Årets näst viktigaste tävling Västgötaloppet avgjordes i söndags. För mig betyder den mycket dels för att det är på hemmaplan, dels för det är en av fem deltävlingar i den svenska långloppscupen.

Förutsättningarna var fantastiska med både sol och natursnö. Dock var det aningen för lite natursnö, så loppet var 7 varv på en 6 km lång konstsnöbana. Dagen innan hade det varit flera plusgrader och vid start var det -2 grader. Jag trodde det skulle vara isiga spår, men eftersom det blåste på natten och var soligt på dagen blev snön torr. Dessutom var det ganska mycket natursnö inblandat, så på stora delar av banan (främst i skuggen) var det som en vanligt kallföre.

Snabb start
Ulricehamns elljusspår bjuder på många korta, men hyfsat branta uppförsbackar, så några i eliten valde att gå med fäste. Västgötaloppet var för första gången ett FIS-lopp, så seedningen var till stor del efter FIS-ranking. Det gjorde bl a annat att Peo Svahn, som ligger trea i långloppscupen, var seedad typ 25:a. Det tycker jag är helt fel. Om man nu vill ha en cup med hög status så tycker jag en ledarväst och delvis seedning efter totalställningen i cupen borde vara en självklarhet.

Själv stod jag i andra rad (ca åtta åkare per rad) och fick för första gången på länge en ganska dålig start. Annars tycker jag att jag haft stolpe in mest hela tiden ända sedan inledningen av förra säsongen: bra starter, bra lopp, inga stavbrott etc. Nu kom jag iväg sent och det gick redigt fort första kilometern. Nog fortaste kilometern hittills i år i de lopp jag åkt förutom La Sgambeda. Efter ca en kilometer är det är nästan 180 graders sväng och där trampade en kompis till mig (ofrivilligt såklart) av min stav.

Jagade ikapp tätklungan
Det var på ett ställe vi inte hade några ledare, men efter en kort stund hör jag någon säga att det kommer någon bakifrån. Vem är det inte då som kommer om inte Martin Josefsson, som ställt upp för mig på så otroligt många sätt i alla möjliga situationer innan. Han ger mig en stav i rätt längd, men jag får inte i handremmen, så jag får åka och hålla i staven ett par kilometer innan jag får min egen reservstav av Emil Ekmans pappa Olle. Den hade enkelrem, men jag åkte resten av loppet med den eftersom den var bra och nästan exakt rätt längd.

Det blev bra fart på mig efter stavbrottet. Jag gissar att jag som mest låg 30 s efter täten. Vid 6 km låg jag 18 s efter, men då hade jag redan tagit in en hel del. Hela sträckan att komma ikapp täten blev 7 km och där var det inte direkt läge för choklad och apelsin. Det var väl också min bragd i söndags, att köra ikapp klungan på det sättet. Bra för självförtroende om jag bryter staven någon mer gång. Efter det var jag ganska rökt och när det blev körning några kilometer senare orkade jag inte. Det blev lite olika konstellationer i början, men i ca 3 varv åkte jag med Rasmus Blom, Tobias Hansson och Jesper Nelin. Jag vågade inte dra så mycket pga att jag tagit ut mig så i början av loppet. Dessutom åkte jag bara på placering och brydde mig inte om tid efter segraren. Men med två varv kvar säger speakern att fler anslutit och plötsligt har ett gäng åkt ikapp vår klunga. Då körde jag stenhårt ca 1-2 km och glädjande flög alla utom Martin Gotting och Tobias Hansson.

Oväntad avslutning
Sedan körde vi tre till mål. Med några hundra meter kvar kom vi ikapp Gustav Nordström, som inte direkt åkte lika fort som när han var i SM-final i sprint någon vecka tidigare. Han hade varit med i täten och sedan väggat. Gustav hängde på när vi kom, men tyvärr blev han, och ännu mer jag, stängd av en motionär precis innan upploppet. Därför fick Gotting och Hansson en lucka, men Gotting körde iväg på ett varv till innan han insåg att det var galet. Hansson tvekade och kraschade in i en skylt. Luckan till Gustav kunde jag inte täppa, men Gotting och jag började köra ungefär samtidigt. Än en gång vann jag en spurt, vilket inte verkar vara en raritet längre.

Sammanfattning: Det är svårt att utvärdera prestationen med tanke på det 7 km långa dödsrycket. För övrigt kanske de sju bästa kilometerna jag åkt i år. Men formen var nog ändå inte på topp, i så fall hade jag kunnat gå med bättre. Jag fick trots allt stryk av flera jag varit före i år. Och jag var långt efter täten för att vara i år (årets säsong är fortfarande hittills min bästa någonsin innan Vasaloppet). Hela veckan innan försvann pga av sjukdom, och kanske var jag inte helt igång igen. Tog i gjorde jag i alla fall. 89 procent av maxpuls i snitt är nytt pers på ett klassiskt långlopp. Viktigast av allt var dock att jag fortfarande ligger bra till i cupen, nu 2:a totalt!

Bilder: Martin Josefsson