingen varken framför eller bakom mig. Skogens ödslighet omsluter mig samtidigt som solen börjar titta fram. Jag kan cykla i mitt eget tempo på stigen och njuta av stillheten. Hets och tävling i all ära, men det jag verkligen älskar är att vara i skogen. Det har jag efter min farfar. Tillsammans med sin hund kunde han vandra i timtal i skog och mark. Så plötsligt bryter ett dovt morrande tystnaden omkring mig - jag tänker genast björn! Istället kommer en cyklist farande, jagad av en funktionär på crossmotorcykel.

Där skogarna murgrönsmörka
stå i ring kring mossig mo,
där starrgräs i ånga växer
vid källor som aldrig sina
och där växter väva i jorden
sina rötter silkesfina.

- ur Hemlängtan (1915)

Ett långlopp är känslomässigt lite som en komprimerad livstid. Glädje och sorg, tuffa uppförsbackar och härliga utörslöpor avlöser varandra. Ibland är man ensam och måste tackla svårigheterna själv, ibland har man en rygg att gå på som gör det lite lättare att bita i och kämpa på. Ibland dyker hjälpen upp från oväntat håll. Jag har en motivationssvacka strax innan sista depån men passerar då en kohage. En nyfiken highland cattle kommer fram till staketet och säger goddag. Den lilla kon skriker och tjoar inte som den humana publiken gör, men jag blir mist lika glad av att se hens lockiga panna och nyfikna blick.

Kanhända når ditt ögas glans långt bortom tidens led,
där dödas skuggor röra sig i liljeängars fred!
Kanhända kan du läka sår, dem ingen hela vet, du
ögonljus från det som var och är i evighet.

- ur Sång till våren

Finnmarksturen bjuder på några ovanliga inslag i långloppssammanhang, som till exempel trappan vid ABB. Många cyklister väljer att springa upp cykelcross-style, men de som satsar på den ditlagda och cykelbara trärampen får flest glada tillrop av publiken. Strax efter trappbestigningen börjar en lång, brant backe där eliten gör upp om ett bergspris. De flesta av oss i motionärsleden satsar endast på att överleva. Trots att det var länge sedan de allra snabbaste passerade står massor av människor kvar i backen och hejar fram alla skitiga cyklister. Tänk vad mycket ett "heja heja, du är snart uppe!" kan göra för den som har det tungt.

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

- Gässen flytta (1915)

Det är inte bara publiken som bär mig genom detta långlopp utan även mina medcyklister. På en seg asfaltsslakmota kommer jag ikapp en tjej i Mora CK-dress. Hon ser sliten ut men ler mot mig och frågar hur det går. Vi småpratar lite ända tills den sista långa och branta stigningen börjar. Jag är lite piggare än henne men önskar henne lycka till när jag ökar tempot.

Jag går i mål trött och smutsig, med en dryg halvmil mer i benen än vad jag hade behövt ha. Ändå är jag gladare nu än i starten då jag fortfarande var ren och fräsch. Jag har fått uppleva ett mycket fint långlopp - och sanningen att säga så tycker jag om att cykla i regn och lera. Det är något med misärväder som får mig att känna mig extra levande, och just denna dag uppskattar jag det mer än någonsin.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

- ur Tiggarn från Luossa (1917)

Vila i frid, farfar.